Kallelse och kostnad

Jag fortsätter att fundera på det här med Guds kallelse. Därför har jag utvidgat det här inlägget och publicerar det på nytt.

Det är tyvärr rätt många som inte verkar ta vara på sin kallelse alls , och det inträffar också att folk blir halvvägs, och liksom tappar taget nånstans på vägen.

Då kan man ju undra vad det beror på – också för egen del, för inte kan jag nu precis komma och påstå att min egen trosvandring alltid går stadigt fram med raska steg!

Det första man kan fundera på är om man alls har förstått vad kallelsen till Guds Rike handlar om.

För ett antal år sedan tyckte jag mig få ett ovanligt klart och tydligt tilltal från Herren: ”Jag är inte den du tror att jag är!”

Osökt kom jag att tänka på en rad ur en sångtext jag hört någon gång: ”You say you´ve found Me, but I´m still looking for you”.

Tror man att nu har jag fattat det här, nu känner jag Herren, nu vet jag allt om Guds Rike, då slutar man ju samtidigt söka sig vidare, närmare Jesus. Och har man det så ställt, då kanske man inte heller har så alldeles lätt att förstå vad kallelsen till Guds Rike handlar om, varför Gud kallar, och vad han vill åstadkomma genom sin kallelse!

Det gamla gudsfolket, Israel, tycks i varje fall inte ha förstått det!

”Ju mer de har blivit kallade, desto mer har de dragit sig undan” säger Herren genom profeten Hosea, och sedan fortsätter han: ”De förstod inte att jag ville hela dem!” (Hos 11:1-4)

Och det är klart, förstår man inte vad Herren har för avsikter, då kan det bli väldigt fel! Då är det lätt hänt att man uppfattar Guds kallelse som ännu en börda i livet, ännu en sak som man ska orka med och hinna med, ännu ett krav till råga på alla andra krav man redan dignar under!

Inte att undra på att folk drar sig undan, om det är så de har (miss)förstått saken!

”Kom till mig, ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila”. Så sade Jesus, sjuhundra år senare. Vi tror lätt att det var något helt nytt han kommer med när han säger så, att Gud i GT var en krävande och sträng husbonde, en slags kosmisk slavdrivare, som med lagens piska drev sitt folk till utmattningens gräns, men det stämmer inte! Gud har alltid velat hela och bära sitt folk!

 

Sen kan man ju också ta sig en funderare på hur man lyssnar när kallelsen i alla dess olika skepnader går ut. Ett säkert sätt att undgå att ta kallelsen på allvar, är att ta det, som händer i kristna möten, som underhållning. Det är inte heller något nytt fenomen, även om det har eskalerat under senare år.

Redan för typ 2500 år sedan säger Herren så här genom profeten Hesekiel: ”Och de kommer till dig som om det gällde en folkförsamling, och sätter sig hos dig som mitt folk, och de lyssnar till det du säger, men gör inte efter det. De talar vackra ord med sina munnar, men deras hjärtan söker bara egen vinning. Och se, du är för dem som när någon som har vacker röst och spelar väl sjunger en kärleksvisa…”

Någon har vid ett tillfälle gett följande definition på hur mycket man har förstått av en predikan, eller av ett Skriftens ord: ”Du har förstått just så mycket av det som du har praktiserat i ditt eget liv. Resten har du bara hört och kan upprepa.” Man kunde kanske också säga ”Resten tog du bara som underhållning”. Och av underhållning blir ,man inte helad, inte heller kommer man in i den vila, som Jesus talar om!

 

Jesus uppmanar vid ett tillfälle sina åhörare att beräkna kostnaden för att följa honom, och visar därmed att man inte kan vända sig till något, utan att samtidigt vända sig bort från något annat. Inte kan man bli helad utan att vända sig bort från det, som har haft sönder en, och inte kan man vila, om man inte vill släppa taget om allt det som tröttar ut en!

Ibland, när jag har läst det stället, har jag frågat jag mig: Hur mycket av Guds Ord orkar, vill, kan, ids, vågar jag förstå på det sättet, att jag faktiskt också omsätter det i handling?

Hur mycket tycker jag mig ha råd att förstå? När tycker jag att det börjar kosta för mycket, ta för mycket av min tid, mina krafter, mina tillgångar, min trygghet, och så vidare?

När jag tänker på det viset, då avslöjar det att jag fortfarande frestas se Gud som den som kräver, inte som den som vill ge…

 

Det blir för övrigt annorlunda om man vänder på frågan, och istället undrar om man har råd att låta bli!

Har jag råd att låta bli att söka mig närmare den Gud, som vill hela mig? Har jag råd att hålla avstånd till den Gud, som vill leda mig in i vilan, inte den overksamma ”jag ids inte”-vilan, utan den vila, där man är buren i det man gör av en, som är starkare än man själv?

Har jag råd att dra mig undan Honom, som har skapat mig, som alltid vet vad som är bäst för mig?

Vågar jag verkligen grunda mitt liv på min egen närsynta planering, vågar jag låta mig styras av prioriteringar, som kommer mer från köttet än från Anden?

Hela frågeställningen framstår för övrigt som lätt absurd, om man tillåter sig att betänka det faktum, att man ju egentligen inte har något man kan kalla sitt eget! Som kristen är jag ju köpt, och betalning är given, och då är jag inte längre min egen. Då tillhör både jag, och allt det jag förr kallade mitt, den Herre som har köpt mig! I ljuset av den sanningen är frågan inte längre ”har jag råd”, då är frågan ”har jag rätt?” Har jag överhuvudtaget rätt att dra mig undan, eller att ha reservationer?

Vore det inte bättre att säga till Herren: ”Du har fullständigt fria händer i mitt liv, gör vad du vill och vad som behövs för att jag ska bli den du har tänkt att jag ska vara!”

 

När Jesus berättar sin liknelse om tornbyggaren, och säger att vi behöver räkna efter om vi har vad som behövs för att ta oss an uppgiften att följa honom, då är den naturliga reaktionen att människan beräknar utifrån sina egna resurser, och då blir mången man och kvinna modfälld.

”Det här klarar jag inte, inte klarar jag en situation med motstånd och förföljelse, inte klarar jag av att lida för Kristus…”

Men varför skulle jag fundera på om jag klarar det eller inte, när Herren har sagt att min kraft ska vara som min dag, om jag följer Honom? Det innebär ju att jag kan förvänta mig att få det jag behöver, då när jag behöver det!

Sen kan man ju förstå det, som Jesus säger på ett annat sätt också: Har jag de resurser, som behövs för att utan Guds hjälp klara av det byggnadsprojekt som mitt eget liv innebär? Eller blir mitt liv här på jorden något annat  än det var tänkt att vara, något halvfärdigt och urspårat, om jag drar mig undan från den väg Herren anvisar?

 

Slutligen finns det också människor som helt enkelt tycker sig vara totalt ovärdiga att ta emot sin inbjudan. Man kanske tänker att sen, nån gång, när jag har fått ordning på mitt liv och blivit en bättre människa, då kan jag släppa Gud litet mer in på livet, men som det är nu, är det nog säkrast att hålla ett visst säkerhetsavstånd.

Det här är ungefär lika klyftigt som om en sjuk skulle säga: ”Först får jag se till att bli frisk, sen kan jag gå till läkaren”.

Om vi förstår att Gud vill hela oss, då inser vi också att det inte är något hinder fast man är i ganska risigt skick! Inbjudan i Lukas 14:16-24 går ju ut just till dem som är som allra sämst i skick… och den är en kallelse till fest!

Publicerad i Okategoriserade, Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>