Idag på morgonen läste jag i Matteusevangeliet, och kom då att läsa det ställe, där Jesus säger att den, som bekänner honom inför människorna, ska också han bekänna inför Fadern, men den som förnekar honom inför människorna, honom ska Jesus också förneka inför Fadern.
Det här är ett av de bibelställen som bekymrade medmänniskor då och då ställer frågor kring.
”Jag har svårt för att berätta om min tro för andra, ”vittna”, som det kallas. Betyder det att Jesus kommer att förneka mig, när han kommer tillbaka?” ”Är jag ens en riktig kristen, jag som har så svårt för att vittna?”
Sådana frågor, och andra, besläktade, har jag fått försöka svara på många gånger, så jag fick en ingivelse att skriva om det en gång till nu, när jag läste Matt 10
Det finns tre olika missuppfattningar vad det gäller det som Jesus säger, och de ställer till rejält med problem för många gudsbarn.
För det första: Vi förväxlar lätt att vara en ”äkta kristen” med att vara en ”mogen kristen”.
En människa som kommit till tro kan ha alla slags problem och barlaster med från sitt tidigare liv, upplevelser och erfarenheter som gör det svårt att vara fri och frimodig i vad det gäller att berätta om sin tro. Det här betyder naturligtvis inte att hon inte är en riktig kristen, det betyder bara att hon behöver få gå igenom en process av helande och upprättelse, och så småningom bli en mogen kristen, som fått bli mer hel, och friare!
Om man inte har så lätt för att verbalisera sin tro innan den processen startat, är detta naturligtvis inte detsamma som att förneka Kristus!
Att i den situationen börja anklaga människan för att vara en förnekare, och citera stället om att Jesus också i sin tur ska förneka sådana när han kommer tillbaka, det är att gå den ondes ärenden. Det är ju alltid han, som anklagar och fördömer!
Bibelstället i Matt 10:32-33 handlar ju inte alls om att Jesus skulle säga att han ska förneka dem som är blyga och försiktiga! Det handlar om människor som öppet och systematiskt förnekar att de alls har något med Jesus att göra, därför att de skäms för Honom och för det han säger!
Det handlar inte ens om enstaka tillfällen där någon i ett ögonblick av svaghet förnekar sin tro – Petrus gjorde det tre gånger om, och inte förnekade Jesus honom för det! Det här är det andra missförståndet, som ställer till problem – man tror att det är kört, om man någon gång hamnat i samma läge som Petrus på översteprästens gård.
Det är fråga om människor, som av bekvämlighetsskäl har gjort det till en livsstil att leva i förnekelse! Den stilen kan sluta illa, det är det Jesus varnar för.
Sen finns det också människor, som helt enkelt inte har varken läggning för, eller kallelse till att gå omkring på gator och torg och vittna om Jesus! Vittna kan man göra, och det behöver också göras, på många andra sätt, inte minst med sitt liv!
Det här är det tredje missförståndet, att man tänker sig att vittnesbördet om Jesus alltid handlar om att det ska pratas.
När budskapet om Jesus ska föras vidare behövs alltid två sidor, om det ska vara trovärdigt. Dels behövs det muntliga budskapet, men sen behövs också den bekräftelse, som kommer när människor lever evangeliet! Folk tror mer på det de ser än det de hör!
Man kan alltså förmoda, att det finns de, som vittnar betydligt mer än de tror!
Jag samtalade en gång med en agnostiker om kristen tro. Han sade bland annat, att en av de saker, som gjort att han nu i varje fall inte var beredd att helt förkasta kristendomen var, att han kände en kristen man, som levde sin tro.
”Om det nu finns något sådant som Jesu lärjungar, så är den karln nog ett bra exempel på hur en sån ska vara!”
Sen nämnde han mannens namn, och det visade vara en broder jag känner så smått. En man, som aldrig gör något väsen av sig, aldrig predikar eller leder möten eller håller vittnesbörd, men som alltid är vänlig och hygglig mot sina medmänniskor, och också är beredd att räcka en hjälpande hand där det behövs.
Hans tysta vittnesbörd hade alltså landat, där alla fina ord hade gått förbi…
Från den tanken vill jag gå vidare till en sak till, som jag uppfattar vara grundligt missförstådd, och därmed också problematisk, nämligen det som kallas ”WWJD” – What Would Jesus Do : vad skulle Jesus göra?
I en del tolkningar av det slagordet visar det sig att vi inte riktigt har förstått det här med Kristi kropp.
Det här med att vi varje situation ska göra som Jesus skulle ha gjort, det är en tanke som behöver modereras en hel del, innan den blir användbar!
Ingen av oss är ju tänkt att göra allt det Jesus gör!
Vi är lemmar i Kristi kropp, vilket innebär att en del av oss är tänkta att göra somliga saker, andra är tänkta att göra andra!
Det går dåligt att höra med näsan, eller att se med öronen…
Om man tänker sig att allt det som Jesus gjorde och var, när han var här på jorden, det ska också var och en kristen göra här och nu, då har man förirrat sig in i ett individualistiskt tänkesätt.
På den vägen tappar man bort tanken på församlingen som en kropp, där alla lemmar har olika uppgifter, och hamnar ofelbart in i en hopplös prestationscirkus, ifall man faktiskt försöker leva upp till det!
Andens frukt, alltså att mogna fram till en småningom litet mer Kristuslik karaktär, det hör alla kristna till.
Gåvorna och tjänsterna är däremot olika, och bildar en helhet först när alla i församlingen bidrar med sin bit. Det är bara tillsammans, som vi kan representera en hel Kristus!
Att vittna genom att leva liv präglade av nåd och sanning hör oss alltså oss alla till.
Att vittna på andra sätt gör vi olika, allteftersom Anden ger oss nåd till det.
Jesus släcker inte tynande vekar, han krossar inte brutna rör. Inte heller sparkar han ut någon, som inte först har sparkat ut honom.
”Den som kommer till mig ska jag sannerligen inte kasta ut!”
Tack! Det behövde jag.