Om förlåtelse

Den första frågan vi behöver söka svar på är denna: är förlåtelsen en prestation eller en gåva?

Jesus säger: ”Om inte ni förlåter, då ska inte heller Fadern förlåta er!”

Den bibelversen har för många människor blivit en oöverstigligt hög tröskel till himlen, detta därför att den onde har tagit hand om den och kompletterat den med bara ett ord, ett ord och en tanke av det slag, som Jesus kallar människotanke!

Här kan man sannerligen se hur sant det är, att bästa sättet att få någon att tro på en lögn är att blanda upp den med nittio procent sanning!

Den på detta sätt av underjorden kompletterade texten lyder alltså så här: ”Om ni inte presterar förlåtelse, då kommer inte Gud att förlåta er heller!”

 

Jag har talat med tillräckligt många medmänniskor om de här sakerna för att veta, att alltför många kristna tror att det är detta, som Jesus menar med det han säger. Och jag har sett hur människor börjar må av att leva i den föreställningen – och av att försöka leva upp till den.

Det här är så ursmart av själafienden att man nästan måste beundra det. Han plockar ut något av det mest centrala i evangeliet, förlåtelsen, den som om något är en fri gåva, och lyckas få oss att tro att den är något, som Gud förväntar sig att vi ska åstadkomma på egen hand!

I Matt 6 säger Jesus att vi ska förlåta dem, som är skyldiga oss något, som har på något sätt förbrutit sig mot oss. Det är klart och otvetydigt.

Vad Han däremot inte säger något om, inte i den texten, det är hur detta förlåtande sedan i praktiken ska gå till!

Så då lämnas fältet, om inte fritt, så i alla fall med en öppning för oss människor att antingen fråga Herren hur det här ska gå till, eller så att försöka tänka ut det själva. I det senare fallet har vi ovälkommen assistans i funderingarna – precis som vi alltid har, när vi ska försöka tänka ut andliga ting på egen hand.

 

Själv tror jag att orsaken till att Jesus i Bergspredikan inte säger något om hur vi ska göra för att förlåta är, att Han hade för avsikt att så småningom visa det med sitt eget exempel, visa det på ett sådant sätt att det inte kunde missförstås och aldrig glömmas!

Vad är det Jesus säger, när Han just har blivit korsfäst, och hängande från genomspikade handleder ser ner på bödlarna, som just har slagit sig till ro för att dricka vin och spela tärning om Hans kläder?

Om Han då hade sagt: ”Fader, jag förlåter dem!”, då hade vi haft problem. Då hade exemplet visat att förlåtelsen faktiskt är något, som vi förväntas prestera på egen hand.

Men Han säger: ”Fader, förlåt du dem…”, och visar därmed att förlåtelsen är en gåva!

 

Tänk att, när du är sårad, sviken, man har gjort dig illa, och du inget hellre ville än sparka dina fiender både fram och bak, få säga: ”Fader, förlåt du dem, du som kan, och låt mig få vara med i den förlåtelse du ger!”

Tänk att inte behöva försöka manipulera och förtränga sina känslor, inte bhöva försöka åstadkomma de rätta lätena med munnen, fast hjärtat inte alls är med, utan bara naket och ärligt säga som det är: ”I mig finns inte material till att förlåta av hjärtat, Gud, låt du din förlåtelse komma in i den här situationen! Fader, förlåt dem, och förlåt mig, och rena mig från vreden och hatet och hämndlystnaden…”

Allt blir så mycket lättare, bara vi håller oss på evangeliets mark!

 

Sen ska vi se på något, som jag kallar surrogatförlåtelse

Martin Luthers förklaring av åttonde budet innehåller följande ord: ”…utan vi ska urskulda vår nästa, tänka och tala gott om honom, och tyda allt till det bästa”.

Det här är en anvisning som vi gör väl i att ta till oss, just vad det gäller det, som åttonde budet handlar om, alltså att vi inte ska ”beljuga, förråda eller baktala vår nästa”.

Men, observera,  detta är en anvisning som kan vara rent katastrofal, om man börjar tillämpa den som metod att manipulera sina känslor!

Det kan nämligen gå så här: Någon har gjort dig illa, ordentligt illa, och du är kristen, och vet att du förväntas förlåta denna människa.

Till yttermera visso upplever du hela grejen med förlåtelse som ett krav, som något du på något sätt själv måste åstadkomma.

Men den här gången har du blivit så ordentligt påtrampad, dina känslor är så upprörda, att det bara inte går!

 

Så, hur tacklar man den situationen?

Ibland går det så, att vi försöker lösa problemet genom att manipulera våra känslor. Det sker på två vägar.

Den första är att man börjar hitta på ursäkter för den andres handlande, s k förmildrande omständigheter.  ”Urskulda sin nästa”.

Om man kan övertyga sig själv om att den andra människan egentligen inte menade så illa, utan bara var styrd av sin migrän, eller sin tjorviga barndom, eller sitt dåliga sexliv, eller sin vantrivsel på jobbet, eller var tjugoåttonde dag-syndromet (typiskt manlig urskuldning av det motsatta könet),  eller sin undermåliga intelligens (då kan man smygförakta den andre litet grann, och då känner man sig genast bättre till mods), då brukar man kunna få ut så pass mycket olja på känslovågorna, att man tycker sig kunna åstadkomma åtminstone litet preliminärförlåtelse!

I verkligheten är detta dock bara ett dåligt surrogat för förlåtelse!

Problemet är att man i den här processen inte förlåter den andre för det han verkligen gjorde, man förlåter honom för det, som man har intalat sig själv att han gjorde.

Detta kallas förljugenhet, och det finns ingen befrielse i det. At det är så det ligger till, det visar sig i att nästa gång samma människa kommer och gör samma sak, då blir man dubbelt så arg, och sårad, och lessen som första gången. All den gamla ilskan fanns alltså kvar…

 

Jesus säger att sanningen ska göra oss fria. Någon har sagt, att för att kunna förlåta någon måste man först döma honom skyldig!

Det är skillnad på att förlåta någon och att hitta på  ursäkter för honom eller henne!

Det förra förutsätter sanning och fällande dom, det senare är att undvika både det ena och det andra med hjälp av sådant, som hör hemma på lögnens område, och det leder till att man blir med Svarte Petter på hand i form av diverse förträngda eländigheter…

 

 ”Det var väl mitt eget fel…”

Ett annat sätt att manipulera sina känslor i akt och mening att lyckas klämma fram med något man kan kalla förlåtelse, inte  ovanligt det heller, är att man tar på sig skulden för det inträffade själv!

Man riktar det förakt man blivit utsatt för inåt, säger sig själv att det är för att man är en sån föraktlig och eländig människa, som de andra ju bara måste slå en med ord, attityder, eller knytnävar.

Det här är i och för sig  något, som människor ofta gör utan att de alls har en  tanke på att de skulle behöva förlåta någon, men just i det specifika fall jag nu talar om, det där vi har en kristen människa, som vet med sig att  hon som kristen borde/måste förlåta sina fiender,  och inte har fått höra att förlåtelsen är en Guds gåva också när vi ska förlåta varandra, här får den här känsloreaktionen en alldeles speciell inverkan!

 

I det här fallet slingrar man sig nämligen ur det här, att vi är kallade att leva i förlåtelse, genom att självanklagelsen leder till ett kanske överraskande resultat, nämligen tanken eller känslan att om det nu var ditt eget fel, att den andre gjorde vad han gjorde mot dig, då gjorde han ju egentligen inget fel, och då behöver du inte förlåta honom…

Vi tänker ju inte den tanken medvetet, men jag tycker mig ha sett att det blir den praktiska konsekvensen i alla fall!

Det här är förstås släkt med  hitta på ursäkter för den andres beteende. Här dras eländet bara till sin yttersta konsekvens.

Som resultat får man då en människa, som tror att det är fel på henne för att andra har gjort fel mot henne, och som därmed  kan tycka sig vara i behov av både Guds och människors förlåtelse, och i behov av att förlåta sig själv – för en synd, som någon annan har begått mot henne!

Här kan man verkligen tala om att vara fången i den ondes snara!

Ser man inte var felet är – vems felet är – då finns det ingen utgång ur den här labyrinten! Återigen, sanningen ska göra oss fria!

Medmänniska, det blir inte fel på dig av att någon annan gör fel mot dig!

 

Nästa sätt att slippa det här besvärliga förlåtandet låter så här: ”Han får minsann ta första steget!”

Nu kommer vi fram till den situation, när någon har burit sig toffligt åt mot dig, och du helt enkelt inte VILL förlåta.

Men eftersom du är en kristen, så vet du att Jesus säger att du ska förlåta, så då gäller det att hitta ett sätt att komma av kroken!

Och, voila, här är det:”Han får nog minsann krypa till korset först, och komma och tigga och be om förlåtelse, och fram till dess detta händer är jag i min fulla rätt att vara precis hur arg och bitter och besviken och oförlåtande som helst!”

Det här är oförsonlighetens attityd, visserligen prydligt vitmålad och rättfärdigad genom att man pekar på den andres underlåtenhet att begripa och erkänna hur fel han har gjort, men oförsonlighet är det lika fullt!

 

Tänk om Gud skulle ha haft den här attityden till oss människor?

Tänk om Han skulle ha sagt: ”När mänskligheten har insett hur fel de har gjort mot mig, och kommer krypande på sina knän tillbaka till mig, och tigger och ber mig om förlåtelse, då ska jag göra frälsning åt dem, inte förr!”

Inte var det någon av de romerska knektarna, som stod nedanför korset och bad Jesus om förlåtelse, men Han bad Fadern förlåta dem i alla fall!  Exemplet är givet, och i det finns ingen plats för oförsonlighet!

 

Förlåtelse  och rättighetstänkande är inte blandbara. Jag har inte rätt att kräva vare sig det ena eller det andra av min motpart, innan jag bekvämar mig till att be Gud förlåta honom, och därmed tar steget in på förlåtelsens väg också för egen del.

Somliga dagar är det inte roligt att se sig själv i spegeln, och upptäcka att  man har uppfunnit undanflykter för att slippa förlåta någon, därför att man i sin ilska skulle vilja se honom tvingad att krypa först. Men det kan vara en mycket befriande spegeltitt!

 

 En annan variant på temat låter så här: ”Ja, men han har ju också gjort fel mot mig!”

Efter fyra exempel om hur det kan vara att vara offret, kanske det är dags att se på sakens andra sida, alltså hur det kan vara när man är skurken, alltså den som behöver förlåtelse!

Jesus säger, att om vi är på väg till altaret med vår gåva, alltså på väg att komma inför Herrens ansikte, och då drar oss till minnes att vår broder har något emot oss, alltså att vi har gjort något illa mot en annan människa, då ska vi först gå och reda upp den saken, och sedan komma inför Gud med vår gåva.

Den här sidan av saken omtalas alltså i lika kategoriska ordalag som den andra.

Vi ska förlåta dem som har försyndat sig mot oss, det är kunglig befallning.

Förlåtelsen är ingen option bland andra, den är undantagslöst påbjuden!  Gud Fader ger den som gåva, vi behöver inte prestera själva förlåtelsen, som jag skrev i första delen, men om jag är så oförsonlig och hatisk, att jag till och med vägrar be Gud förlåta mina fiender, då är beskedet klart: Då kommer inte heller Guds förlåtelse att nå fram till mig.

Lika undantagslöst befalls vi att reda upp med våra medmänniskor, när det är vi, som har försyndat oss mot dem.

Om den andre då vägrar att försonas med mig, då är detta hans synd. Skriften säger ju, att vi ska hålla frid med alla människor såvitt möjligt är, och så långt det kommer an på oss! Mer än så kan vi inte göra. Vill den andre inte hålla frid med mig, då är detta inget som binder mig!

Nu känns det ju inte alltid så roligt, det här att gå och ödmjuka sig och erkänna att man har gjort bort sig och klampat i klaveret.  Och sånt som inte känns så roligt har vi en tendens att försöka slingra oss ifrån! På mer än ett sätt…

Ett sådant är att vi försöker rättfärdiga oss. Det går smidigast genom att flytta strålkastaren på någon annan.  Anfall är bästa försvaret!

”Ja, det kan väl hända att jag gjorde eller sade så där nu, men du har minsann också sagt och gjort saker, som när du…”

Och så har man plötsligt liksom haft rätt att göra fel, eftersom den andre också har gjort fel nån gång i det förflutna…

Och lyckas man övertyga sig själv om att man hade rätt att göra det man gjorde, då behöver man ju inte be den andre om förlåtelse! Voila igen!

 

Besläktat med detta är vår tendens att skylla ifrån oss.

Det här med att hitta syndabockar för sitt eget dåliga beteende har mänskligheten utvecklat till en ren konstform!

Den äkta mannen på vift, som sitter på en barstol och förklarar för blondinen bredvid att hans fru inte förstår honom, han håller just på att kasta skulden för sitt planerade äktenskapsbrott på sin hustru. Sen behöver han ju inte ens känna sig skyldig för vad han har gjort, det var ju ändå hennes oginhet, som jagade ut honom på krogen…

Det här är ett beteende vi möter tidigt i Skriften! ”Kvinnan som du gav mig, det var hon som ställde till med det här…”

Så snabbt gick det att flytta över ansvaret för den katastrofen, dels på kvinnan, och dels på Gud själv!  ”Hade du inte gjort henne, då hade inget av det här hänt!”

 

Och sen, när vi har rättfärdigat och skyllt ifrån oss tillräckligt, då kan vi till och med inbilla oss att det bara är att fortsätta att ”tjäna Gud”, som om inget hade hänt. Men det är det inte!

Gud låter sig inte luras av våra konster. Så som av Galaterbrevets sjätte kapitel framgår.

 

 Ibland tar vi människor oss för att börja kräva, att den vi har förbrutit oss mot ska förlåta oss.

I Kina lär det vara väldans viktigt att inte tappa ansiktet. Fast det tycks det vara också på andra ställen. Det märker man när det blir fråga om att ödmjuka sig till att be någon om förlåtelse, utan att vare sig skylla från sig eller slingra sig på annat sätt!

Ett av de, i mitt tycke åtminstone, värre sätten att försöka behålla något slags övertag i den här situationen, det är när man rätt och slätt tar sig för att kräva av den man försyndat sig mot, att denne ska förlåta en.

”Nu måste du förlåta mig, för det står i Bibeln att du måste förlåta mig!”

Det här är att försöka tackla problemet utifrån en maktposition.

Man försöker behålla kontrollen genom att utöva religiös manipulation av den andre, och det är att effektivt stänga till för all verklig förlåtelse!

Detta beror på att förlåtelse alltid handlar om nåd.

När jag har burit mig illa åt mot någon, och han förlåter mig, då har jag fått nåd.

Och nåd kan aldrig krävas!  Ingen av oss har någon rätt att få nåd!

 

Nåd, liksom all välsignelse, är något som både ges och tas emot på knä.

Den måste tas emot från en attityd och position av tjänande,  eller av underordnande.

Den som ger välsignelsen tjänar, den som blir erbjuden välsignelsen, måste underordna sig för att kunna ta emot den.

Så är det också med den välsignelse som vi kallar förlåtelse!

 

Om man ger sig till att börja kräva förlåtelse har man stigit ut ur denna Guds ordning.

Det medför, att man själv inte kan ta emot någon förlåtelse, och det medför också att man förmedlar en falsk bild av vad förlåtelse är, och hur den fungerar, till den man ställer krav på.

Förlåtelseorden blir till en slags magisk ramsa, som rabblas upp på befallning, utan att någons in få sin verkliga mening och innehåll.

”Nu måste du förlåta mig, för det står i Bibeln” behöver få bytas ut mot ett ”Nu har jag gjort illa mot dig, kan du förlåta mig?”

Visserligen tappar man ansiktet på den vägen, men kanske det ansiktet bara var en mask?

 

Att ta till ”Du ska inte döma”  som försök att slippa erkänna, att man har gjort fel.

Ibland kan det vara så, att skurken, han som skulle behöva erkänna att han gjort fel, göra bättring för egen del, och be sitt offer om förlåtelse, absolut inte vill inse att han skulle ha gjort något fel, och ännu mindre omvända sig, eller be om någon förlåtelse.

Då gäller det för honom att hitta på ett bra försvar, ett gömställe, där man kan vara säker och skyddad för sådana obehagliga individer, som vill ställa en till ansvar!

Och här är den befästning, som man i den situationen kan gömma sig bakom, åtminstone i de flesta fall:”Du ska inte döma! Jesus säger ju att vi inte ska döma! Och säger du att jag har gjort fel, då dömer du mig! Så det så!”

 

Sedan rycker skurkens hjälptrupper in, de som i normal nutida ordning tycker att det är viktigare att dalta med skurken, än att hjälpa hans offer: ”Jesus säger ju att vi inte ska börja rensa i åkern förrän skördetiden är inne! Allt ska få växa tillsammans, ogräs och säd om varandra, du får inte komma här och börja rensa, för det har Jesus förbjudit! Och Jesus säger att det är bara de som själva är utan synd, som får kasta sten på andra! Så det så!”

 

Ja, hur är det nu med det här? Det är ju bibelord som citeras? Ska vi bara vara tysta, vad som än händer och bedrivs?

Först av allt ska vi minnas, att den onde citerar bibelord för Jesus, när han försöker fresta Honom i öknen.

Bibelord kan alltså användas i många syften, ibland till och med för att försvara det onda.

Hur är det då med ordet om dömandet?

 

I Matt 18 befaller Jesus oss att förmana den som begår synd, och Han anger också den ordning, som detta ska ske i.

Först enskilt, sedan med vittnen, och till sist inför församlingen.

Det är alltså skillnad på att döma och att förmana! Om man sysslar med det senare, då gäller naturligtvis i den situationen inte förbudet mot det förra. Vilken är då skillnaden?

 

Jag förstår det så, att den som fördömer, förkastar, visar bort en annan och inte visar på Guds öppna famn för varje syndare som vill omvända sig, han sysslar med att döma.

Den som inbjuder till förnyad gemenskap, som säger: ”Dig vill vi ha med oss, men ditt destruktiva beteende kan inte accepteras i församlingen, så det får du lov att sluta med och låta dig renas från”, han sysslar med förmaning.

Och vi måste lära oss att se den här skillnaden! Den som gömmer sig bakom sitt ”du ska inte döma”, för at slippa reda upp sina försyndelser mot andra, han gör ju det till sitt eget fördärv!

 

Och hur var det nu med ogräset och vetet? Ska det verkligen växa tillsammans i församlingen? Ingalunda.

Jesus själv förklarar den liknelsen med att säga ”Åkern är världen…”

Den handlar alltså inte alls om den kristna församlingen, den handlar om den här världen, där ogudaktiga och rättfärdiga, frälsta och ofrälsta lever på samma jord, blandade med varandra i familjer, i skolor och på arbetsplatser.

Att använda den som förevändning för att försöka förhindra kristen förmaning i Kristi församling, det är att förkasta Jesu egen förklaring av den!

 

Kanske jag också ska säga något om den, som ska förmana. Ibland har jag stött på människor, som tydligen har upplevt sig ha någon slags särskild kallelse att peka på andras fel och brister, som själva ansett sig vara förmanare, men som jag har uppfattat som dömande. Vad behövs för att en människa ska kunna förmana utan att bli dömande?

Jag vill föreslå, att förmanaren måste vara en människa som själv både söker och tar emot förmaning för egen del. Hur skulle någon kunna ta bort flisan ur sin broders öga, om han inte vill ha någon hjälp att bli av med bjälken i det egna?

 

 En allmän iakttagelse: All synd är synd mot Gud!

Jag var med och höll i hammaren!

Jag minns ännu hur det kändes, när det gick upp för mig att varje elakt ord, varje ond tanke eller handling  jag riktar mot en medmänniska, ytterst är riktad mot Herren själv, hur det kändes, när jag insåg att jag faktiskt  på ett sätt var med och höll i hammaren på Golgata!

 

”Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är”, säger David till Gud efter att han tagit Bat-Seba och mördat Uria.

Det bibelstället hade jag haft problem med fram till den här dagen. Det var ju mot Uria och hans hustru som David hade syndat? Varför då blanda in Gud i det?

 

Men så enkelt var det inte. David fick förlåtelse, när han omvände sig och bekände sin synd. Detta var möjligt, därför att Jesus tusen år senare skulle bli spikad på korset för det David hade gjort.  David grep tag om hammaren med ena handen och spiken med andra, när han gjorde det han gjorde!

Vi gör det, vi också, varje gång vi försyndar oss mot varandra, oavsett om det handlar om sådant vi gör, eller sådant vi i själviskhet och av bekvämlighet underlåter att göra. Det vi gör mot andra, det gör vi också, och mest av allt, mot Gud själv.

Det är Hans lag som bryts, Hans auktoritet som utmanas, när vi försyndar oss mot varandra, och det är Hans fadershjärta som krossas, när Hans  Son som blir slagen och dödad.

 

Vi håller i hammaren varje varje gång vi gör uppror mot Gud själv, och mot vad Han har förordnat.

Därför finns det alltid något att reda upp också med Gud, när vi har något att reda upp med varandra!

Därför ska vi be Gud förlåta vår motpart, och inte bara mena att det räcker om vi själva gör det.

Därför ska vi be Gud om förlåtelse, när vi gjort illa mot en medmänniska.

Därför ska vi ödmjuka oss inför Gud, och vända om från våra upprorsvägar!

 

Vi behöver göra det, för att släppa taget om hammaren, och för att släppa in Hans förlåtelse.

 

 Vi ska också se på förbön om förlåtelse

 

Hittills har mina tankarom förlåtelse rört sig på individplanet, och handlat om enskilda människors konflikter.

Här, till slut, vill jag lyfta fram en annan sida, nämligen förbönen.

 

Abraham ber för Sodom. Han ber inte bara om att Gud ska rädda eventuella rättfärdiga innan staden förstörs, han ber för Sodom!

Man kan ju undra varför. Han hade inga aktier i Sodom, inget affärsföretag, ingenting, utom sin släkting Lot, och honom kunde han ju ha bett för utan att blanda in stadens övriga invånare!

 

Mose ber för Israel, ber i en situation, där han själv fått besked om att  han själv  ska gå fri från det straff, som Gud ämnar låta drabba Israel, och att han dessutom ska få bli stamfader för ett nytt stort folk.  Folket han ber för håller till råga på allt  långsamt på att ta livet honom och bränna ut honom med all sin motspänstighet och upproriskhet…

 

Nehemja identifierar sig så totalt med Israels folk, att han talar i vi-form när han bekänner folkets synder och ber för dem! ”Vi har syndat mycket mot dig…”

 

Jeremia ber för ett folk som har förkastat honom som profet, gjort narr av honom, och försökt ta livet av honom, ber för dem ända tills Gud säger åt honom att sluta, för Herren vill inte längre höra några böner för ett folk som redan passerat sin point of no return (!)

 

Nyckelordet här  är kanske identifikation. Att inte ställa sig på sidan om, inte ta avstånd på ett sådant sätt att man med fromt förakt konstaterar, att om de nu nödvändigt vill till helvetet, så må de väl fara åt helvete då.

Att i stället göra medmänniskornas nöd till sin egen, be för dem som en del i folket, inte som en som står på sidan om, och har sitt på det torra!

 

Personligen tycker jag det är nyttigt att då och då skärskåda innehållet i mina böner. För egen del är jag beredd att säga att det är synd att kritisera någon eller något, om man inte också är villig att be en bön för det sammanhang eller  de människor man kritiserar!

Här kommer för övrigt en viktig skillnad mellan att döma och att förmana fram.

Förmanaren är en förebedjare, den som dömer är en avståndstagare.

Här kommer också en viktig indikation på hur det står till med det egna förlåtandet.

Vill man inte be för och välsigna dem som uppträder fientligt mot en, då har man inte heller förlåtit dem.

 

Det är lätt att konstatera att det går åt skogen med Finland, att finländarna bara blir värre hedningar för varje år som går.

Men om jag ser att så är fallet, då innebär detta en kallelse till bön! Att be att Gud förlåter Finland, ger en nådatid, ger en väckelse!

Det är lätt att säga att församlingen blir alltmer förvärldsligad.

Att gå inför Gud och säga ”Herre, jag är en lem i din kropp här i Finland, och VI håller på att glida bort från dig, hjälp oss, förlåt oss”, det faller sig inte lika naturligt.

Ja, det vill säga att det faller sig nog så naturligt för den nya skapelsen i Kristus, men mindre naturligt för gamle Adam…

 

Vi ber om väckelse en hel del, visst gör vi det, men hur ber vi, egentligen?

Jag undrar vad skulle hända den dag när pingstvännerna skulle be att Gud skulle förlåta och välsigna och upprätta den lutherska kyrkan, och ge en stor väckelse där, när lutheranerna enligt samma mönster skulle be om storväckelse i missionsförbundet, när missionsförbundarna skulle be för metodisterna, och metodisterna för baptisterna – och baptisterna skulle inrikta sina böner på att Gud skulle upprätta pingstväckelsen till att verkligen vara ett väckelsens  förlåtna och renade redskap igen!

Det är först då vi verkligen skulle syssla med förbön. Fram till dess ber vi bara för vårt eget. Och förbön skulle behövas, för vi står alla med synd, inte minst splittringens och partiväsendets synd, inför Gud, både alla de olika samfunden, och det folk vi skulle betjäna!

 

Vi behöver något av de gamla profeternas sinnelag. Vi behöver förmågan till att se att vi hör ihop med dem vi ber för.

Vi behöver den förlåtelse som ges genom andras förbön – ”den nåd, som genom mångas böner kommer oss till del”, och vi behöver vara med och stiga fram i gapet inför Gud – gå i bräschen för andra – på ett helt nytt sätt.

Jag tror att Guds ord fortfarande gäller.

”Om Mitt folk, som är uppkallat efter Mitt namn, ödmjukar sig och ber, och söker Mitt ansikte, och omvänder sig från sina onda vägar, då vill Jag höra det från himlen, och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land!” 2 Krön 7:14

 

 

 

Taggar:
Publicerad i Undervisning