Tilltalad – och sen?

Det är nu typ fyrtio år sen jag upplevde min första vision, eller vad man ska kalla det, av att jag skulle komma att bli en Ordets förkunnare.

Min reaktion på det var ett: ”Då får jag lov att börja förbereda mig!”

Så jag läste Bibeln, jag lånade teologisk litteratur från biblioteket, jag klippte ur alla bra artiklar jag hittade i kristna tidningar, och klistrade in dem i mappar – det var den tidens copy-paste! Jag har fortfarande kvar mycket av det materialet, och konsulterar det då och då.

Kort sagt, den kallelse, som jag kände fanns nånstans därinne, gav mig fullt upp att göra, innan den alls hade börjat ta sig några andra synliga uttryck!

 

Någon gång för länge sen läste jag ett uttalande av en av de stora författarna. Han hade blivit tillfrågad hur det var möjligt för människa att ha en sådan fantastisk inspiration att han kunnat skriva så många och så bra böcker. ”Mina böcker består till tio procent av inspiration, resten är transpiration”, lär han ha svarat.

Så här i efterhand har jag insett, att arbetet i Guds Rike fungerar litet på samma sätt. Gud ger en kallelse – ”Gå och arbeta i min vingård, också du!” – och människan gensvarar på den kallelsen genom att gå in i arbetet och börja satsa av sin tid och sina resurser.

Ska man tjäna Gud är ”inspiration” – att Gud ”andas in” sin kallelse i en – det första man behöver. Finns det ingen kallelse, är det bara egen ambition som driver en, då blir det man börjar jobba med det Bibeln kallar en ”självvald gudstjänst”.

 

Det har varit väldigt mycket tal om att ”höra Guds röst” under de två senaste decennierna, åtminstone i de kristna kretsar där jag har rört mig. Människor har velat ha reda på vad Gud har att säga just till dem, och det är bra att så har varit fallet! Den inspiration vi behöver i kristet arbete kommer från Guds tilltal! Frågan är vad människan sedan gör med den inspiration, de visioner och den vägledning hon får?

Jag tror att vi behöver se kallelsen som något som börjar här och nu, inte som en dröm om vad som ska hända någon gång i framtiden.

Kallelsen är en kallelse inte bara till fältarbete, utan också till förarbete!

Guds tilltal blir en nåd, som inte bär någon frukt i våra liv, om vi reagerar på det med att säga något i stil med: ”Vad härligt att Gud vill göra detta i mitt liv, men det har ju inte börjat än, så nu gör jag något annat tills det händer!”

Tyvärr är det ofta just detta, som händer i praktiken, trots att Bibeln uttryckligen varnar oss för att ta emot Guds nåd på ett sådant sätt, att den blir utan frukt.

 

Vi tar ett exempel: Säg att någon känner kallelse att åka till Italien, bosätta sig där och sprida evangeliet i sin omgivning.

Han har inte en blek aning om när eller hur detta ska ske, men inspirationen finns där. Då kan han antingen säga ”Pris ske Gud, Herren har kallat mig att flytta till Italien nån gång i framtiden och bli evangelist”, och sedan inte göra något mer, eller också kan han fråga Herren vad han ska göra här och nu. Då kommer han förmodligen att inse, att det vore en god idé att börja läsa italienska, och på andra sätt förbereda sig för uppgiften!

Men. Att få inspirationen kanske gick på fem sekunder, men att lära sig italienska kräver arbete, och tar tid!

Därför väljer vi inte alltid att göra det som vore det rättaste och vettigaste, vi väljer det som går lätt i stället.

Jag tror att det inte är för mycket sagt om jag påstår, att vilken ”inspiration”, vilken kallelse en människa än får, så finns det något slag av förarbete hon kan göra, och också förväntas göra, för att förbereda sig för den, och det är oftast saker som innebär ”transpiration” – arbete!

Om en ”inspirerad” människa också är villig att arbeta för att förbereda sig, och inte bara väntar på att det Gud talade om bara ska ramla över en, då blir inte heller någon chock för en att sedan, när man kommer in i sin kallelse på allvar, upptäcka, att arbetet i Herrens vingård faktiskt är just arbete!

 

Har du hört uttrycket ”att använda apostlahästarna”? Det betyder ”att gå till fots”, och det kommer från det faktum, att apostlarna gick till fots från stad till stad när de utbredde budskapet om Jesus över romarriket! Och det var inga korta sträckor det handlade om!

De blev inte hämtade med Elias eldvagn när de skulle flytta sig från ställe till ställe, nej, de traskade till fots, i hetta och damm, i hård terräng, och med en myckenhet av transpiration! Men de hade redan gått till fots och svettats på Israels vägar och stigar tillsammans med Jesus i tre års tid, som en del av den förberedelsetid Herren gav dem, så de var härdade och vana!

 

Jag skrev något om ”självvald gudstjänst” för en stund sedan. Sådan hamnar man in i när det är något annat än Guds kallelse som får en att arbeta – må det sedan vara egna ambitioner, dåligt samvete, eller andra människor som vädjar till ens pliktmedvetande.

Att försöka uträtta något i Guds Rike med enbart arbete, utan någon Andens inspiration, blir ett bedrövligt slaveri. Många av oss har erfarenhet av hur det är att jobba med saker man saknar rätt inspiration för, både i det vanliga arbetslivet och i församlingen. Jag tror inte det är Guds vilja att vi ska behöva göra den sortens slavtjänst åt Honom!

Redan i gamla förbundets gudstjänst gav Gud nämligen en befallning om att de som bar fram offren till altaret inte skulle bära yllekläder, för yllet framkallar svett! Det är alltså inte transpirationen i sig som är bra och eftersträvansvärd!

 

”Jag har arbetat mer än de alla” säger Paulus, och fortsätter ”dock icke jag, utan Guds nåd som varit med mig!” Svettigt hade han haft det, men man har inget intryck av att hans tjänst var något stickigt och kliande, som han helst av allt hade klätt av sig så fort som möjligt! Det var ju ändå Gud, och Hans kraft, som gjort jobbet möjligt!

Det är på grund av risken att få på sig den självuttänkta tjänstens yllekalsonger, som det är så viktigt att verkligen be Gud om vishet hur man ska gå vidare med den kallelse man anar. Försöker man tänka ut det själv, då finns det stor risk för att man ”börjar i anden och slutar i köttet” – alltså försöker förverkliga något, som i och för sig kanske är en äkta Guds kallelse, men gör det helt efter eget huvud.

 

”Kraft till tjänst är tjänstens lön”, sa de gamle. Om det tillåts mig, skulle jag vilja göra en liten omdisponering i det uttrycket, och säga ”Kraft till tjänst är tjänstens förutsättning”!

I den gudstjänst Herren väljer åt oss får vi både göra det vi är tänkta att göra, och bli det vi är tänkta att vara, och emellanåt får vi härliga glimtar av vad det var Jesus menade när han sa: ”Min mat är att göra Dens vilja som har sänt mig, och att fullborda Hans verk”.

Av det uttalandet förstår vi, att tjänsten i Guds Rike inte är tänkt att slita ut oss, tvärtom, om allt får ske enligt Guds vilja, då kommer den att bygga upp oss, även om den minsann nog emellanåt tar hela vår varelse och alla våra resurser i anspråk!

Det är när andra viljor än Guds får blanda sig i, som det går överstyr…

 

 

Taggar:
Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>