Vart tog gudsfruktan vägen, del 2

Varför har vi tappat bort så mycket av den sunda gudsfruktan i våra församlingar och kyrkor?

Jag tror att svaret på den frågan finns i den undervisning om Gud, som förmedlas.

För några år sedan blev jag inbjuden till en av UMU:s skolor för att undervisa en vecka. Temat var ”Gud”.

Önskemålet var alltså, att jag skulle  tala i tjugo timmar om vem Gud är, hurudan Gud är, vilka hans egenskaper är, hurudan hans karaktär, och så vidare. Jag var lycklig, och tyckte att detta var ju härligt!

Sedan slogs jag av en ytterligt tillnyktrande tanke: Jag hade ju hållit mitt första bibelstudium redan på hösten 1981. Jag hade predikat och undervisat på heltid sedan 1990, och detta var första gången någonsin, som jag blivit inbjuden att tala om Gud, bara om Gud! Tjugofem år, minst sextusen predikningar och undervisningstillfällen i alla slags samfund och föreningar och husförsamlingar, och detta var första gången någon hade velat höra undervisning om Gud, bara om Gud själv!

Jag insåg, att här hade jag snubblat över ett symptom på något allvarligt.

I samma veva råkade jag komma över en liten bok av David Pawson, som hette ”The God and Gospel of Righteousness”. Så snart jag hade läst den, kom en broder och gav mig ”The Holiness of God” av R C Sproul.

Bitarna föll på plats.

Här hade jag svaret på varför Guds hus i så många avseenden hade förvandlats till ett Folkets hus, där alla utom Gud ska få som de vill, och hållas nöjda till varje pris.

Här hade jag svaret på varför de kristna glidit från gudscentrering till självcentrering, varför läror om hur vi ska få det bra, hur vi ska helas, hur vi ska bli rika och vackra och unga och lyckliga, plötsligt hade fått så lätt att slå igenom i de kristna kretsarna.

Här hade jag svaret på varför tillbedjan så många gånger ersätts av underhållning, varför det som hör Herren till, många gånger bara får smulorna från bordet, medan de, som skulle vara hans tjänare, har bråttom med att bygga och utrusta sina egna panelade hus, om jag får låna ett uttryck från profeten Haggai.

Ja, till och med en så enkel fråga som varför de troende inte längre vill falla på knä i bönemötena fick sitt svar!

Vi har tappat bort bilden av Gud som en helig, helig, helig Gud!

Vi har så gärna talat om Guds kärlek, om hans nåd, och om hans barmhärtighet, att vi har förträngt och tonat ner det mest grundläggande Herren har uppenbarat för oss om sig själv: att han är en helig Gud, som är en förtärande eld mot all orättfärdighet!

På den vägen har vi gjort både tron och tillvaron obegripliga, och, värst av allt, på den vägen har vi tappat bort gudsfruktan, det, som skulle hjälpa oss att hålla Gud på första platsen i våra liv, att inte tappa bort vår första kärlek!

Varför står vi med fingret i mun, och känner oss svarslösa, när folk aggressivt undrar hur en Gud, som är kärlek, kan låta det se ut som det gör i världen?  Det är för att vi inte längre begriper oss på vår Gud själva, ens!

Allt Gud är utgår från hans helighet. Också hans kärlek!

Gud är inte kärlek i humanistisk mening, Gud är inte tolerant, inte ett dugg. Guds kärlek till världen tar sig uttryck i att han är villig att förlåta dem, som vill omvända sig och tro på den frälsning han har gett, den tar sig inte uttryck i att han säger till oss att det är klart att ni måste få göra som ni vill, och visst kan ni kräva att ändå få bli beskyddade från allt elände!

Världen ser ut som den gör, för att den är full av synd, och för att syndens konsekvens är elände, sönderfall, och död.  Inför detta faktum får vi människor ta ställning: ska vi vara med församla med Jesus, eller ska vi sälla oss till dem, som förskingrar? Vill vi fortsätta att kalla våra församlingar för ”församlingar”? Eller borde vi i sanningens namn börja kalla dem ”förskingringar”?

Vill vi  vara med och församla, då är det första villkoret att vi ser och erkänner Guds helighet, att vi böjer för det faktum att han är Gud, och vi är bara människor, och att det inte tillkommer oss att ifrågasätta hans handlande!

Frågan är alltså inte hur en kärleksfull Gud kan tillåta lidande och ondska, frågan är hur en helig Gud kan stå ut med att se på allt djävulskap i världen utan att göra slut på det med omedelbar verkan, alltså utplåna hela eländet?

Då kommer vi vidare till Jesus. Vem är det som har bestämt att Jesus ska lida en fruktansvärd död på ett romerskt kors?

Svar: det har den helige Guden bestämt, Fader, Son och Ande.

Guds helighet kan inte samexistera med någon som helst ondska, inte med någon som helst synd! Ändå valde Han att ge oss en chans att bli skilda från våra synder och få leva. En chans, inget annat, Tar vi inte chansen att bli skilda från synden, då får vi gå under tillsammans med den.

Guds helighet kräver nämligen att syndaren omvänder sig och vill överge sin synd!

Folk frågar också ofta hur en kärleksfull Gud skulle kunna döma någon till helvetet?

Den rätta frågan är, naturligtvis, hur det kan vara möjligt att en helig Gud inte dömer oss allihop till helvetet. Alla har ju syndat, alla är syndare!

Svaret på den frågan för oss återigen till Jesus.

C S Lewis har sagt, att på domens dag kommer det bara att finnas två slags människor: De, som har sagt till Gud ett ”ske din vilja”, och de, till vilka Gud säger; ”ske din vilja”. Den förstnämnda gruppen går sen ut till höger, den andra till vänster. Inget ont och orent kommer nånsin att komma in i Guds nya skapelse! Skulle Gud släppa in folk, som inte velat omvända sig, i himlen, då skulle himlen bli ett helvete.

Domen behövs alltså, den behövs oundgängligen! Guds helighet kräver den, och Guds goda frälsningsplan kräver den!

 

Vi lever öppet i den villfarelsen idag, att det skulle kunna finnas mer än en vilja i Guds Rike.

Alla anser sig kunna kräva utrymme och respekt för sitt tyckande, hur i strid med Guds Ord och vilja det än är.

Den villfarelsen är möjlig enbart för att vi har tappat bort Guds helighet! Inför en helig Gud kan människan inget annat säga än ”Ske Din vilja!”

Vi är tänkta att vara boning för Guds helige Ande, vi som har kommit till tro på Jesus. Vi bekänner glatt och frimodigt att så är fallet.

Men, glömmer vi inte något då? Glömmer vi inte vad Jesus säger i Joh 14 om vilka det är, som han och hans Fader ska komma och bo hos? Glömmer vi inte vad som uppges som Guds adress i Jes 57? ”Gud bor i helighet uppe i höjden, och han bor också hos dem som förkrossade och har en ödmjuk ande”.

Gud bor i helighet. Också här på jorden bor han i helighet. Den heligheten, den avskildheten för Gud,  finns hos dem, som är förkrossade och har en ödmjuk ande. Sådan blir  man bara i mötet med Honom, som profeten får möta i Jesajas sjätte kapitel.

Jag tror, att det hörs och märks, om en människa lever i gudsfruktan.

Jag tror, att det hörs och märks, om en människa lärt känna Honom, som är Helig, helig, helig.

Och jag tror också att det syns och hörs, om människor och församlingar befinner sig i det läge, som beskrivs i Jes 30:9-10!

”Det är ett upproriskt folk, barn som ljuger, barn som inte vill höra Herrens undervisning, och som säger till siarna: ”Skåda inte!”, och till profeterna: ”Profetera inte för oss det som är sant! Tala smickrande ord till oss, profetera bedrägliga ting! Vik av från vägen, gå bort från stigen, låt oss slippa se Israels Helige!”

När Guds folk vill slippa se just Israels Helige, och istället bara vill ha förstärkning på den för gamle Adam tilltalande falska bild av Gud, som de själva snickrat ihop, då kan det bara gå utför…

 

 

 

 

 

Publicerad i Undervisning
2 kommentarer på “Vart tog gudsfruktan vägen, del 2
  1. Hanna skriver:

    En kristen serietecknare, tänkte på dig när jag såg denna om ”tolerans”
    http://adam4d.com/tolerance/