Den här söndagens texter handlar om vikten av att vara beredd när Herren kommer.
Ämnet som sådant är förvisso ägnat att väcka reaktioner – kanske du undrar hur någon på fullt allvar kan tro på att Jesus ska komma tillbaka?
Till det kan jag bara säga, att om något redan har hänt en gång, ska det väl inte var så svårt att tro att det kan hända en gång till!
Samt att det, åtminstone för mig, faller sig lättare att ta till mig att världsalltets skapare och Gud ska komma tillbaka hit för att sopa ut all ondska ur sin skapelse, och regera som kung över det som är hans, än att förstå hur han kunde vara villig att komma i ödmjukhet, fattig och förkastad, första gången han kom.
”Jag tror inte på det där snacket om att Jesus ska ska komma tillbaka! Det där har ju de kristna talat om i snart tvåtusen år nu, att Jesus ska komma snart, och han har inte synts till än!”
Många avvärjer budskapet om Jesu tillkommelse med att säga så. Vilket inte är något nytt, så här har man sagt i alla tider!
I en av dagens texter, 2 Petr 3, talar aposteln om för oss att redan då, på hans tid, hade människor börjat göra narr av det kristna hoppet, just med argumentet att inget har ju hänt än!
Sen förklarar han att detta beror på att Gud i sitt tålamod vill ge så många människor som möjligt chans att omvända sig. Han har ju som bekant ingen glädje av att de ogudaktiga går under, han vill att de ska omvända sig och få leva!
”Jesus kommer snart, är du redo?” Det kan man få läsa på elstolparna längs vägarna då och då, och en och annan kommentar har man ju hört om ”vettlösa fanatiker, som försöker skrämma folk till himlen”…
Men det är inte det, som det handlar om! Här är det fråga om att försöka få folk att vakna, inte om att skrämma dem till himlen! Så länge man sover vet man inte om att man sover, det är först när man vaknar, som man inser att man nyss sov!
Därför brukar vi också tala om ”väckelse”, det är det ord som bäst beskriver vad det handlar om, när en människa vaknar till insikt om att resdagen närmar sig, och hon ännu inte har gjort sig resklar!
Det här med att vara vaken och hålla sig vaken är ett knepigt kapitel, det visar Jesu liknelse om de tio unga damer, som gick ut för att invänta huvudpersonens ankomst inför den tillstundande bröllopsfesten.
”Ja, jag hör till de som väntar och redo, för jag hör till en kristen församling, jag är barndöpt och konfirmerad och troendedöpt och vattendöpt och nedsänkningsdöpt och andedöpt och något fler sätt att vara bergsäkert församlingsansluten finns inte!”
Det här var väl aningen karikerat, men ibland möter man attityder som går åt det här hållet.
Allt det här kan bli lampor som slocknar, sådana som det berättas om i dagens evangelitext, i Matt 25:1-13, den om de tio jungfrurna.
Våra religiösa meritlistor kommer inte att vara värda så värst mycket på den dag då Jesus kommer tillbaka.
Den självvalda gudstjänstens olja kommer inte att räcka till för att hålla några lampor brinnande.
Bered dig att möta din Gud med att inse vem du är, en syndare, och vem Gud är, en förtärande eld mot all orättfärdighet! Och håll kvar den insikten! Då håller du dig till Kristi kors och lever i syndernas förlåtelse, och gör du det, då är du fri att älska och följa och lyda Honom som dog för dig!
Då är du vaken, då är du levande, då är du redo!
Då kan du och jag också undgå att ge den signal till våra medmänniskor, som Nils Ferlin en gång upplevde att han fick i Stockholms Filadelfia, den som han beskriver i dikten ”I Abrahams sköte”.
”Låt världens och flärdens barn skratta oss ut – vem skrattar till slut?
hörde jag Lewi Pethrus intonera för ett tiotal år sedan
Ja, tids nog blir det vår tur, vår tur, upprepade han, som om han sög på en slickepinne.
Då kom jag att tänka på Lazarus.
Att vår Herre kan ha så sjaskiga inackorderingar!
Inte för trasornas och loppornas skull, utan för skadeglädjen…”
(Diktsamlingen ”Kejsarens papegoja”, 1951)
Jag vill ju tro, att Ferlin missuppfattade Pethrus vid det här tillfället, men fenomenet som sådant är avslöjande, om det uppträder! Det avslöjar att den, som ser fram emot den dag, då man ska få se hur ens fiender brinner i helvetet, själv är andligen sovande!
Ingen, som har någon som helst självkännedom, kan någonsin känna skadeglädje inför tanken att de, som gör narr av den kristna tron, i värsta fall aldrig kommer till någon omvändelse, utan blir hänvisade till den vänstra utgången den dag då Herren dömer folken. Tvärtom, man önskar att de ska omvända sig och få leva!
Man vet ju, att man själv inte är en bit bättre än de!
”There, but for the grace of God, go I”
Så sade John Bradford, en av Englands reformatorer, på 1500-talet, när han såg en grupp dödsdömda förbrytare på väg till sin avrättning. ”Där skulle jag också gå, om det inte vore för Guds nåd!”
Så talar en, som är andligen vaken!