Lediga påsktankar

Jag började resa på heltid 1990, då jag var trettifem år gammal, och då förändrades naturligtvis mina arbetstider totalt. Fram till dess hade jag haft ett vanligt jobb, med kvällar och helger lediga – annat än om det råkade vara goda tider för företaget, med åtföljande brådska och övertid, förstås.

Visst hade jag predikat en del före det också, men inte mer än kanske en fyra-fem gånger per månad, så livet var ändå rätt normalt. Förändringen var total, när jag blev heltidsförkunnare. Nu jobbade jag plötsligt kvällar och helger, och skulle föreställa att vara ledig på dagarna, fast det var jag ju egentligen inte, för då skulle allt annat, som hörde till jobbet skötas.

Så, nu firar jag alltså min första lediga påskhelg på tjugosex år. Inga mötespredikningar, ingen själavård, inga resor hit eller dit. Jag är ledig! Vilket innebär att jag har tid att tänka.

Så nu ska jag drabba er med de tankar, som en gammal resepredikant tänker, när han är ledig på långfredagen!

En sak som hände, när jag blev ”professionell religionsutövare” (vilket fruktansvärt uttryck) var att det sociala livet kraschade, förstås. Jobbar man när andra är lediga, vem umgås man då med? När jag tittar i backspegeln nu, snart tretti år senare, inser jag att de nya omständigheterna mycket prydligt stängde in mig  i en bubbla, där jag i en alltför liten utsträckning kom i kontakt med andra än de kristna mötesbesökarna!

När jag jobbade i verkstadsindustrin, hade jag möjlighet att ventilera andliga frågor med icketroende arbetskamrater var och varannan dag. Nu befann jag mig plötsligt i en situation, där jag helt enkelt inte hade just några resurser alls att ägna mig åt något direkt utåtriktat längre, skulle jag ha gjort det, då hade det inte funnits nån tid alls över för familjen längre. Dessutom var jag helt enkelt för trött för att orka med något annat, sen jag skött det som hörde till arbetsbeskrivningen.

Nu undrar jag alltsomoftast, om det verkligen var detta, som Jesus dog för? Att vi skulle ägna så mycket tid åt att pyssla om varandra i slutna sällskap, vi kristna?

Jag läste en gång en stiliserad beskrivning av hur en genomsnittlig församling fungerar, som gjorde stort intryck på mig. Den bestod av tre koncentriska cirklar.

I den innersta cirkeln fanns de aktiva, engagerade, brinnande.

De ägnade typ 90% av sin tid och sina krafter på att betjäna dem, som fanns i nästa cirkel, den som omsluter den innersta kretsen. I denna nästa cirkel fanns då alla de, som visserligen uppfattar och bekänner sig som kristna, men som i Jesu liknelse om de fyra olika jordmånerna skulle få hänföras till stengrund och törnen. Dessa fungerar som ett i princip bottenlöst hål, dit man kan ösa hur mycket undervisning, själavård, och övrigt omhändertagande som helst, utan att det egentligen får någon märkbar effekt.

Ytterst fanns sedan den tredje cirkeln, den som bestod av alla de människor, som ännu inte har kommit till tro på Jesus, alla de, som församlingen är sänd till. Dem blev det då ynka tio procent av församlingens  insats kvar åt, och en stor del av de tio procenten neutraliserades av det negativa vittnesbörd, som alla de ljumma, halvhjärtade så kallade lärjungarna i andra cirkeln förmedlade utåt – för vittnesbördet blir negativt, om man visserligen nog vill ha Jesus som frälsare, men absolut inte vill ha honom som Herre.

Och jag frågar mig: var det detta som Jesus gick till korset för? Att vi skulle bygga upp ett sånt här självneutraliserande system, och sen vara nöjda med det? Att den kristna församlingen skulle bestå av en en mindre grupp producenter av religiösa tjänster, som sedan konsumeras av den större gruppen?

I Uppenbarelseboken berättas, att i himlen prisar man Jesus för att han har köpt människor åt Gud, människor av alla folk och stammar och språkgrupper. Köpt!

Den kristen är alltså köpt. Då är man inte längre sin egen. Då har man inte längre någon rätt att söka sitt eget, eller göra vad man själv vill. Då är det ens Herres vilja, som gäller.

Det var det, som Jesus gjorde på Golgata.

Han dog inte bara för våra synder, så att vi skulle få en biljett till himlen, och sen kunna fortsätta att göra vad vi själva vill här på jorden.

Han köpte oss med sitt blod, för att vi skulle vara hans!

Om vi skulle inse och underordna oss detta, då tror jag faktiskt att den innersta cirkeln skulle bli större, den här dämpande, kvävande kokongen, som utgör den andra cirkeln skulle bli bra mycket tunnare, och procenten insats som når ut dit, där den verkligen behövs, skulle öka avsevärt!

Välsignad fortsättning på påskfirandet, men fira med eftertanke!

Publicerad i Svenska blogginlägg
3 kommentarer på “Lediga påsktankar
  1. Kent Olofsson skriver:

    Tack Ingmar för att du drabbar oss med dina tankar!

    Jag hade inte tidigare hört bilden om församlingen utifrån de cirklar du beskriver, men jag måste erkänna att det känns som mitt i prick. Min erfarenhet är givetvis inte så vittomfattande som din men, resultatet eller frukten av vad de flesta församlingars arbete resulterar i stämmer ju.

    Så några frågor till dig utifrån den erfarenhet du har.

    Alternativ 1.
    Hur skulle du som ledare i en nystartad församling välja att agera för att det du beskriver inte skall hända? Alltså om du fick börja från början så att säga.

    Alternativ 2.
    Hur skulle du som ledare i den församling som du beskriver välja att göra, för att förändra situationen, och vad blir konsekvensen av det?

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Vi börjar med alternativ två.
    Det första skulle vara att minimera den religiösa underhållningen.
    Derek Prince sade vid ett tillfälle, att de flesta så kallade karismatiska kristna kan karaktäriseras som ”floaters” – människor, som driver omkring och äter av de andliga smörgåsborden, söker de sammanhang, där kickarna är kraftigast för tillfället, kort sagt, söker underhållning.
    Litet som de människor, som beskrivs i Hes 33:32, alltså.

    Ju större inslag av människor, som primärt vill ha underhållning – och underhåll – man har i en församling, och ju mer man satsar på att tillgodose de behoven, desto säkrare är det att man hamnar i den situation jag beskriver.

    Jag hörde en gång berättas om en församling, där man lade ner all verksamhet utom bönemötena.
    Inga härliga lovsångsmöten, inga själavårdskurser, inga söndagsmöten, ingenting.
    Bara bön.
    Inom ett halvår hade halva församlingen sökt sig någon annanstans.
    Det var första konsekvensen.
    Inom två år hade man väckelse… de som var kvar nådde plötsligt ut, utanför andra cirkeln…

    Såvitt jag kan se i evangelierna var det så här Jesus gjorde, när skaran av sensationslystna, underhållningshungriga människor växte sig för stor runt honom.
    Han provocerade dem tills de sade ”detta är ett hårt tal, det här vill vi inte lyssna på”, och gick sin väg.

    Det andra skulle vara att gå in för en totalt Jesuscentrerad undervisning.
    Alltså Jesuscentrerad i motsats till människocentrerad.
    En gammal själavårdare berättade en gång om en människa han försökt hjälpa.
    ”Hon sade hela tiden: ”Men det enda jag begär är ju att få bli så hel att jag kan leva mitt eget liv!”
    Jag försökte få henne att förstå, att det var meningen att hon skulle börja leva Jesu liv, men det gick aldrig fram.
    Så småningom fick jag lov att låta den själavårdsrelationen rinna ut i sanden…”

    Både undervisning och själavård ska vara inriktad på att Guds vilja ska ske, både i församlingen och i enskilda medlemmars liv.
    En undervisning där det inte blir uppenbart hur vår vilja och Guds vilja korsas, och vi får klart för oss att korset vi ska ta upp för att följa Jesus, det finns just i den korsningen, den är inte Jesuscentrerad.
    Den är tillrättalagd för att vi ska kunna fortsätta att göra som vi vill.
    Och om folk får en sån undervisning, då saknas provokationen, som får dem, som inte vill ha Jesus som Herre i sitt liv, att dra sig undan – och andra cirkeln fylls av dem, som ”samlas hoptals därför att budskapet kliar dem i öronen”.

    Vi har här den gamla frågeställningen om man ska satsa på kvalitet eller kvantitet.
    Om det är medlemskap eller lärjungaskap, som är det viktiga.
    Vad jag kan se är det kvalitet och lärjungaskap, som står i förgrunden i Jesu och apostlarnas undervisning.

    Svaret på din första fråga finns, naturligtvis, redan givet i svaret på den andra.

  3. Kent Olofsson skriver:

    Tack Ingmar för ett tydligt svar.
    Jag tar till mig och begrundar utifrån min situation.