Om Kristi domstol

Följande frågor droppade in som kommentar – jag har valt att radera kommentaren, och besvara frågorna i inläggsform.

Har önskan att få din syn på detta om du har tid och möjlighet . Förlåt det långa sms:et. Dessa frågor tynger ner mig då jag känner obehag inför dem.

Har läst John Bevere bok ” evigheten som drivkraft” Där skriver han bland annat.
– Inte alla som bett frälsningsbönen och bekänt Honom som sin Herre kommer till himlen.
– En troende som lever i synd kan säga att Jesus är hans Frälsare och Herre men i verkligheten är han inte det. Om han verkligen vore det skulle personen uppvisa en gudomlig natur i sitt liv. Jesus är tydlig på den punkten när han sa. ” (Matt 7, 17-20)
Frälsningen är inte bara en engångsbön utan ett definitivt byte. Vi ger upp äganderätten till våra liv.
– om någon syndar är han fortfarande slav under synden.Han är ingen son, för hans verkliga natur har inte förändrats. Han kanske tror att han är fri eftersom han har bett frälsningsbönen, men han har inte frivilligt gett upp sina rättigheter för att följa Jesus. Han vill fortfarande ha sin frihet på vissa områden( en falsk frihet)och samtidigt få frälsningens förmåner. Man kan inte få båda!

Jag har trott att bekänner man Jesus som sin Herre så är man frälst och kommer inte under domen.

Nästa fråga är domen för troende. John Bevere skriver att ”vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet , gott eller ont” ( 2. Kor 5: 10-11) och att hela vårt liv ska spelas upp. Syndiga handlingar , tankar, motiv. M.m

Men i Joh 5:25 står det. ” sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.
Har också läst att be vi om förlåtelse för våra synder så är de som utraderade för Gud och som att de inte har existerat. Kommer vi få stå tills svars ialla fall för dem.

 

Viktiga frågeställningar, och väl värda att titta närmare på!

Vi börjar med frågan om domen för troende. Den beskrivs också i 1 Kor 3:11-15, och där får vi veta litet mer om vad det är fråga om.

Detta är inte ett domstillfälle, där det avgörs om en människa ska gå förlorad eller bli frälst.

Alla, som har haft Jesus som grund för sin frälsning kommer också att bli frälsta – men en del kommer att bli frälsta som genom eld, står det.

Om man levt ett liv, där man inte sökt och följt Guds vilja i sitt liv, då finns det inte heller mycket, som kan kallas guld och ädla stenar, då brinner ens livsverk upp.

Om man däremot har levt ett liv till Guds ära, ett liv som består provet, då ska man få lön, står det!

Vad den lönen består i vet vi inte – den himmelska tillvaron är så väsensskild från den jordiska, att det antagligen inte överhuvudtaget finns något i våra nuvarande tankar och medvetanden att fästa ett svar på en frågan på – men vi kan i alla fall konstatera, att det här tillfället, där de som trott på Jesus får träda fram inför honom för att få igen sitt jordelivs gärningar, det är ett tillfälle där det delas ut belöningar, inte ett tillfälle där folk skickas ut genom vänstra utgången.

Joh 5:25 står alltså inte i någon som helst konflikt med 1 Kor 3 eller 2 Kor 5.

 

Sedan frågan om det är möjligt för en, som bekänt Jesus som Herre och bett frälsningsbönen, att ändå gå förlorad.

Svaret här är nog tyvärr att ja, det är det.

”Inte kommer var och en, som säger ”Herre, Herre” till mig, att komma in i himmelriket”, säger Jesus i Matt 7:21.

Hur går detta då ihop med det jag skrev i det föregående?

För att få svar på det får vi lov att ta med ett bibelställe till, nämligen Rom 10:9-11. Där talas om två förutsättningar för frälsning, nämligen hjärtats tro och munnens bekännelse..

Hjärtats tro är alltså också nödvändig, och den tar sig uttryck i den frukt en människa bär i sitt liv.

”Av deras frukt ska ni känna dem”, säger Jesus också i Matt 7.

 

Luther uttryckte det så här: ”Tron allena frälser, men om tron är en rätt tro, då är den aldrig ensam, då har den med sig gärningar”.

Man kan också säga det som Jakob säger det i Jak 2:14-17. Kan en död tro frälsa någon?

Att man har åstadkommit vissa läten med sin mun vid något tillfälle i livet är alltså inte i sig någon frälsningsgaranti. De människor, som beskrivs i Matt 7 har uppenbarligen trott att de hade allt i ordning, men var ändå utanför.

Till Jesus kommer man som en hopplöst förlorad syndare, som behöver nåd och förlåtelse, inte som en fin människa, som erbjuder sina tjänster!

De i Matt 7 hade rent av tjänat Herren på många spektakulära sätt! Och ändå räckte det inte… för de lyfte fram sina egna företräden, istället för att lita på det Jesus hade gjort. Det visade, att deras tro i grunden var död.

 

En rätt tro, en levande tro, den har Jesus som grund för sin frälsning.

Det betyder, att man inte  hänvisar till något annat, inte berömmer sig av något annat, än den grund som Herren lade, när han dog för våra synder, och uppstod för vår rättfärdigggörelse. Man vandrar i ljuset och lever i och av syndernas förlåtelse, och håller så gemenskapen med Gud öppen, påminns genom korset ständigt om Guds nåd och kärlek, och får på den vägen vad man behöver för att naturligt och spontant leva ett kristet liv – vi älskar ju som bekant för att han först har älskat oss.

Då utnyttjar man inte andra, man drar inte hänsynslöst nytta av dem, man binder dem inte till sig, och inte heller förkastar och föraktar man dem. Inte heller struntar man i dem, och är likgiltig inför hur de har det – det är helt enkelt inte naturligt för en, som lever i gemenskap med Jesus, att göra så!

Det här uttrycket ”uppvisa gudomlig natur” kan med fördel bytas ut mot ”leva i kärlek”. Jag vill mena, att varje människa som fått möta Guds nåd och kärlek, och lever kvar i den, också kommer att börja bete sig annorlunda mot sina medmänniskor, medan den, som bara har anammat en lära eller en ideologi, kanske nog kan uppvisa ett sken av gudsfruktan, men kraften, kraften att förlåta för att man har blivit förlåten, att älska för att man blir älskad, den kommer att saknas.

 

Det betyder inte att man förväntas vara syndfri och fullkomlig. Det betyder att Jesu blod kontinuerligt får rena en från all synd och orättfärdighet, att man låter sitt liv helgas genom Kristus, så att bara guldkornen, det som Herren verkade både vilja och gärning till, blir kvar.

Det har inte vuxit ut några vingar på oss än, vi har fortfarande gamle Adam att brottas med så länge vi lever på den här jorden.

Att köttet då och då lyckas lägga krokben för den kristne, det är ingen fara, inte så länge man vandrar i ljuset och bekänner sina synder! Det är när man börjar ha synden som hantverk istället för som tandvärk, när man börjar bortförklara sina synder, då man till slut vägrar att ens godta, att ens synd skulle vara någon synd, det är då det blir farligt.

Gud kastar inte ut någon som kommer till honom, men han hindrar oss inte heller från att gå, om vi väljer att göra det.

 

Det står skrivet att vi, om vi syndar, har en som för vår talan, står som vår försvarare, nämligen Jesus Kristus! Den som ber om nåd, erkänner sig behöva nåd, han får också nåd.1 Joh 2:1

 

Att vi, när vi blir frälsta, bör lämna över äganderätten till våra liv till Herren, det är alldeles sant. Vi är köpta, och betalning är given, vi är inte längre våra egna.

Vad som också är sant, och som vi inte alltid tänker på, är att vi var ju inte våra egna förr heller! Då var vi slavar under orättfärdigheten istället! Rom 6:11-23

Nu har vi fått en bättre ägare och Herre att följa och tjäna, och det är NÅD!

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad i Blogg