Två såningsmän del 2

Vad än Jesu lärjungar må ha haft för problem, sömnlöshet tycks inte ha hört till dem!

De sov på förklaringsberget, och de sov i Getsemane, och att döma av hur svårt de hade att ta till sig det Jesus undervisade, kan de inte ha varit alltför vakna däremellan heller.

De var med andra ord rätt lika oss nutida lärjungar, och annat är väl knappast att vänta, vi är ju människor, vi också, precis som de.

 

I förra inlägget skrev jag om de fyra olika åkrarna, som Jesus använder som liknelse i Matt 13.

Hur ska vi föreställa oss att de här olika kategorierna människor ligger till vad det gäller den andliga vakenheten – eller sömnen?

Den, som sover, han lever ju, i alla fall. Vi kan alltså tänka, att både stengrundens och törnåkerns människor har ett andligt liv, även om överlevnadsprognosen inte är så bra. De hade ju i alla fall tagit emot evangeliet, när de fick höra det!

Vägkantens människor sover inte, de är andligen döda – de har inte alls tagit emot något av evangeliet.

Då kan vi alltså tänka, att om det är problem med tillväxt och fruktbärande hos oss kristna, då är det primärt stengrunden och törnåkern, som vi får gå till för att hitta ledtrådar!

 

I fallet stengrund är det själva jordmånen, som det är fel på. För litet mylla och för nära till stenbädden där under….

I törnåkern är det i och för sig inget fel på jordmånen, men där växer det såna massor med ogräs, att säden får svårt att klara konkurrensen.

Det finns många förslag om vad stengrunden står för, och det finns väl sanning i dem alla. Själv skulle jag föreslå, att det mest av allt  handlar om självupptagenhet.

Den självupptagne uppfattar sig själv som världens centrum, om jag får karikera litet. Någon bad en gång att få presentera sina tre bästa vänner, Mig, Själv och Jag. Den som har den sortens närmaste  vänkrets har en hel del stengrund i sig.

Den egna lyckan, den egna framgången, de egna prylarna, den egna njutningen, det egna utseendet  är det viktigaste för en, och sådant som inkräktar på detta ska man akta sig för, eller åtminstone hålla på säkert avstånd!

 

Vad kan då de båda såningsmännen tänkas vilja så ut i en sådan åker?

Ja, Jesus kan väl tänkas vilja så ut självkännedom. Han säger ju att sanningen ska göra oss fria, och detta är ett heltäckande uttalande. Antingen är Jesus mitt centrum, eller så är jag själv mitt centrum. Det kan inte vara både-och!

Var en människas centrum är, det visar sig i vems vilja man söker och vill förverkliga.

Stengrundens människa säger ”Ske min vilja”, och betraktar Gud som en springpojke, som ska ställa upp med hjälp och lösningar och bönesvar och kraft, så att man kan fortsätta att vandra sin egen väg.

Sanningens ögonblick kommer, när det beteendet avslöjas för vad det är, och människan får välja om hon ska hålla fast vid sin inre stenbädd, eller om hon ska börja den inte helt smärtfria processen att bli förvandlad till god jord.

 

Den onde då, vad har han i sin fröpåse?

Man får förmoda, att här erbjuds allt, som kan tänkas cementera en människa i sin självupptagenhet.

Odysseus lär ha låtit sin besättning stoppa vax i öronen för att inte lockas av sirenernas sång. Själv lät han binda sig vid masten, och klarade sig från faran på det sättet,  men för att kunna vidta de rätta åtgärderna behövde han ju först av allt vara medveten om att det här var en visa, som det kunde vara farligt att lyssna till!

Vi behöver alltså lära oss att känna igen själafiendens små vaggvisor, som han nynnar för oss, så att vi för all del inte ska vakna upp över vårt andliga tillstånd!

 

Så här kan det låta, t ex, när han spelar på den utseendefixering, som sipprar in från världen, in över de troende:

”Ut i spåret, ut och spring!

Spring i cirkel runtomkring!

Bygg upp din kropp, bli vacker och stark,

käka steroider och annat knark!

Och det är katastrof, om hullet blir löst!

Svält dig, och sätt silikoner i bröst!

Och glöm att du ändå blir gammal och grå –

(fast hur du kan det, kan jag inte förstå)

men fortsätt att tro att du gör det du vill!

Fortsätt att sova, sov litet till!”

 

Inte är det något fel på att hålla sin kropp i skick, den är en del av den utrustning vi har fått att tjäna Herren med här i tiden, men om motivet för tränandet är självcentrerat fel, då tar det över, och blir ett självändamål!

 

Eller kanske den vaggvisa han sjunger för någon låter så här?

Det här med ögonens begärelse och köttets begärelse, och kortsiktig njutning utan tanke på följderna, det är något som alltid har varit lätt att pracka på stengrundens folk…

”Och du, har du sett på grannens fru?

Hon är visst ensam hemma nu!

Mannen är borta, reser och far,

och stackars hon ingen tröstare har…

Ta nu din chans, var inte ett nöt!

Förbjuden frukt är ju alltid söt!

Ja, i främmande säng, där sover du sött,

och sen, när du vaknar, är mycket förött!”

 

I dagens samhälle har den onde fått möjlighet att utöka utsädesrepertoaren på avgörande sätt, det är nya strängar på frestarlyran nu, och nya verser i visan!

”Online och uppkopplad måste du vara –

en I-phone kan bli den prydliga snara

där livet med Honom kvävs och dör bort –

på Facebook går ju tiden så fort!

Kvar blir till slut knappt ett sömnigt minne

i hjärtat, av vem som förr bodde därinne

husgudar kommer, och husgudar går,

men husgudars sövande verkan består!”

 

Det här är förstås bara ett par axplock, några få exempel på hur det går till, när ondskans andemakter går in för att förstärka och cementera självupptagenhetens stengrund i en människa….

Taggar: ,
Publicerad i God säd och ogräs