Mitt bidrag till pride-debatten

För ett tag sen skrev jag ett inlägg och funderade kring #metoo.

Jag skrev då, att saken i sig är viktig, och att det förvisso är nödvändigt att ta upp och bedriva kampanj mot alla slag av sexuella trakasserier, men att detta inte borde få resultera i en situation, där andra former av övergrepp och maktmissbruk glöms bort och sopas under mattan.

Som Jesus säger till fariséerna: ”Det ena borde ni göra, men inte underlåta det andra!”

 

Samma sorts tankar har väckts hos mig igen, nu är det den nyuppblossade debatten här i Österbotten kring prideparaderna, och i förlängningen naturligtvis också samkönade parförhållanden, som fått mig att fundera.

Jag undrar alltså igen: vad är det som glöms bort, vad är det som sopas under mattan? Vad är det uppmärksamheten avleds från?

Låt oss utgå från det gamla uttrycket för ”homosexuell person”, eftersom det i debatten har hänvisats till Sodom och Gomorra.

”Sodomiter” kallades de förr!

Tanken bakom den beteckningen var att städerna Sodom och Gomorra förstördes på grund av den ohejdat florerande homosexualiteten där, och att ”sodomi” därför kunde vara en passande beteckning.

Men var det faktiskt bara därför som dessa städer, belägna strax söder om Döda Havet, blev förstörda genom ett Guds direkta ingripande?

Eller fanns där också andra orsaker?

 

I Hesekiels bok ger Herren genom profeten i ett budskap till Jerusalem klart besked om vad det var, som pågick där i Sodom, och som väckte Guds avsky till den grad att det ledde till stadens förstöring.

”Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne beskärda, understödde hon likväl inte den arme och fattige. Tvärtom blev de högfärdiga och bedrev vad styggeligt var inför mig. Därför försköt jag dem.”  Hes 16:49-50

 

Det var alltså inte homosexualiteten, utan missunnsamheten, girigheten, habegäret, mammonsdyrkan, som var Sodoms primärsynd! Att sedan också sexualdriften småningom fick en inriktning, som var mot naturen, det beskrivs ju här som verkan, inte orsak!

Att själv ha överflöd, och ändå  inte vilja dela med sig åt dem, som lider nöd, det är det, som är den verkliga sodomin!

Sedan, i följd av detta, kom sedan det högmod, som fick folket där att kasta också andra moralbegrepp överbord, men den snedvridna sexualitet som då växte fram var bara ett symptom på att samhället i sin helhet var sjukt och avgudadyrkande! Detta drabbade individer, men det hade sin rot i hela samhällets sjukdom!

 

När vi konservativa kristna – jag räknar mig själv som en sådan, även om mina ställningstaganden i olika frågor ibland har fått de konservativa att tycka att jag är för liberal, medan de liberala har tyckt att jag är förstockat konservativ -  konstaterar att utövad homosexualitet är synd, hänvisar vi till de klara bibelord som säger så, som t ex  uppräkningen över sådana som inte ska få ärva Guds Rike. Vad man då inte får glömma, är att där  finns  giriga och roffare också uppräknade, och  äktenskapsbrytare, och otuktiga!

Beskedet från både GT och NT är kompakt ifråga om avgudadyrkan: fly ifrån den, syssla inte med den, ha inget att göra med den, den är något livsfarligt för en Jesu lärjunge!

I Efesierbrevets femte kapitel beskrivs girigheten som just avgudadyrkan.

Detta är något, som vi med fördel kunde framhålla och diskutera minst lika ivrigt som prideparader och homoäktenskap!

Detta gäller ju själva sjukdomen, roten till det onda, det som verkligen förstör och bryter ner samhället!

Det har hänt, att människor har kommit till mig och bett om förbön för att de känner dragning till det egna könet, och inte vill ha det så.

Man får höra vittnesbörd om hur människor i olika sammanhang har fått både förbön och själavård, ibland också exorcism, för att komma tillrätta med sina problem på det sexuella området.

Men när hörde du senast talas om någon, som fått förbön för att bli helad från sin girighet? Blivit befriad från sin materialism? Fått sitt habegär utdrivet? Fått själavård för sin missunnsamhet?

Ändå vore det ju väl så nödvändigt och bibliskt, och behjärtansvärt, att be att någon blir befriad från själva sjukdomen, som att be att någon slipper symptomen!

 

Sedan kan man ju undra, vem som kan tänkas ha någon glädje av att vi inom de kristna leden skjuter in oss på symptomen så till den grad, att själva sjukdomen glöms bort.

Mitt svar på den frågan blir det klassiska: köttet, världen, och djävulen.

Köttet vill ha det så här av flera olika orsaker.

Den första är, att på det här sättet behöver man ju inte avstå från något för egen del,  man får slänga litet sten på syndarna, samtidigt som man tackar Gud för att man inte själv är ”sån”. Sen kan man som en ”god kristen” fortsätta med att planlöst slösa bort de tillgångar, som Herren har anförtrott en, på allt som faller in under rubrikerna ”ögonens begärelse, köttets begärelse, och högfärd över detta livets goda”.

Den andra är, att man ju kan påtala synder, som inte bedrivs desto mer inom eget gäng, utan att riskera att stöta sig med människor som står en nära på något sätt, eller som man är beroende av. Som förkunnare har jag mer än en gång stått i talarstolen och vetat med mig, att säger jag nu det här, som kommer i mina tankar, då behöver jag inte vänta mig någon fler inbjudan till det här stället! För då kommer folket här, åtminstone en del av dem, att bli stötta och sårade och kränkta, och allmänt vrånga och argsinta….

I det läget vill gamle Adam helst hålla tyst med somt och tala desto högre om annat!

Den tredje är att köttet vill stå under lagen, alltså ha en regelbok att följa, en regelbok som är så utformad, att man kan tycka sig klara av att hålla den. På det sättet kan man ju fixa till litet egen rättfärdighet!

Världen vill också ha det så här.

Om de kristna kan fås att framstå som en samling egenrättfärdiga moralister, som inte har annat att komma med, än att fördöma vad folk sysslar med i sina sovrum, då är det lätt att sedan strunta i att lyssna på något de har att säga överhuvudtaget! Och i dagens kristendomsfientliga klimat är det att spela antikristligheten rätt i händerna, att ge dem trumf på hand genom att agera så, som de vill att vi ska agera.

Djävulen vill också ha det så här.

Allt, som på något sätt kan undergräva evangeliets trovärdighet, är hur hans synvinkel bra.

Om vi kristna ödslar allt vårt krut på att predika mot den utövade homosexualiteten, samtidigt som mammonsdyrkan, äktenskapsbrotten, skilsmässorna och omgiftandet, aborterna, och annat, som Gud inte vill se, får passera utan att på- eller omtalas desto mer, då är det så lätt för den onde att peka på vår dubbelmoral, på hur vi silar mygg och sväljer kameler, och den vägen riva ner vår trovärdighet.

Det är nämligen så, att evangelisation består av annat än enbart proklamation också! Utan den bekräftelse, som finns i människor, som verkligen lever evangeliet, blir det inte lätt att predika evangelium!

 

Nu är jag i och för sig övertygad om att de, som står på barrikaderna mot prideparader och annat besläktat, i princip är ute i en god sak. Det är inte av illvilja, som de säger vad de säger.

Om Gud säger: ”Det där är inte bra, det där vill jag inte att ni sysslar med”, då är detta en varning, som inte ska sopas under mattan.

Det är två saker, som fått mig att skriva det här inlägget, även om jag inser att det kan misstolkas som ett angrepp på kristna syskon, som jag känner mig besläktad med både i tanke och ande.

Det ena har jag redan framhållit, nämligen att det finns en stor fara i ensidigheten, och att det finns krafter, som väldigt gärna vill att vi ska bli och vara just ensidiga vad det gäller ställningstaganden mot sådant, som inte är av Gud och hans skapelseordning. Vi ska förkunna allt Guds rådslut, inte valda delar!

Det andra är, att Skriften klart och tydligt säger, att vi som kristna inte har något uppdrag att döma dem som står utanför, som inte är bekännande kristna. Dem ska Gud själv döma i sinom tid.

Det är inåt, till dem, som bekänner Jesus som Herre, som förmaningarna ska riktas! Rätt budskap till fel adress kommer inte att producera önskat resultat.

Vad det gäller de andra, så har vi ett uppdrag att predika evangelium för dem, ge dem Jesus.

Sen är det de, som tar emot honom, som ska göras till lärjungar, läras att hålla allt vad han har befallt!

Försöker vi ta det i någon annan ordning går det på tok.

Människorna behöver få bli födda på nytt, inte bli beteendetränade!

 

 

 

 

 

Taggar: ,
Publicerad i Undervisning
2 kommentarer på “Mitt bidrag till pride-debatten
  1. Ulrik Fagerholm skriver:

    Precis som du säger! Vi behöver helst ta hela klustret av synder till tals så ofta som möjligt. Enpunktskrigföring förvränger perspektiv och helhet….

  2. Alexander skriver:

    Det är inte ovanligt att kristna får höra att dom är homofober. Det hela kokar ner till att homosexualitet är en synd. Hur mycket man än pratar runt det. Om man pratar om homosexualitet som synd så pratar man om att homosexualitet är en synd, inte att högmod är en synd eller avgudadyrkan. Jag brukar säga att det är en synd men att jag inte har något emot dom för det. Jag är också en syndare.

Lämna ett svar till Ulrik Fagerholm Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>