Den här texten har jag publicerat tidigare, i ungefär samma utförande, och idag fick jag för mig att lägga upp den i repris – jag tror att innehållet är lika aktuellt nu som då!
Jag börjar med att bjuda på ett i mitt tycke enastående kraftigt och tydligt uttalande av gamle broder Martin – Luther, alltså:
Nu finner vi i läran först och främst detta fel, att även om några predikar om tron, genom vilken vi blir rättfärdiga och saliga, ger man dock inte tillräckligt tydligt tillkänna hur man ska komma till denna tro!
Nästan alla försummar nämligen ett stycke av den kristna läran, och utan detta kan ingen förstå vad det är att tro!
Kristus säger i Luk 24:47 att vi ska predika bättring och syndernas förlåtelse, men nu talar många endast om syndernas förlåtelse, och säger litet eller inget alls om omvändelsen.
Detta trots att utan omvändelse ingen förlåtelse ges, och förlåtelsen inte heller kan förstås utan omvändelse!
Därav kommer folk i den inbillningen, att de, utan att ha omvänt sig, redan skulle ha fått syndernas förlåtelse, och blir därigenom säkra och ofruktsamma.
Detta är då en större villfarelse och synd än alla de gamla tidernas villfarelser, så att man sannerligen har skäl att frukta det, som Kristus säger i Matt 12:45, att det sista blir värre än det första.”
Ja, det har ju inte precis blivit bättre med åren med den här saken, men vad vill den onde egentligen uppnå med att få oss att tona ner det här med omvändelse?
Dagens text, Luk 11:14-26, är en av de texter där det är både nyttigt och nödvändigt att också läsa vad de andra evangelierna har att säga om samma sak. Annars missar man en mycket viktig detalj, och varningen, som Jesus förmedlar, blir inte alls lika klar och begriplig!
I Lukastexten är Jesu ord återgivna så här: (Svenska Folkbibeln)
”När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han genom ökentrakter för att finna en viloplats. Men om han inte finner någon, tänker han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag lämnade!
När han så kommer tillbaka och finner det städat och pyntat, ger han sig av och tar med sig sju andar som är värre än han själv, och de går in och bor där. För den människan blir det sista värre än det första.”
Här blir det inte så där omedelbart klart vad människan ifråga skulle kunna göra för att undvika denna katastrofala utveckling. Det låter nästan litet oundvikligt – om inte den fördrivna demonen hittar något nytt ställe att bo på, då kommer han att komma tillbaka, punkt och slut, och dessutom inte ensam!
Därför behöver vi komplettera med Matteusevangeliets version! Där står det nämligen så här, Matt 12:43-45. Det är bara ett ord som skiljer, men det ordet gör också hela skillnaden!
”När han då kommer tillbaka och finner det tomt och städat och pyntat…”
Märkte du skillnaden? Problemet var inte att huset var städat och pyntat! Problemet var att det var tomt!
Ingen hade flyttat in istället för den förra hyresgästen!
Den här söndagens tema är ”Jesus segrar över ondskans makter”, och huvudtexten handlar just om hur Jesus driver ut onda andar – och sedan blir anklagad för att göra det med hjälp av de onda andarnas furste.
Det är inget problem för Herren att befria människor från demoner!
Han har till och med gett den auktoriteten vidare till sin församling, så de, som tror på Jesus, kan också med hjälp av kraften i Jesu namn kasta ut onda andar!
En sådan befrielse sker för övrigt redan när en människa kommer till tro och får sina synder förlåtna och blir född på nytt till att vara ett Guds barn – när detta har skett har hon blivit en Jesu egen, hon är inte längre den ondes livegne!
Problemet med det tomma huset uppkommer när befrielsen väl är ett faktum, det uppkommer ifall det tömda, städade och smyckade huset får fortsätta att stå tomt, ifall den nye ägaren inte får fylla det!
Det gäller alltså att inte ha något ledigt utrymme i sig!
Det gäller att kunna säga till alla hugade hyresgäster: Tyvärr, allt är upptaget, här finns inga lediga rum!
Nu börjar vi ana varför den onde gärna vill, att vi ska predika mycket nåd och litet omvändelse.
Det handlar helt enkelt om att han vill skapa utrymme för sig själv, för sitt eget utsäde!
I Lukas 11:23, versen innan Jesus börjar tala om den onde andens återkomst, säger han så här:
”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.”
Om man förstår hans tal som en helhet, då är det som han säger i fortsättningen en varning för vad som kan hända, om en människa nog tar emot frälsning och befrielse, men sedan inte på något sätt ger sig med i arbetet på att vara med Jesus och samla med honom!
Gör man så, då finns det ju ledigt utrymme i en!
Sen kommer den onde, och han kommer i allmänhet inte som en brandbilsröd figur med horn och bockfot!
Nej då, han kommer snygg och prydlig och tilltalande, precis som en annan ljusets ängel!
Det gör han genom att komma med tilltalande förslag på vad man ska använda sin lediga tid och frigjorda talanger till, och det är ofta så där mänskligt sett helt bra, eller åtminstone tämligen oskyldiga saker, sånt man kan ägna sig åt medan man fortfarande kan se sig som en god kristen!
Man kan säga, att denne mindre önskade hyresgäst kommer i i kostym och blanka skor, och välknuten slips och bländvit skjorta, när han försöker få hyra in sig i det lediga utrymmet.
Fast ibland kan han nog komma med mindre kristliga erbjudanden också.
Det kan gå som det gick för kung David, när han valde att skolka från sina förpliktelser, och istället för att sköta sitt jobb som överbefälhavare stannade hemma, låg och drog sig hela dan, sen på kvällskanten gick upp på palatstaket, och ställde sig att tjuvtitta på en kvinna, som badade i trädgården bredvid, satte munkavle på sitt samvete och gav sig hän åt ögonens begärelse och köttets begärelse – och till slut var både äktenskapsbrytare och mördare.
Inget av allt det här skulle ha hänt om han följt med hären ut i fält, vilket ju var hans uppgift!
Då hade inte hans hus stått tomt och inflyttningsklart, när frestelsen kom!
Luthers varning för risken med att i förkunnelsen börja utelämna biten om vad efterföljelsen faktiskt förpliktigar till – något som ofta görs med hänvisning till nåden – får ses som en varning för att de troende genom detta blir lurade att tro att evangeliet är laglöst.
Så hade det gått i församlingen i Korint, och så har det gått på många andra ställen genom tiderna.
En gammal gudsman skriver så här om det fenomenet:
Man talar visserligen om lagen som en uppfostrare, men den blir en falsk mästare som leder vid sidan om Kristus och bort från Kristus ifall den inte får, såsom hos Paulus, leda fram till Andens lag i Kristus, vilken gör fri från syndens och dödens lag, så att lagens krav kan fullbordas i oss!
Därför ska du alltid finna att dessa så kallade förkunnare av ”fri nåd” ligga i en ständig fejd med lagen.
Han är deras förskräcklige buse, som de aldrig går säkra för, och mot vilken de jämt skria, skrika, hojta och slå med händer och fötter. De går med en djup och hemlig fruktan för honom, ty de är inte lagligen lösta från honom genom Andens lag!
Man vill alltså ha en budlös nåd.
Men nåden är inte budlös!
Så här beskriver Paulus nåden: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss till att avsäga oss ogudaktighet och världsliga begärelser och till att leva tuktigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är.”
Ändå är det budlösa skökoevangeliet mycket allmänt ibland oss. Gott vore om vi misstog oss, men vi misstar oss knappast när vi säger att minst två tredjedelar av alla präster i vår kyrka beträffande lag och evangelium är folkfördärvande irrlärare och villoandar.
Citatet är hämtat från N P Wetterlunds, ”Andens lag” del I
Jag tror att det är bland annat sådant här, som Jesus avser, när han i Matt 13 berättar liknelsen om det, som blev sått i törnåkern. Allt det här andra, som kommer in, tillåts flytta in i de rum, som inte har fått komma under Kristi herravälde, det växer till sig tills det tränger ut allt annat.
”Fåfäng gå lär mycket ont” sade de gamla.
Det finns mycket vishet i de gamla ordspråken.
Det beskydd, den kraft att segra över ondskan, som finns i detta enkla råd, att ”fylla sitt hus” med satsa sin tid och sin kraft på att vara med och församla med Jesus på vad sätt, och med vad tillgångar man har fått, det är något man ibland frestas att både underskatta och glömma… det är så enkelt och praktiskt, att man lätt tappar bort det bland all andlighet!
Jätteviktigt! Det här borde vara ett väldigt centralt tema i församlingarna.