Ett talande tomrum?

I Bibeln finns ett antal berättelser om människor, som dött, och sedan blivit återkallade till jordelivet – alltså uppväckta från de döda.

Ingen av dem tycks dock ha berättat så värst mycket om vad de upplevde under tiden de var borta från det här stället – eller så har deras berättelser inte blivit bevarade, det vet man ju inte.

Jag är böjd att se det här som ett talande tomrum i Skriften – det är tydligen inte meningen att vi ska ha en massa skildringar av det här slaget!

Vi har ju i och för sig en hel del sådana berättelser från nutid, så kallade nära döden-upplevelser, men inget i Bibeln, och vad det gäller utombibliskt material gäller regeln om att allt ska prövas, och då med Bibeln som prövningsinstrument.

Vilket då innebär, att man får lov att sätta frågetecken för en hel del i floran av beskrivningar av den hinsides världen…

Det vi vet om livet efter döden, om himmel och paradis, dödsrike och helvete,  har vi främst från Jesus själv, och där är den så kallade dubbla utgången, alltså att man antingen kan få det väldigt bra eller väldigt illa efter exiten från jordelivet,  skarpt tecknad. Det är vad vi har att hålla oss till.

Det ovannämnda tomrummet beror antagligen på att Jesus har getts ensamrätt på att informera oss om detta!

 

Jesus säger att han kom för att ge oss liv, och liv i överflöd. Här är det inte bara råga om andligt liv, utan också fysiskt – vi tror ju på kroppens uppståndelse, att vi också i den himmelska tillvaron efter Jesu återkomst ska ha något slag av fysisk kropp.

Vid några tillvaron demonstrerar Herren eftertryckligt att hans löfte om liv faktiskt gäller hela människan genom att uppväcka döda.

I Luk 7 finns berättelsen om hur Jesus väcker upp änkans son i Nain från de döda. Detta är den här söndagens huvudtext i det lutherska kyrkoåret. Episteltexten från Rom 8 talar om den upprättade, levandegjorda tillvaro som ska komma, när Jesus kommer tillbaka.

Det är inte svårt att tänka sig in i den katastrof som drabbat kvinnan i Nain. Hon var änka, och hade således mist sin make, familjeförsörjaren, redan tidigare. Nu hade också den ende sonen dött, och eftersom den tidens sociala skyddsnät i huvudsak bestod av den egna familjen, hade hon nu till råga på den personliga förlusten och sorgen ingenting kvar, ingen som kunde försörja henne.

Inte är det heller svårt att tänka sig in i hur allt förändras när Jesus kommer, rör vid båren, och säger sitt ”Unge man, stig upp!”

 

Svårare blir det att försöka förstå vad den unge mannen själv upplever, när livet återvänder till hans kropp – det beror förstås på var han tillbringat mellantiden från det han dog tills han blev uppväckt.

Hade han likt den rike mannen i Luk 16 varit i dödsriket, då var han säkert själaglad att ha sluppit därifrån och fått en andra chans, det är inte många i världshistorien som fått det!

Men om han likt Lasarus hade fått komma till paradiset för att där vänta på uppståndelsens dag tillsammans med Abraham och alla de gamla tidernas gudsmän, då kan man förmoda att han hellre hade stannat där.

Det är ju inte alla, som resonerar så osjälviskt som Paulus gör i Filipperbrevets första kapitel, när han säger att det för hans egen del vore bäst att få bryta upp och vara hos Herren, men att det för hans medkristnas skull är bäst om han är kvar här på jorden ett tag till.

Jag har levt i snart sextiofyra år på den här jorden, jag har sett och varit med om både bättre och värre dagar och tider, och jag är böjd att instämma med Mose när han i psalm 90 säger att jordelivet, när det är som bäst, ändå bara är möda och fåfänglighet.

Att bli uppväckt igen till mödan och jagandet efter vind, om man en gång hade dött och fått komma hem till Herren…. nå, åtminstone skulle man ju ha en klarare bild av det vi hoppas på då!

 

I dagens tredje text, den från Job 14, beskriver den gamle gudsmannen jordelivets villkor så här: ”Människan av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro, hon växer och vissnar, och är sedan borta igen…”

Kontrasten mellan det liv som väntar den troende, och de villkor vi nu lever under i denna fallna värld, den kontrasten tecknas sannerligen med starka färger i Guds Ord!

Vi får inte glömma hoppet om det som ligger framför oss, inte bli så upptagna med det här livet,  med alla dess bekymmer och omsorger, att vi glömmer det himmelska, glömmer Himlen!

Hoppet om att jag en dag ska förvandlas, en dag bli lik Herren Jesus, en dag bli fri från världen, från Djävulen, och mest av allt fri från mitt eget kött, en dag få bli syndfri, hel, ren, det är hoppet som bär mig! Det är det Livet som väntar, det Livet Jesus en dag ska låta blomma ut i alla oss som tror och har blivit födda på nytt till ett levande hopp!

Jesus ger liv, ja och amen! Han har gett oss liv, Han ger oss liv för varje dag som går, och Han ska till slut ge oss LIV!

 

 

Publicerad i Undervisning