Det himmelska kollektivavtalet

Om jag åter bygger upp det jag en gång har rivit ner, då bevisar jag mig vara en överträdare”

Så säger aposteln i Gal 2:18

Det här var något som låg så nära till hands att göra, att både Petrus och Barnabas temporärt lät lura sig att göra det. Så det kan vara värt att titta närmare på! Vad var det, som de hade rivit ner, när de kom till tro på Jesus, och som sedan absolut inte fick byggas upp igen?

I Jesu berättelse i Matt 20:1-16, den om vingårdsägaren, som anställde mer folk vid olika tider under dagen, får alla till slut samma lön,  precis enligt vad som var avtalat.

Alla var dock inte nöjda med detta, de som jobbat mest tyckte det var orättvist att de inte fick mer än avtalat!

 

Det här med att vilja ha litet mer än överenskommet, det fick jag upp ögonen för redan för långa tider sedan, när jag var aktiv och verksam fackföreningsmedlem.

Det fanns ett kollektivavtal.

Där fanns villkoren för samspelet mellan arbetsgivare och anställda, nedskrivna i svart på vitt.

I början trodde jag att det var arbetsgivarna som var den stora skurken i spelet, att det var den parten som alltid ville ha massor med jobb utfört, och sen betala så litet som möjligt för det.

Småningom blev det allt tydligare för mig att arbetstagarsidan, min sida, fackföreningen, inte var ett dugg bättre än arbetsgivaren.

Inte fanns det på den sidan heller någon önskan att hålla sig till gällande avtal, inte vad det gällde de egna förpliktelserna, åtminstone!

Utdragna pauser, olovliga pauser, ovarsamhet med arbetsgivarens egendom, fusk i arbetet, allt sådant hörde till vardagen på arbetsplatserna. Långt ifrån alla sysslade med sådant, de flesta av mina gamla arbetskamrater var helt skötsamma yrkesmän, men det var pinsamt tydligt att man från fackligt håll, om än inte direkt uppmuntrade dem som gjorde det, nog försvarade dem.

Man ville alltså på ömse håll ha litet mer än överenskommet, och helst göra eller ge litet mindre än överenskommet… och alltid tyckte man att det var orättvist på något sätt, man skulle ha velat ha mer!

 

När man blir frälst ger man upp tanken på att man ska få lön efter prestation! I alla fall gör man så, om man har insett att alla ens prestationer inte kunde köpa en något annat än en enkelbiljett till helvetet, vilket i sin tur förutsätter att man alls har fattat något av vad frälsning är och varför den behövs!

Då har man rivit ner allt, avsagt sig allt som var en vinning och en berömmelse för en.

Då inser man att nåden är oförtjänt, och att den aldrig kan bli något annat än oförtjänt.

Detta visar sig i att man inte längre är avundsjuk på andra, inte längre jämför sig till höger och vänster, inte längre känner det orättvist, om någon annan har fått något, som man själv saknar.

Men sen, när man har varit i tro ett tag, kommit med i församlingens arbete, börjat göra en insats, som det heter, då är det inte så lätt att låta bli att börja bygga upp litet av det gamla igen!

För Petrus och Barnabas tog det sig uttryck i att de blev angelägna om sitt anseende i andras ögon, och lät detta styra sitt handlande. Det blir liksom viktigt att visa den bild utåt, som man tror att andra vill se, om man vill att de ska ”gilla” en!

För andra tar det sig uttryck i att man börjar känna sig orättvist behandlad, när man inte får vad man tycker sig ha rätt till, ha förtjänat. Hemmasonskomplexet från Luk 15, alltså.

 

Att kunna arbeta i Guds vingård utan att börja se och använda sitt arbete som en identitetssskapande prestation, det kräver en verklig sinnets förnyelse – åtminstone jag har fått slå huvudet i väggen ett antal gånger för att lära mig den läxan, och högst antagligt kommer jag att glömma mig och göra om det många gånger än!

Och när jag gör det, när jag börjar bygga upp en identitet, skaffa mig en plats i tillvaron baserad på vad jag kan och gör, och vad andra tycker om mig, då bevisar jag att jag är en överträdare!

Jag kan nämligen inte göra ett så bra jobb, att det skulle duga inför Gud om det inte vore för nåden!

Om inte det jag gör helgas genom Kristus, då är det bara min egen rättfärdighets smutsiga trasor jag försöker pryda mig med – Adams patetiska fikonlövsförsök att bli någon annan och bättre än han är…

I det ögonblick jag börjar bygga upp något annat än Guds kärlek och nåd och barmhärtighet som grund för mitt liv och mitt gudsförhållande, då börjar jag bygga upp det, som en gång revs ner, när jag blev en Jesu lärjunge.

Då vill jag ju att jag ska börja leva och breda ut sig igen, då räcker det inte längre att Kristus lever i mig! Då är inte Jesus längre god nog åt mig, då räcker han inte!

Då vill jag inte längre vara ”korsfäst med Kristus”.

Detta ger då den frukten, att jag börjar känna mina medkristna ”efter köttet”, då ser jag med avundsamma ögon på hur de lyckas, och med nedlåtenhet eller skadeglädje när de misslyckas, för då ser jag på dem, som jag ser på mig själv, på vad de  själva bygger upp, inte på Jesus och vad han gör i och med dem!

Då börjar jag se med onda ögon på Guds godhet, och sjunger snart med i hemmasonens klagovisa: ”Gud, i så många år har jag tjänat dig, och aldrig blivit välsignad så, som du välsignar den där nyfrälsta typen, som knappt fått ölburken ur handen än…”

Så blir det, när man börjar kräva mer än vad som är avtalat.

 

Överenskommet är att den, som tror på Jesus inte ska behöva förgås, inte gå förlorad, utan istället få evigt liv och salighet. Detta får man för att man svarat ja på kallelsen till evigt liv, inte på grund av hur hårt eller länge man sedan har arbetat!

Det är vad Gud har lovat, och det är vad Gud håller.

Det är däremot inte avtalat att jag alltid ska få allt som alla andra får!

Inga gröna skogar, inget guld och ingen dans på rosor är utlovade för det här livet.

Bara nåd, syndernas förlåtelse, att få bli född på nytt, att få bli ett Guds barn, att få evigt liv.

Men är detta nu så dåligt eller så litet, att det finns skäl att klaga, om nu någon annan ser ut att ha det bättre så där mänskligt sett här på jorden?

Om inte nåden räcker, bara nåden, då är det dags för mig att än en gång fråga mig, så som jag frågat mig själv många gånger, sedan jag första gången, en gång när jag gnällt över min lott, fick frågan direkt från Vingårdsmannen: ”Är inte Jesus god nog åt dig?”

 

 

 

 

Publicerad i Undervisning