Vi är ofta ganska försiktiga i våra formuleringar, när vi ska tala om andliga ting med våra medmänniskor. Kanske alltför försiktiga? Nedanstående lilla berättelse får stå som exempel på uppfriskande rakhet i vittnesbördet:
En gammal gudsman i min bekantskapskrets hamnade på sjukhus. Det är ett bra tag sen det här hände, han är hemma hos Herren nu, men då var han ännu med oss här på jorden, om än gammal och inte i så bra skick.
Som han låg där i sin säng på hospitalet, rullade personalen in en säng till i rummet. I den sängen låg en medelålders mansperson, som hade brutit benet, och annars också var rätt mörbultad.
Denne hade nämligen börjat sin lördag med att förtära en halv flaska Koskenkorva, och sedan fått för sig att klättra upp och börja reparera taket på sitt hus. Vilket han fick ångra, när han kom ner igen bra mycket snabbare än han klättrat upp…
Alltnog, där låg de nu i varsin säng. De började samtala så smått, som man nu gör, när man ligger i varsin säng med en meter mellan sängarna, och småningom började den gamle sin vana trogen vittna för den andre, och berätta om sin tro och sin Frälsare.
Den andre var av förståeliga skäl inte på sitt soligaste humör, så efter en stund fick han nog, och fräste ilsket till: ”Och om nu din Gud är så god som du säger, varför såg han då inte till så att jag slapp ramla ner från taket och slå mig fördärvad?”
Den gamle tittade stint på honom.
”Men begriper du faktiskt inte hur god Gud var mot dig? Tänk om du hade brutit nacken i stället för benet, hur hade det gått för dig då? Då hade du hamnat i helvetet! Men nu såg Gud till att du fick leva ett tag till, och gav dig en chans till att bli frälst och komma till rätt ställe!”
Nu som då råkar vi alla ut för nära ögat-situationer, kanske oftast i trafiken, men det händer också annars. Då är någon meter och någon tiondels sekund, som skiljer oss från lemlästning och död.
Vi pustar av lättnad, och kanske rentav lyckas klämma fram med ett ”Tack gode Gud att jag klarade mig!” – eller, om vi råkar få någon blessyr, kanske vi skäller på samme Gud för att vi inte klarade oss helt helskinnade.
Men kommer vi på tanken att ställa frågan varför Gud den här gången valde att se till att jag fick leva ett tag till?
Om du inte har det klart med Gud, om du inte har sagt ditt ja till den Frälsare och den frälsning, som Han har sänt, då var det därför du fick leva ett tag till, när det senast var nära ögat. Gud vill ju inte att någon syndare ska gå förlorad, han vill att alla ska omvända sig och få leva!
Om du är en kristen, då lät Herren dig vara kvar här för att du skulle få litet tid till att leva till ära för Honom och välsignelse för dina medmänniskor här på jorden, innan han tar hem dig!
Nästa gång det är nära ögat, ägna då en tanke åt vad den Guds godhet du just fick möta verkligen innebär, just för dig, just i ditt liv!
Det är ju så, att förr eller senare kommer den stund, då det inte längre är bara nära ögat.
Förr eller senare ska vi alla härifrån….