Om downperioder

De, som känner mig, vet att jag är något av en projektmänniska.

När jag får för mig att göra något, satsa på något, då är det den saken som gäller, och annat får komma i andra hand tills projektet är klart. Det kan då handla om allt mellan att skriva en bok och att hugga ett lass sågstockar, huvudsaken är att det handlar om något avgränsat, något man kan se slutet på när man börjar.

Sen, när ett projekt är klart, kan det komma en downperiod, då jag egentligen bara sköter det löpande, och inte kommer mig för att intressera mig speciellt för något alls. En sån period har jag haft nu, och det märks, bland annat, i att jag inte har publicerat något här på sidan på veckotal. Det har helt enkelt inte smakat att skriva!

Inte heller har det riktigt smakat att studera kristen litteratur. Jag har visserligen fortsatt med min andra genomläsning av den finska motsvarigheten till Svenska Folkbibeln, ”Raamattu kansalle”, som jag påbörjade på sensommaren med tanken att speciellt se vad som sägs om Guds egenskaper och handlingssätt, samt om gudsfruktan, men det har också gått trögt, jag har inte kommit längre än till första Samuelsboken än.

 

I fredags blev jag så kontaktad av en broder, som ville att jag skulle skriva en artikel för en kristen tidning, och när jag tog itu med det, då märkte jag att det faktiskt smakade att skriva igen! Associationskedjorna höll, bibelställena jag behövde dök upp i minnet, och det var rent roligt att se hur texten växte fram på skärmen!

Igår, när jag sökte i bokhyllorna efter något att läsa, föll blicken på en bok, som jag köpte för två år sedan, men ännu inte kommit mig för att läsa, Timo Eskolas ”Uuden Testamentin narratiivinen teologia”. Helt plötsligt insåg jag, att nu har jag lust att ta itu med den! Visst, den kommer att vara tungläst, teologiskt fackspråk är vad det är, och finskt teologiskt fackspråk är vad det svenska är, fast i kvadrat, men nu har jag lust att läsa den ändå! Ska bli spännande att ta del av hans helhetssyn på nytestamentlig teologi!

 

C S Lewis beskriver i en av sina böcker något han  kallar ”lagen om vågrörelsen”.

Eftersom vi människor lever vårt jordeliv i tiden, inte i evigheten, är vi ständigt stadda i förändring, och det är inte en förändring, som går linjärt från sämre till bättre, eller från lägre till högre. I stället tenderar vi att ta två steg fram och ett tillbaka – eller ett steg fram och ett tillbaka, och ibland, när det blir riktigt bakhalt, kan det bli ett steg fram och två tillbaka!

Så länge jordevandringen varar, är det alltså realistiskt att räkna med att perioder av full vitalitet, när man är på G, orkar med allt och är intresserad av det man gör, kommer att omväxla med tider, när man är trött och slutkörd, och behöver ladda om batterierna. Det är inget att jaga upp sig över, eller känna sig skyldig för! Gör man det, då kommer downperioden bara att bli längre, för då tvingar man sig själv vidare, fast signalerna från kropp och själ säger att det vore dags att stanna upp.!

Sen blir man ju äldre också, det är en del av förändringen, och där är det inte så mycket av steg fram och tillbaka, det är mer som ett steg neråt i taget med tanke på den fysiska existensen, och man får vara glad om det inte är alltför nära mellan stegen!

(På samma gång är det ju också ett steg uppåt i taget, mot att alltid få vara hos Herren, och den sidan ska vi inte glömma bort!)

Här är det orimligt att vänta av sig själv att man ska ha samma energi, samma kapacitet som förr, när man var yngre. Försöker man det, då riskerar man bränna den energi man har kvar på ett sådant sätt, att downperioderna blir längre och djupare än de annars hade behövt vara.

 

Här blir det viktigt både vad jag har för självbild, och vad jag har för gudsbild.

Om min självbild baserar sig på vad jag kan, gör, och orkar, då kommer den att förändras till det sämre, när jag inte längre orkar som förr. Mindervärde och självförakt är inte från Gud, han ger oss inte någon försagdhetens ande!

Om jag tror att Gud är den kosmiske arbetsgivaren, som värderar mig utifrån hur väl jag förmår tjäna Honom, då kommer jag att ha svårt att vila i Gud, när jag inte längre orkar ”ge järnet för Herren” som förr, om det nu sedan beror på att jag befinner mig i en vågdal nånstans mitt i livet, eller om det beror på att jag har passerat livets middagshöjd.

Jag är älskad, inte behövd. Du är älskad, inte behövd. Den insikten ger vila, och den ger tillåtelse att vila.

Därför kommer vi att vara älskade också då, när vi inte längre tycker oss vara till någon nytta här i världen, för det var inte därför att vi gjorde sån nytta, som Kristus dog för oss. Det var för att han älskade oss!

 

 
 

Publicerad i Svenska blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>