Rötter

I går tog jag en helt ledig dag – inget predikande, inget skrivande, inget besvarande av e-post, inga förberedelser.

I stället åkte jag ut till hemgården på Replot.

Den har stått tom i flera år redan, mor bodde ju i pensionärslägenhet de sista åren av sitt liv, men eftersom både jag och min bror tycker om att åka dit, jobba i skogen, kanske fiska litet grann, och njuta av tystnaden och avskildheten, har vi tills vidare hållit kvar el och vattenanslutningarna.

Stället är avskilt, i skog och nära vatten.

När jag växte upp där, hade vi en halv kilometer till närmaste granne fågelvägen, men på sån väg som människor färdas på var det närmare en och en  halv. Nu står de husen tomma, och närmaste bebodda hus finns nu nästan tre km bort, och som vårt barndomshem dessutom ligger nära en kilometer från allmän väg, har man verkligen känslan av avskild lugn och ro när man är där!

Man undrar hur mycket den här uppväxtmiljön har bidragit till att forma en som människa.

 

Jag har t ex alltid haft vissa problem med att rätta mig i ledet och följa med flocken. Inte förefaller det så värst långsökt att tänka, att det kan bero på att jag inte från början blev van att ha kamrater och gäng omkring mig, inte fick in det här med att vara socialt anpassad, och lyhörd och känslig för vad andra tycker och tänker.

Detta kan vara både en styrka och en svaghet, naturligtvis.

Att inte lyssna på andra, att jämt och ständigt gå sina egna vägar, det är förstås inte bra, om det går till överdrift.

Att våga gå mot strömmen, att ”inte följa efter hopen i vad ont är”, och att våga ha en åsikt och stå för den, för att man tror att den är rätt och sann, även om den inte är så där alldeles politiskt korrekt,  det är däremot, vad jag kan begripa, en helt och hållet bra sak – även om det kan leda till att man blir betraktad som en bråkmakare ibland.

 

Mitt livslånga kärleksförhållande till böcker kan definitivt spåras till barndomen och ungdomen. Har man inte kamrater ett stenkast bort, bor man inte mitt i byn, då finns det ju tid att läsa!

Har man dessutom den sortens fantasi, som låter en leva sig in i det man läser, då är man krokad och fast.

Västern, deckare, historiska romaner, klassisk skönlitteratur, science fiction, fantasy, populärvetenskap, faktalitteratur  – allt har gått och går fortfarande att sluka!

 

Samma sak gäller mitt förhållande till naturen. Skogen och vattnet är mina vänner. Jag tror på riktigt, att jag skulle tyna bort om jag var tvungen att bo i en storstad. Jag har vuxit upp i en så ofördärvad omgivning, att det onaturliga, omänskliga, i dagens livsmiljöer, livsstilar,  och livstempo aldrig kommer att te sig som något normalt för mig.

 

Man kan inte vrida klockan tillbaka, sägs det, och visst ligger det något i det. Mänsklighetens med skrämmande konsekvens genomförda projekt att fördärva den här planeten fortskrider med samma obeveklighet som ett snöskred i Alperna.

För min egen personliga del undrar jag ändå, om det inte till stora delar är så, att jag aldrig har vridit fram min klocka.

Jag känner mig nämligen främmande och utanför i dagens samhälle. Mycket av det nya,  som är viktigt och intressant för min omgivning, utövar ingen lockelse på mig.

Varför skulle jag t ex dra på mig en smartphone?

Låt mig vara ifred för allt vad datorer och internet heter åtminstone när jag går ut ur huset!

Sociala medier? Samma där.

Den ständiga skvalmusiken överallt? Ge mig tystnad och tid att tänka och umgås med mig själv och Herren, de stunder när jag inte har andra människor omkring mig!

Resa hit och dit kring jorden? Noll intresse. Vad skulle jag dit och göra, samma röra är det ju överallt av bilar och oljud och hus och människor. En resa har jag ändå på min bucketlist, jag skulle gärna gå kungsleden i Sarek en gång medan jag ännu orkar.

Vandringsleder i ödemark, det är resmål som duger åt undertecknad!

Men de vanliga turistmålen lockar inte. Stannar jag här där jag är, då kommer vinter och sommar till mig varje år, jag behöver inte resa till Södern på hösten och till fjällen på våren för att söka efter dem!

 

Är jag nöjd med att vara den jag är?

Ja, jag vet inte hur det skulle vara att vara någon annan, så det finns liksom inget att jämföra med.

Hade jag fötts och vuxit upp i centrum av Helsingfors, då hade jag antagligen varit en helt annan människa än den jag nu är, men skulle den människan har varit till mer eller mindre glädje för Gud och människor än den jag är nu?

Det kan man inte veta, men jag utgår från att vår Herre visste vad han gjorde, när han gav mig de rötter jag har!

 

Publicerad i Svenska blogginlägg
2 kommentarer på “Rötter
  1. Bengt-Eric Rönn skriver:

    Tack för den beskrivningen av oss, för den passar till stora delar in på mig också. Så jag tog mig friheten att dela den på mitt FB-konto.

    Ha nu en god och glad 1:sta maj med familjen!

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Tack för det!
    Det blev en resa till Nykarleby för att titta på när sonsonen blåste toner ur sin stora lur i Jeppo ungdomsorkesters parad, och när vi kom hem, då tog jag mig för att sjösätta båten!
    Länge sen jag fått den så tidigt i sjön…. återstår sen att se hur ofta jag hinner ut med den i sommar.
    Det blev väl summa åtta gånger i fjol, så sämre kan det väl inte bli, i alla fall!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>