Det är midsommarafton, och det blåser och regnar utanför fönstret. Detta innebär förhoppningsvis att folk håller sig på landbacken med sitt midsommarfirande, och drunkningsolyckorna därmed hålls på miniminivå! Där vinet går in, går ju som bekant vettet ut, och det tycks också gälla sjövettet….det är omvänd proportion på omdömesförmåga och promillehalt.
Ser man på det kristna midsommarfirandet, står en av Bibelns giganter i blickfånget.
Det blev av någon anledning Johannes Döparen, som fick stå för den kristna fernissan, när den gamla hedniska sommarsolståndsfesten skulle infogas i kyrkosystemet, då när det begav sig för typ tusen år sedan eller så. Men det är nu ingen enbart dålig sak – Döparen är väl värd att ha en egen minneshelg!
Tillsammans med sin jämnårige avlägsne släkting Jesus kan han väl sägas vara en av de mest kompromisslösa sanningssägarna någonsin.
Inget sinne för takt och ton, ingen medvetenhet om nödvändigheten i att kompromissa om man vill uppnå resultat, aldrig någon möjlighet att förutsäga vad han skulle komma att ta sig till eller säga, ingen respekt för de rika och mäktiga och inflytelserika – bara en allt uppslukande sanningskärlek, som drev honom att säga vad som än behövde sägas till vem som än behövde höra ett sanningens ord!
Här har vi en omvänd proportion igen. Mängden sanning och mängden kompromisser med sanningen kan aldrig öka samtidigt. Där det ena tilltar, där minskar det andra, och tvärtom.
De som lever i sanningen och delar med sig av den, de blir följaktligen uppfattade som festförstörare i en värld, där så mycket av friden och fröjden bygger på lögn, undfallenhet och överslätande av sådant som absolut inte borde bli överslätat.
Intressant är det annars med ordlekar. Vad händer med den som kompromissar? Jo, han blir förstås det som engelskan kallar ”compromised”, alltså komprometterad. Det engelska ordet har delbetydelsen att man äventyrar sin integritet, utsätter sig för fara, eller rent av utgör en fara för den nationella säkerheten.
Döparen skrädde inte orden när han tog itu med sin tids komprometterade kompromissare! Det går nämligen inte att bygga Guds Rike på sådant som äventyrar rikets säkerhet… inte heller kan de, som sysslar med sådant, vara med och bygga upp Kristi kropp med någon större framgång.
Trots vädret kommer det firas många midsommarvakor runt om i landet i kväll, jag avser nu närmast kristna sådana, alltså.
Man kan undra, om Johannes Döparen skulle vara välkommen som kvällens huvudtalare på någon av dem, och i förlängningen, skulle Jesus själv, som ju var av samma sort som han, vara välkommen?
Skulle vi vilja höra deras synpunkter på vad vi lär ut som kristen tro, och hur vi förverkligar vårt lärjungaskap?
Skulle Döparens handfasta anvisningar för hur vi människor ska behandla varandra vinna något gehör, skulle Jesu version av den undervisningen, alltså att vi ska handla mot varandra så, som vi skulle vilja att de andra handlade mot oss, med allt vad det i praktiken innebär i de dagliga vägvalen, hitta någon landningsplats mellan den vänliga grönskans rika dräkt, och sommartiden som kommer?
Eller skulle vi sucka inom oss över denne bedrövlige predikant, som inte kan begripa att man en sådan här festkväll vill vara ifred för närgångna uppmaningar till omvändelse?
Jag har i min bekantskapskrets ett par förkunnare, som har litet av Döparen över sig.
De uppfattas ofta som jobbiga, besvärliga, störande, och de står uppenbarligen inte överst på listan över sådana som kan kallas som festtalare, när midsommaren ska firas och kvällssolen beundras.
Visst, de omtalas ofta med en viss respekt och betraktas som gudsmän, men man vill ändå tydligen helst ha dem på säkert avstånd, så att de inte kommer och klantar till det och förstör feststämningen.
Men en fest, som förstörs av Döparen – eller någon med samme Ande som han drevs och leddes av – vad är det för något? Håller den måttet inför vår Herre? Om feststämningen, och sanningshalten i det som sägs på festen, står i omvänd proportion till varandra, vad har då hänt med oss?
”Om du ska gå på så där och bara hålla bibelpredikningar hela tiden, så kommer det att sluta med att ingen orkar höra på dig längre!” Ungefär så var det en som sade till undertecknad en gång – och då är jag inte ens någon utpräglad väckelse- eller omvändelsepredikant!
Ändå fick jag ett intryck av att andemeningen i det han sade var, att han inte trodde att Guds folk orkar lyssna på Guds Ord längre. Min erfarenhet säger att han hade fel – åtminstone till en del. Jag har glädjen att regelbundet få umgås med människor som gärna både lyssnar till och läser Guds Ord!
Till en del hade han ändå tyvärr också rätt. Det tycks vara så att tröskeln för vad som ska tolereras och kompromissas med, och tröskeln för hur mycket bibel man tål, de två är på något sätt förbundna med varandra. Ju mer man tål av det ena, desto mindre tål man av det andra. Eftersom Skriften varnar för ett kommande – i nuläget kan man väl säga pågående – allmänt avfall från sund tro, är det allt skäl att hålla ett öga på den här omvända proportionen i sitt liv och i sin omgivning! Vilket är det som ökar, och vilket är det som minskar?
Den dag, när jag börjar uppleva Johannes, och de som är verksamma i samme Ande som han, som festförstörare, då är det dags att byta riktning!