De små rävarna

I Höga Visan uppmanas vi att fånga de små rävarna, för de fördärvar vingården.

Att tolka poetiskt tal har alltid sina sidor, en sån här formulering ger utrymme för tolkning, minst sagt!

Vad kan det här handla om?

Nå, sammanhanget handlar ju om den nära relationen mellan bruden och brudgummen, så man kan väl utgå från att handlar om något som förstör relationer.

Där finns det mycket att tänka på, naturligtvis, och idag tänker jag på svek och otrohet.

 

”Vad är en avgud för något, egentligen?”

Den frågan har jag fått vid några tillfällen – Bibeln har ju en hel del att säga om både stora och små avgudar, och Gud säger att vi inte ska ha några andra gudar vid sidan av Honom, så det är väl bara naturligt att kristna människor undrar över det här då och då.

Vad är en avgud? Hur ska man känna igen dem?

Jag har mer och mer börjat tro att det är de små avgudarna som är farligast. Husgudarna, om man så vill.

Det här handlar om sånt, som man har så nära inpå sig, att man inte ser dem för vad de är längre!

Man ser inte rävsvansen, märker inte, att detta är något som stör och hindrar mina relationer, till både Gud och människor.

Det är ofta sådant, som man umgås med varenda dag, och ser som en självklar del av sitt dagliga liv.

Det handlar om sådant, som ständigt påverkar en , ständigt tar tid och uppmärksamhet, ständigt förvrider ens känsla för vad som är mer och mindre viktigt här i livet.

 

När de växer till sig litet, börjar de kräva förkörsrätt i ens liv, ständigt försöka ta sig in på den plats, där de får möjlighet att stjäla den tid man skulle ha att ägna sig åt Gud, sina närmaste, och sin nästa på ett sätt, som är till ära för Gud och välsignelse för medmänniskan.

Det är de små husgudarna,  de små rävarna, som banar väg för de större, mer synliga avgudarna, sådana som man redan kan beskriva som vargar. Detta sker genom att människan en bit i taget blir mer och mer självupptagen, mer och mer fokuserad på egna önskningar och begär, och mindre och mindre nogräknad vad beträffar hur man tillfredsställer dessa.

De får Guds barn att bli ljumma, att somna in i den andliga sömnen, att komma på glid bort från Herren, medan man fortfarande själv tror att allt är som det ska vara.

De värmer upp vattnet i grytan så sakteliga, så att grodan inte begriper att det är fara på färde och hoppar ut i tid.

 

Ibland tror vi att den onde och hans hantlangare bara vill ställa till med sånt, som vi uppfattar som obehagligt, i våra liv, vilket är en totalt falsk tro.

Själafienden vill ofta att vi ska ha det bekvämt och bra och lyxigt och njutningsfullt och trevligt på alla sätt – förutsatt att detta på lång sikt tjänar hans slutliga syfte! Vad det gäller den västerländska kristenheten är detta för tillfället hans huvudstrategi.

Otränade, försoffade kristna, som genom de små rävarnas verksamhet har blivit tämligen främmande för den Gud de tror på, blir sedan lätta offer när taktiken ändrar, och det plötsligt blir dåliga tider, hårda tag, och kanske rentav förföljelse!

De små sveken, den lilla otroheten, de leder in i den situation, som profeten Daniel beskriver i Dan 11:32.

”De som har kränkt förbundet, ska han med smickrande ord locka till avfall”

I samma vers finns också ett löfte till dem, som har fångat sina rävar:

”de av folket, som känner sin Gud, ska stå fasta och hålla ut!”

 

Publicerad i Undervisning