Två såningsmän del 4

Vi ska fortsätta litet till på temat tankebyggnader, där finns att ta av så att det skulle räcka att skriva böcker om det….

I 2 Kor 10 talas det alltså om ”tankebyggnader, som reser sig upp mot kunskapen om Gud”.

Sådana måste brytas ner, säger aposteln, innan lydnaden för Gud kan komma till välde bland de troende!

Det är alltså av största vikt, att vi kan identifiera dessa tankebyggnader, om vi ska kunna frigöra oss själva och varandra från de världsliga filosofiernas inflytande!

Vi tar alltså och skärskådar en av nutidens mest inflytelserika filosofiska riktningar litet grann – den, som för kristen tro kanske är den mest destruktiva av dem alla.

Jag avser humanismen, den filosofi, som placerar människan på den plats, som enligt Bibeln tillkommer Gud.

Ordet humanism kommer från latinets ”homo”, som betyder människa – samma ord alltså, som i människans latinska artbeteckning, ”homo sapiens”, vilket betyder ”den förnuftiga människan”.

Namnet är förvisso lämpligt så det förslår, eftersom humanismen sätter en så väldigt stor tilltro till människans förnuft!

Humanismen är alltså läran om människan, en det mänskliga förnuftets uppfattning om vad människan är, och i förlängningen kommer naturligtvis också tankar  om hur samhället borde utformas för att vara i enlighet med de grundläggande humanistiska uppfattningarna om människan.

 

I Matt 7:11 talar Jesus om vad människan är. Här får vi alltså ta del av Guds tanke om oss människor!

”Ni är onda”, säger han, ”men ni kan göra en del bra saker ändå.”

”Ni är onda, men ni ger ändå era barn goda gåvor!”

Detta är Bibelns lära om människan.

Humanismens är den rakt motsatta.

”Människan är i grunden god” säger humanisten, ”men tyvärr gör vi en del dåliga saker”.

 

Bibelns lösning på ondskans problem blir då naturligtvis också helt annorlunda än den humanistiska.

Bibeln säger att vi behöver syndernas förlåtelse och frälsning genom att någon annan, Jesus, tar vår synd, och dessutom sägs det att vi behöver bli födda på nytt – den gamla, onda, människan är så hopplöst fördärvad, att hon inte överhuvudtaget är renoveringsduglig.

 Humanismen igen säger att det enda som behövs är en förädling och förbättring, som kan ta fram det goda i människan, och ta bort de dåliga impulserna. Bättre undervisning, bättre uppfostran, bättre miljö, det är allt vad som behövs för att få människorna att göra det goda, och jorden till ett paradis…

 

Humanismens rötter kan via 1700.talets ”upplysningsfilosofer”, sådana som Voltaire och Rousseau, spåras tillbaka till antik grekisk filosofi, kanske framför allt då Platon.

Platons verk ”Staten” kan närmast betecknas som en demoninspirerad profetia om en tid, när idén om att via statligt styrd indoktrinering försöka ta fram det goda, som förmodas finnas i människan, få var och en på den plats, som begåvning och personliga förutsättningar bestämmer, samt ha en utvald elit av ”rättänkande” filosofer som styr samhällsutvecklingen, har satts i system…

 

Det första försöket att tillämpa ett politiskt system, där det mänskliga förnuftet upphöjts till gud, resulterade i den katastrof, som i historien kallas den franska revolutionens skräckvälde.

Där krönte man ”förnuftets gudinna” till den enda gud man menade sig behöva, och sedan fick världen beskåda hur det hyllade mänskliga förnuftet utmynnade i rena vanvettet.

 

Det andra, marxismen, resulterade i ett mångdubbelt värre skräckvälde, både i tid och i antal offer.

Det hjälpte inte att man i marxismen utnämnde kapitalet och borgarna till ondskans källa, istället för att skylla allt på kung och adel som man gjort i Frankrike. Försöket att flytta den grundläggande ondskan utanför sig själv misslyckades likafullt.

 

Det tredje, det kapitalstyrda (läs Mammonsregerade) industrisamhället, med dess vettlösa dogmer om ständig tillväxt och ständigt ökande levnadsstandard, håller på att förstöra själva livsbetingelserna på hela planeten.

Den globala ekonomiska sekterism som regeras av tillväxtekonomins piska, har fått mänskligheten att blint såga av kvisten vi sitter på.

Det hyllade förnuftet gör fiasko igen.

Men vi har uppenbarligen inte ens så mycket förstånd, att vi ser vad som händer, gång på gång, rakt framför näsan på oss!

Det vore kanske dags att byta namn på homo sapiens…

 

Samtidigt som detta har pågått, har också arbetet på att sätta mänskligt förnuft i högsätet pågått på en fjärde front.

Humanismen går nämligen in för att utrusta människorna med något som ser ut som kärlek, fast det i själva verket är något helt annat, nämligen det. som kallas tolerans.

Detta är den spjutspets som humanismen riktar mot den kristna församlingen!

Tolerans i betydelsen att man begär att de kristna ska acceptera sådant, som Herren har sagt att han förkastar,  den förutsätter nämligen att man tar bort sanningen ur systemet. Annars kan man ju inte kräva att synd och lögn ska tolereras!

 

2 Tess 2 talar om kristna människor som inte längre ger kärleken till sanningen rum.

För att få kristna människor därhän att de blir villiga att förkasta sanningen, måste man först få dem att se ”kärleken” som det viktigaste av allt, och sedan få dem att börja uppfatta sanningen som något, som står i opposition till kärleken!

Detta är helt möjligt, om man bara kan få dem att börja se toleransen som kärlekens främsta uttryck!

I församlingar och samfund, som infiltrerats av humanismens toleransbudskap, ser man alltid ett växande förkastande av sanningen, Guds Ords sanning. Specifikt då den sanning, som inte går ihop med humanismens budskap om tolerans!

Resultatet blir en vitmålad laglöshet, som av sina utövare och förespråkare uppfattas som den riktiga, kärleksfulla, kristendomen, men som i verkligheten ger den frukt som Jesus beskriver i Matt 24:12 ”Genom att laglösheten förökas kommer kärleken att kallna hos de flesta”

 

Först kommer alltså toleranstänkandet in, sedan förkastandet av sanningen att somliga saker är synd, vilket resulterar i laglöshet, vilket leder till att den verkliga kärleken kallnar.

Det är inte svårt att se hur det här skeendet pågår för fullt i dagens kristenhet, tvärtom, man ska blunda med båda ögonen och hålla hårt för öronen, om man ska kunna undgå att se och höra det!

Alternativt, man ska vara så igengrodd av människotankarnas ogräs, att inget ljus längre tränger igenom….

 

Det här är då den ondes metod att kunna framstå som en ljusets ängel. Någon verklig kärlek har han inte, så den kunde han inte ha använt som fårskinnspäls, men tolerans är inget problem!

Toleranstänkandet ger nämligen utrymme för att vara ond, samtidigt som man framställer sig som god!

De så kallat toleranta har ju inga problem med att vägra att tolerera dem de uppfattar som intoleranta, så det att Antikrist småningom börjar förfölja de kristna kommer inte att vara något problem för en avfallen kyrka!

Toleransen godtar i princip allt, utom praktiserat kristet lärjungaskap.

Det är OK att syssla med allt slags healing, men ber du för sjuka i Jesu namn är du suspekt.

Det är OK med TM, där man sitter o mumlar namnet på en hinduisk avgud i en halvtimme om dan, men säg att du ber till Herren en halvtimme om dan, så blir du betraktad som en religiös fanatiker.

Folk  finner inget märkligt i att tro på horoskop, men säg att du söker Guds ledning, så tror folk att du har fel i nerverna.

 

Vill du bli fri från den här sortens ogräs, då börjar det med att du godtar Jesu omdöme oss människor!

Vi är onda. Våra tankar är inte Guds tankar, de är människotankar, och sådana är influerade av den onde.

Vi behöver frälsning. Vi kan inte rädda oss själva. Det finns bara en väg, och bara en sanning, som leder till livet!

 

Taggar:
Publicerad i God säd och ogräs
En kommentar på “Två såningsmän del 4
  1. ulrik f skriver:

    så skall det låta. Praise the Lord Jesus Christ!!!