En av mina vänner avslutade för ett tag sen sin första genomläsning av Bibeln. Kommentar: ”En sak jag fäste mig vid i Gamla Testamentet var hur svårt de där människorna hade att behålla byxorna på! De strulade ju hela tiden!
Och ja, visst finns där en hel del exempel på människor som hade noll kontroll på sin sexualitet. Abraham går och lägger sig med Hagar – visserligen med sin hustrus goda minne, men ändå. Jakobs försök att balansera sängverksamheten mellan sina två hustrur och sina två bihustrur resulterar emellanåt i något som mer liknar en mardröm än verklighet. Simsons omåttlighet på det sexuella området kom slutligen att kosta honom frihet, syn, och liv. Hela det kungliga haremet räckte inte till för David, han måste bara ha Bat-Seba som extra tilldelning. Och så vidare.
En återkommande fråga för dem alla måste i något skede ha varit: ”Var det värt det?”
I mitt jobb stöter jag av och till på den problematik, som uppstår, när människor faller för frestelser på det sexuella området. Ofta tycks det vara medelålders män, som tappar all vett och all sans, och i något slags tillfällig hormonberusning störtar sig huvudstupa in i något jag inte vill kalla kärleksaffärer – att överge fru och barn för att få litet sex uppfattar jag inte som kärlek, det är bara den tillfälliga förälskelsens begär, plus ett patetiskt försök att återerövra en flyende ungdom.
När man sedan vaknar ur hormonruset, då lär nog frågan inställer sig också för dagens motsvarigheter till Bibelns byxtappare: ”Var det värt det?”
En man i min bekantskapskrets suckade en gång, när det var mycket bekymmer med både tonåringar och vuxna barn: ”Ja, ja, det var fyra sekunders lycka, och sen kom ett helt liv av bekymmer!”
Han hade inte varit ute på några äktenskapsbrytande eskapader, men själva kärnan i det han sade är mycket mer tillämpbart på otukten, än på det han då åsyftade, alltså bekymren med de egna barnen.
Fyra sekunders njutning, och sen då? Skilsmässa, splittrad familj, barn, som tar skulden på sig för att pappa och mamma skilde sig, raserad ekonomi – och dessutom det ohyggligt nedbrytande budskap, som sänds till omgivningen, om det är en kristen, som ställer till det: ”Ja, sådär bär de kristna sig åt, det ser man ju vad den religiositeten är värd….”
Var det värt det? Är det värt det?
Ordspråksboken är full av varningar vad det gäller det här. Det gäller ditt liv, sägs det!
Dra dig ur i tid, lägg avstånd mellan dig själv och frestelsen, gå inte ens och lek med tanken på hur det skulle vara att få gå i säng med någon annan kvinna än din egen hustru. Försätt dig inte i situationer som kan gå överstyr!
Det är inte värt det!
Detta, att vi människor har en sån här svag punkt, är naturligtvis ingen hemlighet för den onde. Han hjälper så gärna till. både med att ge idéer och ordna tillfällen, och med att ge oss ursäkter och förklaringar varför det här nog på något oförklarligt sätt är OK för mig, fast det i princip är fel…
Så här kan den låta, frestarens lilla vaggvisa:
”Och du, har du sett på grannens fru?
Hon är visst ensam hemma nu!
Mannen är borta, reser och far, och stackars hon ingen tröstare har…
Ta nu din chans, var inte ett nöt! Förbjuden frukt, den är alltid söt!
Ja, i främmande säng, där sover du sött, och sen, när du vaknar, är mycket förött!”
Den sista raden säger han förstås bara för sig själv… den biten får vi komma underfund med själva, sen, när det är för sent.
Det är lätt att tänka att Esau var en idiot, när han sålde sin förstfödslorätt för en tallrik välling
Den sortens idioti tycks dock vara mänsklighetens allmänna affärsidé.
Vi slumpar bort det värdefulla, byter till sämre, säljer ut Guds goda gåvor till underpris.
Människan säljer ett paradis för ett äpple, sin förstfödslorätt för en grynvälling, sitt liv för en plats i helvetet.
Hon byter ut Guds rättfärdighet mot egna smutsiga trasor, kastar bort levande uppenbarelse och plockar upp död kunskap istället, och hon ersätter Kristi kropp med en gråstensbyggnad.
Sådan är alltför ofta människans idé om goda affärer.
Att bryta sitt äktenskap, det som Gud har gett och välsignat, att ha sönder andra människor, under det man i sin blinda egoism struntar i bruksanvisningen för mänskligt liv, att riskera sin möjlighet att få Guds Rike till arvedel för att få ett ligg eller två – Esau framstår som rätt smart i jämförelse med detta!
Jag skrev som rubrik ”Till alla medelålders män”, detta därför att jag har stött på den här sårbarheten så ofta just bland den kategorin. Det betyder inte att alla andra är osårbara. Tänk efter före, det är för sent att tänka efter efter!
Och kom ihåg: Det är inte värt det!