Messiasprofetior V

Händelserna under den dag, när Jesus anländer till Jerusalem för sista gången under sitt jordeliv, är detaljerat förutsagda i Gamla Testamentet!

I Sak 9:9, en text från 500-talet f Kr, förutsägs att Sions konung, alltså Messias, ska rida in i Jerusalem ”på en åsna, på en åsninnas föl”. Att profetian gäller just Messias framgår av att det också sägs att ryttaren i fråga är den, som ska tala frid till hednafolken.

Nu kan man förstå texten på två sätt: antingen att han ska rida hela vägen in i staden på ett åsneföl, eller att han under vägen ska rida både på åsninnan och på fölet. Låt oss se på vad vi vet om det, som sedan faktiskt hände, när profetian uppfylldes, så löser kanske den knuten sig på samma gång!

De nödvändiga uppgifterna finns i Matt 21:1-7 och Luk 19:28-35.

I Matteusversionen av intåget får vi veta att Jesus sände två av sina lärjungar för att hämta en åsna och åsnans föl, och att lärjungarna sedan lade sina mantlar på dem, observera, på båda djuren, innan Jesus satt upp.

Båda åsnorna gjordes alltså klara att ridas på! Då kan man undra varför, när det bara var en, som skulle rida.

Här har vi ett föl, som är så ungt, att ingen ännu suttit på det, så ungt, att det ännu följer sin mamma. Åsnor är inga stora djur ens som vuxna. Hur långt orkar ett åsneföl bära en vuxen man? – som dessutom knappast var någon klen lättviktare, han hade dock jobbat som snickare och timmerman hela sitt liv!

Den vuxna åsnan behövdes, för fölet skulle inte ha orkat bära Jesus hela vägen.

Uppenbarligen red han in genom stadsporten på fölet, efter att ha ridit på den vuxna åsnan sträckan fram till porten.

Nå, varför red han då inte på den vuxna åsnan hela vägen? Varför blandar profetian in fölet i programmet?

Svaret på den frågan finns i det faktum, att detta är Israels kung, som rider in i sin huvudstad.

I 1 Kung 1:33 finns en notis om Salomos kröning, som säger att det riddjur, som då skulle användas, var kung Davids egen mulåsna, som ingen annan än kungen hade ridit på.

Ingen hade ännu ridit på fölet man förde till Jesus, det framgår av Lukastexten, men på den vuxna åsnan hade säkert både en och annan icke kunglig person suttit tidigare, så den kunde inte användas som kungligt riddjur åt Davids son, när han red in i sin stad!

Sakarjas profetia om åsnan och fölet uppfylls alltså i detalj vid Jesu intåg i Jerusalem.

Sedan har vi den hyllning, som Jesus får av folkmassan den här dagen.

I Lukas hyllar folket Jesus som kung, och ropar ”välsignad vare han, som kommer i Herrens namn”

Den hyllningen är tagen från Ps 118:15-26, en profetia som centrerar kring den förkastade stenen, som blir en hörnsten.

Det förefaller aningen märkligt, att folket först hyllar honom, och sedan några dagar senare förkastar honom, men ordningen i psaltartexten är faktiskt den, att först sjunger man med jubel om frälsning, sedan går Messias in genom Herrens port, sedan blir han förkastad, sedan blir han en hörnsten, och till slut kommer han att hyllas av alla.

De fyra första förutsägelserna uppfylldes genom hyllningen, intåget, korsfästelsen, och uppståndelsen, och till slut kommer också den femte att uppfyllas, när Jesus kommer tillbaka, för då kommer alla knän att böjas, och alla tungor att bekänna, att Jesus Kristus är Herre!

Den hyllning, som folket ger Jesus vid intåget, är alltså i verkligheten bara en försmak, en första ringa uppfyllelse av profetian! Återigen ser vi en häpnadsväckande exakthet i de gamla profetiorna – Ps 118 finns med i den sista avdelningen av Psaltarpsalmerna, och den sammanställdes på 500-talet f Kr!

 

Folket breder ut sina mantlar på vägen, när Jesus kommer ridande, enligt Luk 19:36

Detta för osökt tanken till våra dagars bruk att rulla ut den röda mattan för höga besökare, ett sätt att hedra någon, och att erkänna hans betydelse. I ett bibliskt perspektiv fanns det dock mer än så i handlingen!

I 2 Kung 9:13, i slutet av berättelsen om hur profeten Elisa ser till att Jehu blir smord till kung över Israel, sägs det att de övriga officerarna lade sina mantlar under Jehu som ett erkännande av hans överhöghet. Det här hände år 840 f Kr.

De, som bredde ut sina mantlar på vägen framför Jesus, judar, som kände de gammaltestamentliga berättelserna, erkände alltså genom sin handling i princip Jesus som sin kung, inte bara som en kunglighet i största allmänhet!

Här har vi ännu en dimension av uppfyllelse av Ps 118.

 

I Matt 21:16 berättas hur barnen sjunger Jesu lov i templet, medan han botar sjuka där, och hur de religiösa myndigheterna försöker få Jesus att tysta ner dem.

Barnens lovsång är dock en uppfyllelse av Ps 8:3, och Jesus hänvisar också till den texten, när han vägrar att tillmötesdgå den religiösa myndighetens krav, vilket naturligtvis retade prästerna ännu mer, eftersom Ps 8 talar om en lovsång som riktas till Gud själv!

I Lukasversionen av intåget försöker fariséerna hindra lärjungarna från att ropa hosianna, på samma sätt som prästerna i Matteus 21 försöker få slut på barnens lovsång.

I Lukas kommer sedan uppfyllelsen av ännu en gammaltestamentlig utsaga, när Jesus svarar: ”Om de tiger, kommer stenarna att ropa!”

I Habackuk 2:11, en text skriven på 600-talet f Kr, talas nämligen också om stenar, som ropar.

Där handlar det dock ingalunda om lovsång, utan om hur stenarna i muren ropar ut anklagelser mot dem, som bygger upp staden med blodsdåd och grundar den på orättfärdighet!

Det Jesus här genom sitt ordval säger till sina motståndare är alltså, att om de inte vill ge honom ära, och dessutom vill hindra andra från att göra det, och värst av allt, vill ta livet av honom, alltså syssla med blodsdåd för att bygga upp sin ställning, då kommer själva stenarna i stadsmuren att anklaga dem!

När Jerusalem fyrtio år senare erövrades och förstördes av romarna, låg de nedrivna stenarna kvar, och ropade stumt ut sin anklagelse mot ett ledarskap och ett  folk, som förkastat sin Gud och sin kung, och nu fått bära konsekvenserna av detta.

 

Publicerad i Jesus i GT

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>