Artist och publik?

Ibland, när jag har varit och predikat någonstans, och allt har till synens gått bra, stämningen har varit god, mötesbesökarna skrattade på rätt ställen under predikan, och alla var nöjda när det var dags att gå hem, kan jag tänka litet självironiskt i bilen på väg hem:. ”Ja, du, Ingmar, var det nu Jesus eller du, som gjorde succé i kväll?”

Det här började för ett antal år sedan, när jag hade hållit ett bibelstudium på en större konferens. Temat var ”ärlig mänsklighet och kristen tro”.

Efteråt kom en dam fram till mig, och tackade mig med glimten i ögat för ”en bra performance”.

Den kommentaren gav mig anledning till några dagars självprövning, och det var inte sista gången!

Det finns nämligen ett bibelställe i Hesekiel, 33:31-32, som jag omedelbart kom ihåg då, och det har följt mig sedan

”De kommer till dig som de brukade göra, och sätter sig hos dig som mitt folk. De hör dina ord, men de gör inte efter dem. De talar ljuvliga ord med munnen, men deras hjärtan strävar efter orätt vinning. Och se, du är för dem lik den, som sjunger kärleksvisor med vacker röst och spelar väl. De hör dina ord, men de gör inte efter dem.”

 

Här beskrivs en situation, där folket hade börjat betrakta förkunnelsen som underhållning, och förkunnaren som ett slags entertainer.

Herren är inte alls nöjd med detta, det framgår tydligt av texten! Han låter inte sitt Ord och sin vilja bli predikade för att roa oss människor, han ger oss sitt Ord för att det ska förändra vårt sätt att tänka och handla!

 

Jag läste en gång om en kristen, som hade tagit med sig en av sina vänner för att lyssna till en uppburen och känd predikant.

”Nå, vad tyckte du?” frågade han på hemvägen.

”Ja, sinnet roades och känslan tjusades, men själen frös och anden svälte”, blev svaret.

En utmärkt beskrivning av hur det blir, när förkunnelsen urartar i den sortens växelverkan mellan uppträdande artist och publik, som vi kallar underhållning!

Jag vet  minsann med mig, att risken finns där, risken att också jag ska förfalla till att syssla med underhållning, även om jag inte är varken känd eller uppburen, för predikanten är inte mer än människa, och det känns bra för oss människor, när de andra är med på noterna, när samspelet fungerar!

Därför talar texten från Hesekiel så starkt till mig. Den är en varning!

 

Den religiösa underhållningen använder sig av och marknadsför entertainers. Sådana lyser visserligen och glittrar, men det är neonskyltsljus.

Där finns ingen sådan eld, som verkligen värmer frusna människobarns innersta.

Har annars någon annan än jag reagerat på att allt så ofta görs så tilltalande som möjligt i kristna sammanhang, tilltalande på ett rent mänskligt plan, då alltså? (Läs: tilltalande för gamle Adam – och gamla Eva, med, för den delen)

Det är fina fönstermålningar och mosaiker, fyrstämmiga koraler av Bach och Händel – eller kilowattförstärkt lovsång, kristna rockkonserter, och dragspelsfestivaler, för dem som har den smaken.

Förkunnelsen är fin och kultiverad, och full av mänskligt tänkande – eller så slår den över till ståuppkomik, om det passar bättre in i sammanhanget.

Grundtonen är dock tyvärr ibland ,kanske rentav ofta, densamma: man försöker dra publik med att erbjuda underhållning. Sånt som är ägnat att tilltala ögon och sinne. Förströelse tillhandahålls..

Dessa sammanhang känns igen på att där finns människor, som uppträder för andra människor.

Där försöker man samla folk genom att ge dem vad de vill ha, där predikas ett  marknadsanpassat evangelium – ingen ska ju behöva känna sig störd, eller ”bli kränkt”, som det heter nuförtiden.

Neonljuset lyser, men där finns ingen Guds eld.

 

Nu är jag inte i första hand  ute efter varken musik på kyrkorgel, lovsångsteam, eller dragspelsfestivaler!

Inte heller har jag något emot humoristiska förkunnare eller vackra kyrkorum.

Allt detta kan utmärkt väl fungera som redskap i Guds Rikes arbete!

Jag vill bara aktualisera frågan om varför vi gör allt detta, varför vi besöker och arrangerar allt detta?

Vill vi göra Jesus synlig, vill vi göra Herren stor, vill vi att Gud ska bli ärad, vill vi att allt annat ska förminskas, medan Han växer till inför oss alla?

Eller är det vi, som skulle vara ”brudgummens vänner”, som stjäl showen och uppmärksamheten?

Vill vi som besökare hellre titta på och lyssna till budbärarna, än möta Honom, som – i bästa fall – har sänt dem?

Vi skulle ju söka gudsmötet i bönen, vara öppna för  Ordet som träffar, utmanar, dömer, förlåter, och förvandlar, ödmjuka oss inför Gud och upphöja Kung Jesus i tillbedjan!

Inte bara komma för att själva bli sedda och få våra behov tillgodosedda, inte bara för litet trevlig samvaro, litet underhållning, litet av sådant som roar sinnet och tjusar känslan, inte bara infinna oss för att ”visa oss för prästen”!

 

Jag vill inte bli betraktad som en underhållare, jag blir förskräckt, om jag får beröm för en ”bra performance”.

Går det så, då har antingen jag själv spårat ur på något sätt, eller så har det, som jag skulle förmedla, tagits emot på fel sätt.

 

Första gången jag på riktigt insåg, att också ett i och för sig rätt och gudagivet budskap kan bli uppfattat och mottaget som underhållning, var anno 1982, när jag hade besökt en karismakonferens i Sverige tillsammans med några andra finländare.

En av konferenstalarna hade hållit en av de djupare predikningar jag hört om nåden, och vad det betyder för arbetet i Guds rike, om arbetarna verkligen lever i och av nåd. Han var en humoristisk och glad kille, som på ett helt naturligt och otvunget sätt fick sin framställning att bli både medryckande och smilbandspåverkande!

Jag köpte C-kassetten från det här mötet, tog hem den, och skrev av den ord för ord, för jag ville verkligen ta till mig det här budskapet!

 

Ett par månader senare träffade jag ett par andra, som också varit med på resan, och försökte då börja samtala med dem om just den här kvällspredikan.
Då visade det sig, att de inte mindes något annat än ett par av de anekdoter, som berättats i belysande syfte, några lustiga ordvändningar, och så förstås hur rolig de hade tyckt att talaren var.

Själva innehållet hade gått spårlöst förbi.

Jag minns än hur överraskad och besviken jag blev.

Herren hade velat ge oss alla ett verkligt evangelium, en vägvisare till att få leva det liv, där vår mat skulle vara att få göra Dens vilja, som sänt oss, och det hade blivit mottaget som underhållning – vilket är detsamma som att det inte hade blivit mottaget alls!

 

”Ge akt på hur ni lyssnar”, säger Jesus. ”Den som har öron må höra!”

Taggar:
Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>