Tillbakablick

Som nybliven pensionär är det väl oundvikligt att man tänker bakåt, på hur det har varit att försöka tjäna Herren på heltid i alla dessa år.I

Jag tror att jag bland annat har varit rätt bra på att  förarga mina medkristna – jag hoppas ju att något annat också ska ha gått någotsånär….

Inte för att jag har någon speciell målsättning att reta folk, men det tycks emellanåt räcka bara med att finnas till, och vara den man är…

 

Ta nu en sån sak som att jag är en sådan där, som söker helhet. Jag vill hitta och se sammanhang i den kristna tron och det kristna livet, och jag vill att de delar jag har ska passa ihop med en helhet. Detta innebär att jag ibland reagerar på ensidigheter och ”vindkast i läran” av olika slag.

Då lyckas jag reta människor, och blir beskylld för att vara motståndare till väckelse och för att förkasta Andens verk. Så var t ex fallet med rörelsen kring Lakeland och Todd Bentley för några år sedan.

Jag vet inte riktigt  varför man retade upp sig på mig, för att man bar sig åt som man gjorde där? Jag hade inte någon del i det, jag har bara påpekat de sjuka punkterna!

 

Eller det, att jag ärligt har försökt ha Guds Ord som grund för både vad jag själv tror, och vad jag har lärt ut åt andra.

Detta har ibland lett  till att jag har kommit på kollisionskurs med sådana seder och bruk i kristenheten, som mer grundar sig på ett ”så här har vi alltid gjort”, alltså på tradition, än på apostlarnas undervisning. Då har jag på en del håll upplevts som en bråkmakare, och blir ibland beskylld för att vara en villolärare. Så gick det bland annat när jag lade ut mina svar på tjugoen frågor om dopet här på sidan.

Men varför reta upp sig på mig för att jag påpekar, att man av tradition på många håll i kristenheten praktiserar dopet på ett sätt, som saknar grund i Bibeln? Det är sannerligen inte jag, som har infört den seden, jag har bara påpekat att den inte kan grundas i det apostlarna lärde och praktiserade!

 

I frågor som rör äktenskap och parrelation, sexualitet och så vidare har jag strävat till att ge folk råd, som baserar sig på vad Skriften säger, i stället för att säga sådant de kanske hellre skulle vilja höra.

Detta har ibland väckt inte alltigenom positiva reaktioner, vilka då har riktat sig mot min ringa person. Men inte är det ju jag, som har skrivit Bibeln! Varför reta upp sig på mig för att jag talar om vad som där står? Jag menar, om isen är svag, då är den svag, och inte blir den starkare av att man tar bort varningsskylten!

 

Eller det, att jag kan vara rätt envis, vilket leder till att jag kan fortsätta år efter år med att protestera mot sådant jag ser vara åt skogen, fortsätta långt efter att andra, som också till att börja med protesterade, har gett upp och tystnat. Ett typexempel på detta är den förvanskning av Guds Ord, som blev tryckt för nära tjugo år sedan under namnet bibel 2000.

I början var vi många, som protesterade, när den kom i allmänt bruk och blev officiell översättning i kyrkan. Nu tycks de allra flesta ha tröttnat och gett upp. Inte för att de skulle ha ändrat åsikt, utan för att de tydligen bara har gett upp, tröttnat.

I dagsläget möter jag följaktligen då och då en reaktion som ungefär går ut på att ”det är ju ingen annan än du som klagar!”

Människor har ibland sagt till mig ”Men tala nu om för mig vad det är för fel på bibel 2000!”

Men försöker jag förklara, då hör de inte på, och försöker jag hänvisa dem till vad jag skrivit om saken, då orkar de inte läsa. Men vara sura på mig för att jag säger att det finns stora brister i bibel 2000, det orkar de…

Vid upprepade tillfällen har jag fått höra, att alla nya bibelöversättningar möter motstånd i början, och att bara jag slutar gnälla och försöker vänja mig vid den nya språkdräkten blir allt nog bra.

När jag då säger att jag hela tiden använder typ sex olika biblar på tre olika språk, och således inte på något sätt är bunden till språkdräkten i någon enskild översättning, och att min kritik av b2000 baserar sig på faktiska fel, inte på litet olika formuleringar, då kan det komma något i stil med att ”men nog kan Gud verka genom den i alla fall, så då kan vi fortsätta att använda den”.

Det resonemanget skulle jag kunna förstå, om det inte fanns något annat att ta till, men så är ju inte fallet. Varför är det så omöjligt att bara sätta boken i hyllan, och skaffa en ordentlig bibel istället? Det finns ju en hyfsat bra svensk bibelöversättning med modernt språk att tillgå, alltså Folkbibeln!

Och varför reta upp sig på mig för att jag säger att detta vore det enda raka att göra? Vore det inte bättre att reta upp sig på Bibelkommissionen, som gjort översättningen, eller på de kyrkliga instanser, som godkänt den, och därmed vilselett människor att tro att allt är bra, eller på de beslutsfattare i församlingar och föreningar som väljer att köpa in den i stället för den andra, och därigenom ser till att det är den, som blir såld vidare, eller utdelad gratis som vigsel- och konfirmationsbiblar och så??

 

Och sen har vi då det Bibeln har att säga om vårt förhållande till pengar och egendom. Det är många som blir vrånga, när man t ex undervisar om tiondegivande, och inte blir de gladare, när man säger att tiondet inte ens är att betrakta som att man egentligen offrar något för Herrens verk – när man ger tionde ger man ju bara det som redan är Guds, det är när man ger mer än så, som man börjar ge av det, som Gud har sagt att vi får behålla…

Men varför reta upp sig på brevbäraren?  Jag för ju bara fram budskapet, det är inte jag som är avsändare! Fast förr i världen lär dom ha brukat nacka budbäraren, om budskapet inte föll i smaken. Kanske det är den andan som lever vidare…

 

Ibland har det känts som om det förväntats av mig att jag ska vara snäll och tyst, och bara flyta med i något slags allmän låt gå-anda.

Men jag har varit med i en kyrka, där låt gå-mentaliteten härskar, jag var med där i tiotals år, jag arbetade inom den, och jag såg hur det rasade iväg utför.

Det tycktes som att det viktiga var att alla var överens, och att det var frid och ro – exakt vad man var överens om spelade sedan mindre roll. Resultatet ser vi nu växa fram på lutherskt håll, allt tydligare för nästan varje månad: en ”kyrka” där alla utom Gud ska få som de vill.

Illa rädd är jag också att frikyrkorna ska glida iväg i samma utförsbacke.

Något sådant kan jag inte vara med och med min tystnad  bidra till, inte där jag var med förr, inte där jag är med nu, inte någonstans, inte någonsin!

 

Jag har varit, och är fortfarande en Ordets tjänare, inte dess herre. Jag får så lov att predika vad som där står, och ve mig om jag inte gör det!

Och en av de saker som där står, det är att man inte kan tjäna två herrar, en annan sak som också sägs mycket klart, det är att det kommer att gå verkligt illa för dem som börjar lägga till och dra ifrån i Guds ord!

 

Om allt det nämnda har lett till att jag ibland har  retat folk och upplevts som en bråkmakare, så kan det inte hjälpas.

Jag har inte haft som målsättning att reta folk, och det ger mig ingen glädje att andra blir arga, det kan ibland bara inte hjälpas!

Ibland har jag fått trösta mig med att tänka som de gamle:  ”dixi et salvavi animam meam” – jag har talat och räddat min själ…

 

En frid som bara kan uppehållas genom att hålla inne med sanningen är inte den frid som Jesus kom med. Ibland går det bara inte att vara både Gud och människor till lags, och då måste man välja…

och när man väljer Gud blir man tydligen som väckarklockan, som andra vill slänga i väggen, när den ringer och stör sömnen… även om det inte är väckarklockan, som bestämmer när det är dags att vakna, är det ju den som är närmast till hands att reta upp sig på!

Så, ångrar jag något från mina trettio år på fältet?

Visst gör jag det, men jag ångrar inget av ovanstående – det skulle i så fall vara, att jag inte har varit ännu tydligare, ännu rakare, mer orädd, mer frimodig än jag har varit!

Är jag bitter eller besviken på någon?

Nej, tack och lov! Kanske det finns de, som ser mig som en fiende och motståndare, det kan jag inte göra något åt, men om jag har haft något att förlåta någon, då har jag också fått nåd och hjälp av Herren att förlåta!

Jag får gå med rent bord in i pensionärstillvaron, och det är nåd!

 

 

 

Taggar:
Publicerad i Svenska blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>