En försummad hjälpverksamhet

Ibland märks det mer än tydligt att kapitel- och versindelningen inte fanns i den ursprungliga texten, det märks på såna ställen, där kapitelindelningen hugger av ett sammanhang på mitten, och lurar läsaren att tro att det är något nytt, som börjar behandlas, när det nya kapitlet börjar. I slutet av Galaterbrevet har vi ett sådant ställe.

Femte och sjätte kapitlen i Galaterbrevet hör nämligen ihop, och borde aldrig ha skilts åt i olika kapitel!

Uppmaningen vi får i 6:2, ”bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”, syftar naturligtvis tillbaka på det, som sagts i det föregående, där aposteln varnar för inbördes stridigheter, för religiöst partiväsende, och för att söka ära genom att jämföra sig med och utmana andra!

 

Vad är det då vi uppmanas göra,  hur ska detta bärande av bördor gå till i praktiken?

Jo, det ger sjätte kapitlets första vers besked om!

”Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då ska ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan.  Men se till att inte också du blir frestad!”

Det aposteln uppmanar oss att göra, är alltså att visa varandra tillrätta, hjälpa den som har syndat tillbaka på rätta vägar!

Och det lär inte gå utan att man i något skede kallar saker och ting vid deras rätta namn.

Den bördan brukar vi ogärna vilja ta på oss, för vi vet så väl att det är just en börda! Folk har ju en tendens att bli så kränkta och sårade, om någon vågar ha synpunkter på deras beteende!

Det är tungt, och det gör ont, när folk blir arga på en och skäller ut en. Inte är det roligt att få sig tillslängt ett  ”sköt du egna affärer och strunta i andras”. Allt som har med konflikt att göra är jobbigt för varje normalt funtad människa – det finns ju förstås personlighetsstörda människor,  som njuter av stridigheter, och gärna startar ett litet krig då och då, men de utgör gudskelov en liten minoritet.

Att vägra att i det här avseendet bära andras bördor, därför att man är konflikträdd, är dock ingen lösning. Surdeg har en tendens att sprida sig, och den sprider sig bara snabbare om man försöker gömma den i degen.

Den som begår överträdelsen, om den nu sedan består i sådant, som nämns i slutet av kapitel 5, eller om det är något annat,  får ingen hjälp och vägledning, om hans beteende bara sopas under mattan.

Den församling han tillhör kommer dessutom att drabbas av  ruttet äpple i tunnan-syndromet, om inget görs. Sånt här beteende har en tendens att sprida sig!

Den som ser vad som händer, och väljer att blunda och vända ryggen till, han underlåter att följa Skriftens klara uppmaning, och gör sig därmed skyldig till en underlåtenhetssynd.

Alla förlorar, om vi inte vill bära varandras bördor, alla utom den onde, alltså.

 

Guds omsorg om oss är en Faders omsorg, och vore han för en far om han inte uppfostrade sina barn?

En stor del av den omsorgen är vi tänkta att förmedla till varandra, också en stor del av fostraromsorgen. Detta är en självklar del av de andliga föräldrarnas uppgift.

Den uppgiften är inte tänkt att vara en fördömande och förkastande attityd mot sådana, som gör sig skyldiga till mindre lyckade saker, men nog att vara ett omutligt avvisande av sådana saker, som strider mot den goda vilja, som Gud har uttalat genom sina profeter och apostlar!

Varför är det då så sällan som den här sidan av Guds omsorg lyfts fram i predikningarna?

Ja, till en del beror det på att kapitelindelningen är sådan den är, och till en del på att kyrkohandbokens text börjar från andra versen i kapitel sex.

Då är sambandet mellan att bära varandras bördor, och det här med att förmana överträdarna, effektivt osynliggjort och avklippt.

Till  ännu en del beror det också på att vi har blivit så överösta med ”du ska inte döma” varenda gång, som  någon vågat påpeka att detta är ju inte bra, detta är ju inte vad Gud vill, att vi har börjat tro att det är fel att överhuvudtaget säga att något är fel!

Och till en fjärde del är det kanske också så, att om man går och börjar undervisa om det här, då känner man också på sig att man har en skyldighet att praktisera det… och då kommer konflikträdslan med munkavlen.

Men fri uppfostran är ingen uppfostran alls, det är bara frihet från uppfostran, så är det i det jordiska och så är det också i det andliga. Gud har inte gett oss en tygellöshetens ande, han har gett oss kraftens, kärlekens och självdisciplinens Ande!

Gud har inte gett oss en nåd, som innebär fullmakt in blanco att göra vad vi vill, Han har gett oss en nåd som fostrar oss att avsäga oss ogudaktighet och onda begär! Ska vi samarbeta med Guds Ande och Guds nåd, då får vi inte försumma den hjälpverksamhet, som Guds Ord uppmanar till, inte heller den aspekt av den, som Gal 6 talar om!

 

Litet längre ner i texten, i vers 6, kommer så den här dagens bibel 2000-groda.

Där sägs det nämligen så här i riktiga biblar:

”Den som får undervisning i Ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar honom.”

”Anyone who receives instruction in the Word must share all good things with his instructor”

Men bibel 2000 vänder uppochner på alltsammans, och påstår såhär i stället:

”Den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt gott”.

Vilket ju är ett elegant sätt att neutralisera Skriftens uppmaningar om att se till så att evangeliets tjänare har vad de behöver! Tala om att göra vitt till svart… jag finner det svårt att förstå att så få kristna ledare talar klarspråk om den här eländiga halvparafrasen, som felaktigt kallas bibelöversättning!

Är det möjligen ett fall av försummad hjälpverksamhet vi ser?

 

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>