Jag hade en gång en arbetskamrat, som använde just det uttrycket, när han skulle förklara hur han kände sig både på jobbet och tillvaron i allmänhet. ”Jag är som en rund tapp i ett fyrkantigt hål, passar inte in någonstans!”
Jag kommer ihåg det där då och då, särskilt såna dagar, då jag själv inte känner mig riktigt hemma i den här tillvaron.
Fast, egentligen är det väl bara som det ska vara, om en kristen människa inte känner sig hemma här i det som Bibeln kallar främlingslandet! Det är ju faktiskt inte meningen att man ska känna sig hemma precis överallt!
Om vi inte är av den här världen, även om vi nu för tillfället är i den, om vi är främlingar och gäster, och har vårt riktiga hemland i himlen, då är det väl en i grunden bra sak, om man inte gör sig alltför hemmastadd här!
”Jag har aldrig förstått det där med hur somliga går och väntar på att Jesus ska komma tillbaka. Jag vill inte alls att han ska komma än! Jag vill njuta av pensionen, jag vill se mina barnbarn växa upp, jag tycker att jag har mycket ogjort och osett i den här världen än! För min del får han gärna dröja ett tag än…”
Så uttalade sig en dam i medelåldern en gång, när tal om det kristna hoppet och kristen hemlängtan.
Man vet vad man har, men inte vad man får, kanske hon tänkte…
Problemet är, att om man tänker alltför mycket på det som är, så hinner man inte fundera så mycket på det, som ska komma!
En del av problemet med den tredje åkern, som Jesus berättar om i sin liknelse, den där som var full av denna tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, tycks vara att törnena växer så högt, att de skymmer utsikten!
”Sen, när jag dör, då vill jag nog till himlen, inte till det där andra stället, men först vill jag leva kvar här på jorden så länge det bara är möjligt!” När det börjar låta på det sättet i attityder och uttalanden, då vet man, att i den här åkern borde det rensas!
Då har människan satsat för mycket tid åt att fokusera på det som är och händer här och nu, och ägnat litet för få tankar och efterforskningar åt det som kommer. Man har börjat trivas här, borta i främlingslandet, på ett sådant sätt, att man inte längre har en sund hemlängtan!
Jag läste en gång om några skolpojkar, som diskuterade det de hade hört i kyrkan.
Några var övertygade om att nog ville till himlen, när de någon gång skulle dö.
”Men, varför det?” undrade en i gänget, som inte var så bevandrad i teologin. ”Vad ska ni göra där?”
De andra ryckte på axlarna. ”Vet inte, men det är ju bättre än att hamna i helvetet, i alla fall!”
Det fanns liksom en nyans av att välja det minst onda av två onda ting… helst skulle man vilja vara kvar här, och fortsätta som förr, men om man nu någon gång måste härifrån, så får man väl välja dörren till höger, då….
”Man vet vad man har, men inte vad man får”
Eller som Bon Jovi sjöng nån gång på åttiotalet: ”You´ve got to hold on to what you´ve got…”
Profeten Malaki, han som är sist i Gamla Testamentet, säger att då, när Herren kommer. då ska de, som fruktar hans namn få komma ut och hoppa som kalvar, som varit instängda i fähuset! Var och en, som sett ett kosläpp någon gång, kan leva sig in i den bilden!
Mot den bakgrunden ter det sig onekligen litet märkligt, att det kan finnas kristna människor, som inte ser fram emot den kommande världen med glädje och förväntan, men det kan tydligen bli så tokigt, att kalven börjar trivas i sitt mörka, gödselstinkande bås!
Ju bättre vi har de – eller tycker oss ha det – i den här världen, desto mer rotade tycks vi bli i den. Tappen blir fyrkantigare med tiden, om värld, kött och djävul får tälja till den efter behag!
David Wilkerson berättar i en av sina böcker hur han sett en vision av den onde, som uppmanar Gud att ge de kristna fler jordiska välsignelser. ”Det gör bara mitt jobb lättare!”
Den andra sidan är sen bekymren. De får ju inte en att precis trivas här, men de binder ändå upp ens fokus och tankar, om man inte ser upp. Tappen, som inte passar i hålet där den tvingats in, blir trött och ledsen, bitter och besviken, och allt detta ger självupptagenhet som resultat, och det är sällan den bittert självupptagne känner någon större glädje och förväntan inför Herrens tillkommelse.
Jag tänker ibland på det här jordelivet som en lång och tung vårtermin i skolan.
Det är ju en hel del, som vandringen med Herren genom det här jordelivet ska lära en, och alla lärdomar är inte så lätta att ta till sig.
De jobbigare sidorna av tillvaron här blir dock litet mer begripliga, om man ser dem som en förberedelsetid inför evigheten! I den kamp vi har att utkämpa ingår ju också att motstå frestelser, och frestelsen att börja knota och knorra, när det blir hett och dammigt har alltid legat nära till hands för Guds folk.
Så, vi har alltså två alternativ, när känslan av att inte passa in tränger sig på.
Antingen kan man gå i den ondes syndaskola, den som är lokaliserad hit till det jordiska ”fähuset”, den vägen börja passa bättre i det fyrkantiga hålet, och småningom ta examen i ogudaktighet och få plats i eldsjön , eller så kan man gå i Guds skola, som också finns här, småningom på den yttersta dagen bli ” genom nåd godkänd”, och få komma ut och hoppa i det himmelska sommarlovet!
Kyrkoårstemat för tredje söndagen efter påsk är ”Guds folks hemlängtan”.
Vi kan väl i huvudsak förhålla oss på tre sätt till Jesu återkomst, eller till vår egen död, vilket som nu kommer först.
Vi kan fastna i det här jordelivet på ett sådant sätt, att vi egentligen inte alls vill bort härifrån, inte alls vill att den stora förändringen ska komma. Vi blir såna som trivs här i främlingslandet, som har gjort det till vårt hemland!
På den vägen blir man inte så värst beredd på den stora förändringens dag!
Vi kan gå med en himlalängtan som leder till en slags osund verklighetsflykt, där vi ser himlen som en flyktmöjlighet, ett sätt att slippa det här livet med dess mödor och förpliktelser. För det är ju som Mose säger i psalm 90, när det här livet är som bäst är det fortfarande mest bara möda och fåfänglighet.
Men inte är det någon välsignelse med att hamna i en världsfrånvändhet, som gör att de gärningar, som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem, blir ogjorda! De gärningarna är nämligen beredda till att göras just i den här världen, där vi nu lever!
Eller så kan vi leva det här livet och orka med det, därför att vi vet att vi har något bättre på kommande, något bättre att se fram emot.
Längta efter att Jesus ska komma, inte ha något här på jorden så kärt att vi inte är beredda att lämna det vilken minut som helst, men samtidigt vara inställda på att leva det här livet med dess ansvar och uppgifter fram till den minut det tar slut!
Det hjälper en att prioritera sitt liv här på jorden, så att det ska passa ihop med himlen, det hjälper en att hållas vaken, att vara beredd!
Om jag längtar hem? Jovisst gör jag det!
Det finns mycket här i tillvaron, som jag tycker om, inte kan jag säga att jag går omkring och suckar och vantrivs hela tiden, men det finns absolut ingenting här på jorden som är så viktigt för mig att få ha eller göra, att jag skulle vilja fördröja hemfärden, säga till Herren att nej, kom inte än, jag har ju så mycket ogjort och osett här i livet…
Främlingar och gäster är vi här på jorden, och därför känner vi oss ofta så främmande och malplacerade här, vi som följer Jesus.
Men vi har ett hemland, det finns plats beredd för oss!
Och väl där ska vi aldrig känna oss främmande och malplacerade mer…