Ljusets söndag

”Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm!

Så säger Jesus i Uppenbarelsebokens tredje kapitel.

Vad kan man då tänka att själafienden säger? Kanske så här?

”Jag skulle önska att du vore ljum, och blir du det ska jag göra allt för att du ska fortsätta att vara det!”

Fast han säger det ju inte så att vi hör det!

 

Den här situationen beskrivs mycket målande av C S Lewis i ”Från helvetets brevskola”. Där, i kapitel tolv, undervisar den gamle överdjävulen Tumskruv sin unge demonkollega Malört om hur han på bästa sätt ska dra nytta av den andliga ljumheten, när en kristen väl har drabbats av den. Så här förklarar han saken:

”Det nästan gläder mig att höra, att din patient alltjämt går till kyrkan och nattvarden!

Jag vet att detta innebär en risk, men ingenting skulle just nu vara så farligt, som om han kom till insikt om skillnaden mellan den han är nu, och den han var de första veckorna efter sin omvändelse!

Som det nu är behöver vi inte kämpa mot den direkta ångern över en bestämd, till fullo erkänd synd.

Han går bara med den obestämda känslan av att allt inte är, som det borde vara!

Denna känsla kan vara oss till god nytta, för den inger nämligen patienten motvilja mot att tänka på Fienden!

När detta att tänka på Honom innebär, att han småningom  påminns om en hel svärm halvmedvetna synder, då tiodubblas denna  motvilja!

Vi måste bara sköta denna känsla omsorgsfullt.

Blir den för stark, kan den väcka honom till insikt om sin situation, och så driva honom tillbaka till Fienden, undertrycker vi den, då går vi miste om nyttan av den!

Du invänder förmodligen att hans synder ju egentligen är ganska obetydliga, för liksom alla unga frestare är du angelägen om att ha något uppseendeväckande felsteg att rapportera. Men var snäll och kom ihåg, att det enda, som spelar någon roll, är hur pass fullständigt du kan föra mannen bort från Fienden! Det betyder ingenting hur små synderna är, bara de sammantagna resulterar i att han förs bort från Ljuset och ut i Tomheten!

Mord är inte alls bättre än kortspel, ifall vi kan ordna saken med kortspel! Den väg, som säkrast leder ner till helvetet, är i själva verket den, som gör det sakta – den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, inga milstolpar och inga vägvisarmärken!”

 

Jag tycker det här är en av de bästa beskrivningarna av vad andlig ljumhet är, hur den åstadkoms och bevaras, och vad den gör med en människa, som jag nånsin har läst!

Den här diffusa känslan av att något är fel, men man kan inte sätta fingret på vad som är fel, för man super ju inte, slåss inte, stjäl inte, och lever inte i äktenskapsbrott, kort sagt, syndakatalogen är inte till någon större hjälp, eftersom man har bevarat ett till det yttre hyfsat kristet liv, den är, just som ovan beskrivs, rena giftet för en människas gudsförhållande.

Vikten av att vandra i ljuset kan inte nog betonas.

Det är nämligen när man inte längre vandrar i ljuset, inte längre vill kännas vid sitt ständiga behov av nåd och förlåtelse, som svärmen av halvt medvetna småsynder börjar bildas!

Men hur hamnade Malörts patient i den här situationen? Jo, han drabbades av en slags känsla av antiklimax, när han hamnade bland en massa vanliga människor i en vanlig församling, när han märkte att de andra inte var några helgon, och att kyrkan hade sina fel och brister.

Den besvikelsen ledde sen till att han drog ner sitt engagemang till uppfyllande av några få religiösa plikter, drog sig undan från sin församlingsgemenskap – och på den vägen också drog sig från den ständiga, dagliga gemenskapen med Herren.

 

Sedan finns det också en annan sida av saken, som Lewis inte tar upp här, nämligen risken för att småningom drabbas av fariseism. Den vägen slår man in på, när man byter ut vandringen i ljuset, livet i syndernas förlåtelse, mot en växande övertygelse om att vara en god, fin, rättfärdig människa, och i följd av detta också småningom börjar se sig själv som bättre än sina medkristna. I det läget har  egenkärleken trängt undan både kärleken till nästan, och kärleken till Gud.

Antiklimaxen, insikten om att den jordiska kyrkan är ofullkomlig, liksom människorna som utgör den, resulterar här i att man tar avstånd från det bristfälliga, och därmed också vägrar kännas vid sin egen ofullkomlighet. Man är visserligen fortfarande mycket religiös, men vandrar inte längre i ljuset.

 

Att älska Gud över allt är det främsta, viktigaste budet. Att älska sig själv ska alltid vara nummer två.

De första veckorna efter att en människa kommit till tro, är detta den allt överskuggande upplevelsen: Gud älskar mig, Gud vill ha mig! Vi älskar, för att han först har älskat oss, och här, i början av livet med Kristus, då älskar vi Gud, speglar den kärlek vi just har fått möta.

Den kärleken är det tänkt att en kristen ska leva kvar i.

Den ska vi aldrig växa ifrån!

Den hjälper oss att älska våra ofullkomliga medmänniskor, så som Gud älskar dem.

Den hjälper oss att älska oss själva i all vår egen ofullkomlighet – inte för att vi är så bra, utan därför att vi själva är älskade.

Därför ska vi inte låta lura oss att bli upptagna med våra medkristnas svagheter, inte heller att gräva ner oss i våra egna tillkortakommanden, och minst av allt att bli upptagna med vår egen förträfflighet!

Allt sådant får en människa att svalna.

Den som är älskad och älskar svalnar inte!

 

 

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>