Herdar efter Guds sinne

År 1982 fick jag för mig – eller kände mig manad, som det heter -  att åka till Sverige för att delta i Nordisk Konferens i Aneby. Jag minns fortfarande den resan med värme, Ralingsåsgården var ett härligt ställe, människorna var glada och varma, och det var också typ trettio grader varmt den veckan…
Jag deltog bland annat i ett seminarium om andligt ledarskap, där Derek Prince och Johannes Facius turades om att undervisa.

Derek Prince inledde med att undervisa om de fem ledartjänsterna i EF 4, och beskrev utförligt vad de olika tjänsterna gick ut på, och talade också om de nådegåvor som är förknippade med dem.

Stämningen i salongen steg märkbart vartefter de församlade mer och mer började inse vilka mångfaldiga möjligheter som finns i Guds församling, utöver den rätt stereotypa pastorsföreställning vi ofta går omkring med!

Nästa dag var så den andre läraren, Johannes Facius, i tur. Han talade om ledarens behov av karaktär och mognad, och hur smärtsam processen  kan vara, och hur länge det kan ta, när Herren ska fostra fram den mognaden i oss.

Jag minns än hans målande beskrivning av hur den, som ska vara herde och ledare, måste vara beredd på att be mer, ge mer, älska mer, ödmjuka sig mer, och tjäna mer än de han är satt att leda, och jag minns hans finurliga lilla leende, när han till slut frågade: ”Vem vill nu vara ledare?”

Den upprymda stämningen från första dagen dämpades snabbt, man såg nästan nålen som stack hål på ballongen…

När så den tredje och sista dagen kom skulle de båda lärarbröderna ha sista passet tillsammans.

Han, som hade målat upp den första dagens härlighet, inledde.

”Jag såg hur ni allihop var på väg att sväva upp i taket som apostlar och profeter mot slutet av min undervisning i förrgår”, sade han och log litet. ”Men sen kom min broder här i går och satte prislappen på, och jag är så glad att han gjorde det, för allt vad han sade är sant, och allt det han sade är livsviktigt, om ni verkligen ska bli herdar efter Guds sinne!”

 

Prislappen, ja.  Jag påmindes om den tjugo år senare vid ett tillfälle, när vi var samlade till bön för Finland, bön om väckelse, och bön om väckelseledare, profetgestalter, som skulle kunna gå före och visa oss andra vägen.

Medan vi bad såg jag en syn. Där var mantlar, ganska många, som låg utspridda på den finländska marken, och jag visste inom mig, att detta var de mantlar, som gångna tiders gudsmän lämnat efter sig, när de fullbordat sin livsvandring, på samma sätt som Elia lämnade sin mantel, när han togs upp till himlen.
Jag ropade till Herren att han skulle låta nya människor ta upp mantlarna och fortsätta arbetet, men jag fick följande tysta tilltal till svar: ”Det finns inte många sådana bland mitt folk i Finland idag, som har det djup av omvändelse, som skulle behövas för att ta upp dessa mantlar”.

Den dagen devalverade jag min andlighet.

Jag insåg nämligen att detta att följa Jesus är något, som lätt kan stanna halvvägs. Vi är många här i landet som nog vill följa Herren, det tvivlar jag inte på. Men är vi lika villiga att ta på oss korset, när vi ska till att följa?

Korset, det är Guds verktyg framför andra, när han formar sina tjänare. Utan kors ingen andlig mognad, utan kors ingen Kristi karaktär. Utan kors ingen förvandling av det slaget, som får en människa att se Guds ära som viktigare än den egna.

När min vilja och Guds vilja korsas (Ulla-Christina Sjömans definition av korset, som vi är kallade att ta), tar jag då mitt kors, säger mitt ”ske Din vilja”,  och följer Herren?

Eller stannar jag på ruta ett, och fortsätter att leva efter principen ”Om Gud vill som jag vill, då gör jag som Gud vill, men om han inte vill som jag vill, då gör jag som jag vill”?

Då, när det kostar anseende, vänner, aktad plats i samhälle och kyrka, kanske rentav anställning och lön, i framtiden kanske också förföljelse, böter, fängelse, följer vi också då?

De, som bar de fallna mantlarna gjorde det. De hade det efterlysta djupet av omvändelse… kanske de hade sett tydligare än vi nutida kristna, att skatten i åkern, som Jesus talar om,  är mer värd än allt det där andra?

Filipperbrevets tredje kapitel har en målande beskrivning av hur aposteln har valt att släppa taget om allt, som förr var viktigt och värdefullt för honom, för att kunna gripa det, som han nu hade fått syn på, och såg vara så mycket mera värt.

Han släppte taget, och blev en herde efter Guds sinne.

Ge oss, o Herre, öppnade ögon…

Publicerad i Svenska blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>