Först en liten tillbakablick på var vi befinner oss:
De delar av Messiasprofetiorna, som hittills behandlats, har alltså handlat om Jesu treåriga verksamhet före hans lidande började. Nu övergår vi till förutsägelserna om Jesu lidandes historia.
Sista måltiden & nattvardens instiftande.
Matteus 26, Markus 14, och Lukas 22 har alla återgett den här episoden, medan Johannes, som annars har den mest uttömmande beskrivningen av den sista måltiden, hela fem kapitel, har utelämnat den.
Detta är helt i linje med hur Johannesevangeliet också annars är uppbyggt – där berättas och återges sådant, som de övriga har utelämnat, och vice versa.
Bröd och vin. Kropp och blod. Det är vad som beskrivs och omtalas.
Delaktighet, förbund, och förlåtelse. Det är vad det handlar om.
Jesus hade redan tidigare beskrivit sig själv som brödet, som kommit ner från himlen, i Joh 6:48-58.
Nu visar han lärjungarna, att de behöver ta in honom i sig själva, bli ett med honom.
Detta var något, som förutsagts redan i GT.
I Jes 25:6-8 utlovas en festmåltid för alla folk på Sions berg, där den slöja som ligger över alla folkslag ska tas bort, och döden ska göras om intet. När Jesus först instiftar nattvarden, och säger att detta syftar på det offer han ska ge, och sedan går till Golgata, för att ge sin kropp och sitt blod för oss till syndernas förlåtelse, och sedan till slut besegrar döden och uppstår, då uppfylls det som Jesaja 25 utlovar.
I Hosea 2:19-20 lovar Gud att han en gång ska trolova sig med Israel i både rättfärdighet och kärlek, i både rätt och barmhärtighet – en förening mellan Gud och människor, som inte var möjlig så länge synden fanns kvar!
”Den som äter mig ska ha evigt liv”, säger Jesus, och anger därmed, att nu skulle den utlovade trolovningen äntligen bli möjlig. Ingen annan än Gud har ju evigt liv i sig själv, och den, som ska vara delaktig i det livet, måste vara förenad med Gud, stå i livsgemenskap med honom!
När Mose stänker offerblodet på folket, och instiftar förbundet mellan Israel och Gud i 2 Mos 24:8, då är detta ett förbund mellan Gud och ett (1) folk.
I Jes 52:15 sägs det att Herren ska bestänka många folk, med ett ordval som direkt för tankarna till det Mose gör i 2 Mos 24.
Det var alltså förutsagt att Messias också skulle använda blod för att instifta det nya förbundet, och i samma syfte – att åstadkomma försoning.
I Ps 23 beskrivs en situation där den, som vandrar i dödens skugga, får uppleva att Herren går med där, och att Gud är mäktig att besegra döden, och föra sitt folk ut i liv och ljus, till ett liv där deras bägare flödar över, och mat finns i överflöd – medan fienden får stå maktlös och se på. Parallellen till Jes 25 är tydlig!
Vårt problem är att vi är vana att ta tjugotredje psalmen som poetiskt bildspråk, i stället för att se den som en beskrivning av en faktisk verklighet…
Sedan har vi då Judas´förräderi.
Ps 41:9-10 anger att Messias ska förrådas av en vän, som han just har ätit tillsammans med.
Sak 11 anger lönen förrädaren ska få, trettio silverpenningar, och där associeras summan med krukmakaren – och där sägs till och med att pengarna ska bli kastade i templet.
När Judas såg att Jesus var dömd, och ångrade sig och gick tillbaka med pengarna, då ville inte prästerna ta emot dem, och då kastade han pengarna i templet och gick.
Prästerna använde sedan pengarna att köpa Krukmakaråkern som begravningsplats för främlingar. Berättelsen om detta finns i Matt 27. Uppfyllelse i varje detalj, alltså.
I Ps 69:25 sägs att förrädarens mark ska komma att ligga öde och obebodd, vilket ju passar bra in på en begravningsplats!
I Ps 109:8 sägs slutligen att förrädaren ska förlora sitt ämbete, vilket ju också skedde, och att en annan ska väljas i stället för honom – vilket också skedde, som vi kan läsa i Apg 1.
Övergiven av människor
Sak 13:7 säger att Messias ska överges av sina lärjungar, liksom också Ps 22:12
I Jes 53, den kanske mest kända Messiasprofetian, sägs det att Messias var föraktad och övergiven av människor – och detta med förakt kommer fram också i Ps 41, där det sägs att förrädaren lyfter sin häl mot Messias, vilket i Mellanöstern är ett uttryck för just förakt.
I Matt 26:56 berättas att alla övergav Jesus och flydde, när han greps, och i Luk 23:11 sägs att Herodes och hans folk bemötte Jesus med förakt.
Det var som Jesus själv sade till Pilatus: ”om mitt rike var av denna värld, då skulle mina tjänare ha stridit för mig” – men nu var det ingen, absolut ingen av hans vänner, som öppet ställde sig på hans sida. Han var, som det var förutsagt, totalt övergiven och föraktad.
Det är rätt skakande att tvingas konstatera, att den ende, som alls gjorde någon ansats att försvara honom, det var just Pilatus, av alla människor… och han backade ju också ur så snart det började osa bränt för hans egen del.