Vi är inte alltid medvetna om hur mycket vi styrs av våra förutfattade meningar, när vi ska tolka och förstå saker. Det här gäller också vårt bibelläsande!
Här är det då specifikt vår gudsbild, vår uppfattning om vem Gud är, hurudan han är, som får oss att övertolka en del texter, att bara läsa halva sammanhang, och att helt enkelt inte se somliga saker.
Det här blir uppenbart, om man jämför vårt sätt att predika evangelium idag med apostlarnas sätt att framställa det goda budskapet i Nya Testamentets texter.
När vi förkunnar evangelium, då är Guds nåd och Guds förlåtelse huvudtema.
I bästa fallet predikar vi syndernas förlåtelse genom tro på Jesus och hans försoningsverk.
I sämsta fall predikar vi universell förlåtelse, som utdelas hur som helst åt vem som helst, utan att tron på Jesus förefaller vara särskilt avgörande.
I båda fallen ligger dock tonvikten på samma ställe: ”Gud förlåter”.
Redan på sjuttonhundratalet kommenterade Voltaire ironiskt den här sortens förkunnelse med orden ”Guds yrke tycks vara förlåtelse”.
Stämmer då detta överens med hur apostlarna framställde sitt budskap?
Svaret är nej.
Vi kan se på två situationer i Apostlagärningarna: Apg 10, där Petrus predikar i Kornelius´hus, och Apg 17, där Paulus håller sin predikan på Areopagen i Aten.
Det här är två helt olika situationer. Petrus talar till människor, som har en gedigen förkunskap. Kornelius och hans husfolk känner till judarnas tro och heliga skrifter, och de är redan Israels Guds tjänare. Paulus igen predikar för en folksamling, som vet noll och inget om Israels Gud.
Men båda har de tyngdpunkten på samma ställe, och det är inte där vi har den nuförtiden!
De framställer nämligen Jesus först och främst som domare, som den, som ska döma hela världen med rättfärdighet, både de levande och de döda!
Petrus talar till människor, som redan omvänt sig till Gud, och börjat leva på ett sätt som innebär att de bär omvändelsens frukt, så efter att han presenterat Kristus som domaren, uppmanar han sina åhörare att tro på Honom.
Paulus talar till oomvända, så han förmedlar i stället ett gudomligt imperativ: ”Nu befaller Gud människorna att de alla och överallt ska omvända sig!”
Detta är enligt aposteln själv ett ständigt huvudspår i hans evangelisation. I Apg 26:20 beskriver han sin verksamhet så här: ”Jag har predikat först i Damaskus, och i Jerusalem och hela Judéen, och sedan ute bland hedningarna, att de ska ångra sig och omvända sig till Gud, och göra sådana gärningar, som hör till omvändelsen.”
Detta, att omvända sig, att omvändelsen ska ta sig uttryck i ett förändrat sätt att leva, och att Jesus är bestämd att vara den, som dömer levande och döda, är alltså centrala element i apostlarnas undervisning.
Hur kan det då komma sig, att de här sakerna är så nedtonade idag?
Svaret torde helt enkelt vara, att de här männen var medvetna om att de tjänade en helig Gud, medvetna på en helt annan nivå än vi är idag.
De förstod sin uppgift, och de fick innehållet i det de sade, genom sin gudsbild, genom detta, att de kände Honom, som hade sänt dem!
Deras liv och förkunnelse är präglad av sund gudsfruktan, av en medvetenhet om att när Jesus säger att vi inte ska vara rädda för dem, som bara kan döda kroppen, men sedan inte kan göra något mer, vi ska frukta Gud, för han kan både döda, och sedan kasta i Gehenna, då talar han om Guds helighet, och vilka konsekvenser den kan få!
De visste, att det kommer att komma en dom, för Guds helighet kräver det!
Det som sägs från predikstolarna speglar alltså dels vem predikanten fruktar mer, åhörarna eller Gud, dels predikantens egen gudsbild.
Det liv, som de kristna lever, den frukt, som syns, den speglar likaledes vår uppfattning om Gud, och vem vi tycker det är viktigt att vara till lags.
Pröva alltså att läsa din bibel så, att du, istället för att bara tänka: ”men Gud är ju god och kärleksfull och förlåtande, så det är ingen fara, jag kan strunta i det här”, istället faktiskt reagerar på alla ställen, som talar om Guds helighet, om den kommande domen, om Guds vrede över synd och avfall, och om Guds kallelse till omvändelse.
Luther säger gång på gång: ”Vi ska frukta och älska Gud, så att…”
Han såg klart, han! Båda behövs, om det ska bli något av lärjungaskapet och efterföljelsen!