Gudsfruktan – igen…

Ibland får man höra repliker, som fastnar. För några dagar sen hörde jag följande tankeväckande fråga: ”Hur många förnyelser går det på en förändring?”

Andliga förnyelser har ju minsann varit i ropet i kyrkligheterna så länge jag har varit i kristen. Det har handlat om allt från fred och hälsokost till demonutdrivning och skrattmöten. Det har betts om förnyelse, jublats över förnyelse, satsats på förnyelse.

Men förändring? Vad då för förändring? Vad menas med det? Är det inte förändring, om vi börjar tala i tungor i mötena, dansa i kyrkan, eller införa nya församlingsstrukturer?

 

I morgon firar vi reformationsdagen i kyrkoåret. På finska kallas den ”uskonpuhdistuksen muistopäivä”, vilket i mitt tycke är bra mycket mer träffande. (det betyder alltså ”reformationens minnesdag”)

En reformation är något annat och mera än en förnyelse!

Den börjar med en väckelse , ett uppvaknande av något slag. Om ingen blir väckt till insikt om att det sammanhang, som han lever och verkar inom, har blivit på något sätt deformerat, att något har gått snett i lära och liv, då kommer heller ingen att starta någon reformation, börja jobba för at åstadkomma en förändring

Väckelser finns det av många slag, man kan vakna upp av många orsaker och till många slags verksamheter, alltifrån att vakna upp över de sociala orättvisorna och bli befrielseteolog – eller ”lundateolog”, som det hette på våra breddgrader, när det begav sig på femtiotalet –  och till att vakna upp över behovet av läromässig stadga och bli renlärighetsivrare.

Som sagt, det finns väckelser av många slag, men det finns egentligen bara en sort, som faktiskt kan åstadkomma det som behövs – nämligen sådana reformatorer som först av allt har vaknat över sitt eget behov av ”reformation”, sitt eget behov av att vända om och ”göra bättring”!

Grundtextens ord för ”bättring” är ”metanoia”, och det står för sinnesändring, förändring, förvandling!

Frank Mangs kallar denna inre väckelse, detta uppvaknande till medvetenhet om att det inte i första hand är allt och alla runt mig, som behöver förändras, det är jag själv, för ”samvetsväckelse”.

 

Den väckelsen innefattar i sig alla behov av reformation.

Den ställer mig och dig inför det största budet av alla, att älska Gud över allt och min nästa som mig själv, den väcker till insikt om att allt engagemang, allt patos, all predikan och polemik i världen inte når upp till den rättfärdighet som Gud söker i oss.

Den får oss att söka och hålla fast vid Sanningen, för Jesus är sanningen och Jesus är Ordet.

När samvetet väcks får våra hemmagjorda läror och teologier stryka på foten, för när vi böjer oss för sanningen börjar vi också  helgas i sanningen.

Samvetsväckelsen får oss att förstå att en utjämning av de sociala klyftorna är en del av evangeliet likaväl som den rätta läran är det, men först av allt får den oss att förstå att vi är syndare, och bara som sådana kan vi komma till Gud, för det är bara syndaren som har behov av nåd, och det är detta, att Jesus Kristus kom i världen för att frälsa syndare, som är evangeliets själva kärna.

Och detta är minsann inte så självklart, även om vi alla nickar instämmande och håller med!

 

Vi kan se på dem som fanns med i bilden,  när Jesus kom till Jeriko! Det är en mycket instruktiv berättelse, om man läser den med litet känsla och fantasi!

Där finns, naturligtvis,  några fariséer och skriftlärde. De fanns alltid med på ett hörn, där Jesus rörde sig.

De ser syndaren och quislingen Sackeus uppe i trädet, förbannelse över honom, och de ser en hop människor som inte känner lagen, så förbannelse över dem också, och de ser en suspekt rabbi med ett följe olärda lärjungar, bäst att hålla en förbannelse i beredskap för dem också, om det skulle visa sig behövas!

Själva är de så fina och präktiga människor, som någon kan begära – i sina egna ögon, alltså! Inget upplevt behov av egen sinnesändring där, inte!

Så kan man tänka bara när samvetet sover ifråga om den egna belägenheten.

 

Där finns den i texten omtalade folkhopen, hela den saliga blandningen ovanliga människor, som vi brukar kalla ”vanligt folk”.

De ser blodsugaren och utpressaren Sackeus uppe i trädet, förbannelse över honom, de ser de skriftlärde och fariséerna, jädra självgoda pack, dom är minsann inte så fromma som de försöker ge sken av, och de ser Jesus och hans lärjungar, yes, äntligen händer det något i den här stan! Själva är de ju i alla fall barn till Abraham, och således mycket bättre än hednahundarna på andra sidan gränsen… man känner inget större behov av förändring för egen del i majoriteten av det gänget heller!

Men ett väckt samvete skulle ha sagt dem, att detta att vara barn till Abraham inte betyder så värst mycket, om man inte också tror och lever som Abraham gjorde!

 

Där finns Jesu lärjungar. De ser fariséerna, jaha, där har vi fienden, där har vi motståndet, och de ser folkhopen, jaha, dem ska det predikas för, och kanske delas ut mat åt igen, kunde vi inte dra oss undan någonstans och vila litet igen?

Sen ser de  Sackeus. Konstig typ, ska nu en vuxen karl klättra i träd som en pojkspoling? Vad är det där för en knäppgök?

Själva är de förstås i en klass för sig, de är ju utvalda att vara Jesu apostlar, och har varit ute på uppdrag och gjort tecken och under! Vi är de, som har lämnat allt för att följa Jesus, här ser ni pojkar, som satsar på sitt lärjungaskap!

De tror, att de redan gått genom sin förändring, att allt är klart.

Deras samvete sover än, efter Getsemanenatten kommer det att vakna…

 

Där finns Sackeus. ”Alla hatar mig, och det ger jag väl så många som flyger och far, en samling losers är de hela bunten, vem har finaste huset och flesta tjänarna i den här stan, va? Fast det känns litet illa ibland att ha kommit så på sidan om barnatron… och den här Jesus, det sägs att han till och med har kallat en likadan publikan som mig till lärjunge? Kanske det finns en chans till förändring ändå….”

Här har vi ett äntligen yrvaket samvete, som för sin ägare åt rätt håll – upp i trädet till allmänt åtlöje….

 

Och där finns Jesus. Han ser fariséerna. En bunt syndare, som skulle behöva förlåtelse och frälsning, om de bara ville begripa det! Blinda som påstår att de ser, som vägrar erkänna sitt behov av förändring, och därför står deras synd kvar.

Han ser folkhopen. En massa i själen sjuka människor, som behöver läkedom och förlåtelse, men som mest bara tänker på sina kroppar och sina fysiska behov, och vill ha bröd och fysiskt helande. O, att de ville inse vad deras frid tillhör!

Han ser Sackeus, dagens glädjeämne! En syndare som mognat till att ta emot kallelsen till bättring.

Och han ser sin självmedvetna lärjungar och vet hur lång väg de ännu har att gå och hur många av deras stolta illusioner om sig själva som ännu ska krossas, innan de är redo att börja leva i den verkliga väckelsen, den som innebär att förminskas, och Jesus ensam blir stor!

Han ser dem alla, ser vad de går för, ser var de befinner sig, och han älskar alla dessa syndare som sig själv, och han älskar sin himmelske Fader över allt. Han är det, som vi behöver förändras i riktning mot, och så länge vi inte är honom lika, finns det fortfarande behov av förvandling!

 

Vi behöver få ögon, som ser det som Jesus ser, när han ser på mig, när han ser på mina medmänniskor, och det är bara samvetsväckelsen, som ger den klarsynen.

Vi ber ibland med orden från Efesierbrevet 1, att Gud ska öppna våra hjärtans ögon.

Är vi villiga och beredda att se det, som vi då får se?

Då kan vi få den reformation som vi mest av allt behöver, den som berör oss själva först och mest av allt, inte bara en reformation av det slaget, där  någon försöker få de andra att bli och tycka som han själv…

 

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>