Tåget, som gick

Då och då har jag suttit i samtal med medmänniskor, som gått omkring med dåligt samvete och allmän fördömelse därför att de vet sig – eller åtminstone tror sig – ha missat sin kallelse här i livet.

Det vanliga mönstret är att man nån gång i unga år hade en dragning, lust, eller hur man nu ska beskriva en kallelse, att åka nånstans, t ex som missionär eller volontär, eller annars göra något speciellt i Guds Rike, men sen kom där annat emellan, och så blev det aldrig av.

Man behövde ju skaffa en utbildning, sen fick man ett jobb, man gifte sig, och fick barn. Kanske man led av den inte alltför ovanliga oförmågan att hävda det man själv ville gentemot omgivningens förväntningar, eller så bromsades man av rädsla att misslyckas, kände osäkerhet om nu detta, som man upplevde, nu verkligen är från Gud – listan över saker som kan få en människa att komma på sidan av en upplevd kallelse kan göras lång!

 

Sen är man helt plötsligt medelålders, och insikten om att tåget, som man kunde ha klivit på i unga år, för länge sedan har gått kastar sig över en. Och den insikten kan vara väldigt knäckande för den som drabbas!

Ibland reagerar man med att bli bitter på de människor eller omständigheter som man menar var det som hindrade en.

Då är det synd om ens familj, om det råkar vara den, som man börjar se som det, som hindrade en från att bli det man var tänkt att vara! Jag har också någon gång fått ta del av hur det kan vara för den, som  drabbas av den sortens anklagelser.

Att tvingas dela liv och husrum med någon, som gör en ansvarig för att han missade sitt livs stora chans, är ingen paradisets förgård – snarare då som trappnedgången till det andra stället.

 

Inte för intet står det  skrivet att bittert sinne är lika illa som benröta för den som drabbas, så det här att gå och gräva ner sig i bitterhet och besvikelse är den sämsta idé man alls kan komma på i det här läget, både för egen del och för omgivningen.

Hur gör man då, hur kan man leva med följderna av den missade kallelsen, hur går man vidare?

Ja, svaret på den frågan blir ett ”just det”.

Man går vidare!

Israel hade missat sin kollektiva kallelse att vara ett Guds folk, ett heligt folk, och den yttersta konsekvensen av det missade tåget var att de hamnade i den så kallade babyloniska fångenskapen.

Där får de följande besked av Herren: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, för att ge er en framtid och ett hopp! Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig, om ni söker mig av hela ert hjärta, för jag vill låta mig finnas av er, säger Herren!”

 

Världens sätt att bearbeta det som gått på tok är att söka sig bakåt längs tidslinjen, gräva i det, som har varit och försöka bearbeta och sortera det tills det blir hanterbart. Istället för att kånka på en ohanterlig stenhög, får man på det sättet i bästa fall en utmärkt vandrar-ryggsäck med stöd och remmar att transportera sin börda i, om bilden tillåts.

Gud gör tydligen precis tvärtom, han vill ha oss att se åt andra hållet, framåt!

Det som har varit, det har varit, det vi har felat får vi förlåtelse för, det tänker Gud inte längre på, så det behöver inte vi heller gräva ner oss i med grubbleriets grävskopa.

Istället uppmanas vi att söka Gud, och får löfte om att vi också ska finna honom, att han vill låta sig finnas av oss! Detta för att han har en framtid i beredskap för oss, en framtid som innebär ett hopp om en ny start, nya möjligheter!

Tåget som gick var inte sista tåget! Kanske var det sista tåget till just den stationen, som jag drömde om i ungdomen, men det finns ju andra stationer, andra möjligheter att leva ut sin tro och förverkliga sitt lärjungaskap!

 

En av den här söndagens texter är hämtad från Jer 18:1-10, den välbekanta texten om krukmakaren.

Det står att när ett kärl misslyckades i hans hand, då började han om igen, och gjorde ett annat istället, han slängde inte bort lerklumpen och sade att den hade missat sin bestämmelse, så nu var det kört!

Gud är alltså beredd att börja om, men är vi det? Är vi beredda att släppa taget om ungdomsdrömmen, släppa taget om det som inte blev, och istället se framåt? Tiden har ju inte stått stilla, alla konstellationer runt oss har förändrats, det jag skulle ha gjort för tjugo eller trettio år sedan finns inte längre kvar att göra, inte exakt sådant det var då!

Det hopp, den kallelse,  som finns för din framtid är inte detsamma som det, som fanns för ditt förflutna, så det gäller att se framåt och släppa taget, om du inte ska missa tåget en gång till!

”Han började om igen”

De här enkla orden har gett nytt mod, ny framtidstro åt massor av människor!

Jag hoppas innerligt att de ska få vara till tröst och befrielse för någon som läser det här skriveriet också!

Publicerad i Undervisning
2 kommentarer på “Tåget, som gick
  1. Läsare skriver:

    Sen kanske någon också denna sommar insett att det kanske inte alls var tänkt man skulle bli missionär. Om man våndas och lider redan i 30 graders värme, kanske det är likaså bra att man inte åkte ut på missionsfältet :)

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Nja, det finns ju missionsfält i tempererade zoner också!
    Sällan nån får värmeslag på Eldslandet… :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>