Läsbara Kristusbrev

Ibland – rätt ofta, faktiskt – undrar jag över hur dagens nordiska kristendomsutövning ser ut om man jämför den med de första kristna. Skulle Jesu första lärjungar känna igen sig i det vi sysslar med, de prioriteringar vi gör?

I Nya Testamentets beskrivning är de kristna ”kristusbrev”, skrivna med den levande Gudens Ande på människohjärtan, brev som är kända och lästa av alla människor.

Detta ger en bild av kristna människor och församlingar, som fanns ute bland människorna, och frimodigt praktiserade sin tro i allas åsyn, och på ett sätt som gjorde att omgivningen kunde se Jesus i dem.

Nuförtiden slingrar vi oss ibland med att säga ”Men ni ska inte se på oss, ni ska se på Jesus!” när människor påpekar att vi inte lever som vi lär.

Det låter ju bra, visst, men tänk nu på de här människorna som aldrig sätter sin fot i kyrka eller bönhus, aldrig öppnar en andlig bok, och bläddrar förbi de kristna TV-kanalerna – var nånstans ska de se Jesus, om de inte får se honom i hans lärjungar??

En av mina vänner berättade en gång om hur han hade frågat ett par gamla kristna, om de skulle kunna hjälpa till i den personliga förbönen i samband med en kristen storsamling.

”Och vet du vad de svarade?”, utbrast han med något av förtvivlan i rösten. ” Jo, de sa att de inte klarade av något sånt, att de kunde och visste för litet! Och det här var människor, som suttit på möten och bibelstudier och kurser i tiotals år!”

Är det möjligen så, att vi västerländska kristna har för stor förtröstan på teoretiska kunskaper, och för litet förtröstan på Herren? Att vi har fastnat så på tanken att vi ska ha ett budskap, och kunna verbalisera det på ett tilltalande och helst också teologiskt oantastligt sätt, att vi har glömt att vi primärt är kallade att vara ett budskap, inte bara ha det?

”Ni är ett kristusbrev” skriver aposteln. Inte ”ni har ett kristusbrev”.

Det som nu följer i texten  är  helt och hållet min fria fantasi om hur det kunde ha blivit, om Jesus hade kört med samma fokusering på teori i sin undervisning, som vi ofta gör. Jesus undervisade sina lärjungar, visst, men inte gick det väl till så här ändå?

”Jesus hade inte kommit än, och lärjungarna satt och småpratade i klassrummet inför dagens första lektion. Petrus, okammad och fortfarande litet yrvaken, var för ovanlighetens skull tyst, och hörde tydligen bara med ett halvt öra på de andras sorl.

Hans ögon sökte sig gång på gång mot fönstret, mot bygatan som ledde ner mot stranden, mot människorna som redan var i full gång med dagens sysslor.

Judas Iskariot var sitt vanliga, prydliga jag, nyduschad och fräsch,  och dokumentportföljen stod exakt där den alltid brukade stå på golvet bredvid hans plats, lätt att nå, men ändå diskret ur vägen.

Han hörde med ett småleende på de andras samtal – han hade haft en bra start på dagen, när han läste börsnoteringarna!

Så öppnades dörren, och Jesus kom in med bibel och utkast under armen.  Sorlet upphörde, och alla satte sig tillrätta. Johannes, mönstereleven, satt med sin 0.5-blyerts i högsta hugg, alert som alltid och beredd att anteckna. Matteus lutade sig bakåt i lugn förlitan på sin exceptionella förmåga att memorera allt han hörde. Petrus plockade med resignerad uppsyn  fram sin bibel, och tittade sedan frågande på Jesus.

”Vad ska du tala om i dag, mästare”, frågade han. ”Jag förstod inte riktigt det där du sade igår om de möjliga teologiska implikationerna av att ta profetiska utsagor uttalade i en viss tid och på en viss plats på allvar på ett sådant sätt, att tron kontamineras av gärningar!”

”Nå, det ska väl klarna vartefter”, svarade mästaren. ”Idag ska vi ägna oss åt att studera de kommande olika synsätten på den undervisning jag ger er. Miljontals människor kommer att sitta i klassrum som detta, och ju mer det forskas, desto mer kommer teorierna att förökas!”

Förmiddagen gick, och solen steg allt högre.  Petrus svettades på sin fönsterplats.

Till slut räckte han upp handen. ”Mästare”, utbrast han.

De andra växlade uppgivna blickar. De kände igen tonfallet.

”Mästare”, upprepade Petrus. ”Om jag kommer tillbaka till mina  gamla fiskekamrater och börjar tala om ”den transcendenta verklighet som genom inkarnationens mysterium åstadkommit satisfaktion”, då kommer de att slänga mig i sjön! När jag sade ja till att följa dig, hade jag ingen aning om att jag skulle hamna så här långt bort från näten! Jag trodde att du skulle lära oss något om hur man hjälper och helar alla, som har det svårt, och att vi skulle få gå ute bland människorna också!”

Simon och Tomas tittade på varandra och skakade på huvudet. ”Att det ska vara så svårt för somliga att inse vilka fantastiska möjligheter till from verklighetsflykt, som erbjuds, bara man begriper att hålla bibelstudiet på ett teoretiskt plan!”

Så sade blicken de växlade…”

En ganska omöjlig historia, inte sant? Vi känner instinktivt, att det här inte kan stämma.

Jesus formade sina lärjungar till att vara budskap, han gav dem sin Ande för att de skulle vara hans brev till mänskligheten. Det brevet skrevs i hjärtat, inte bara i huvudet! Och eftersom han är densamme i går, idag och i evighet, kan vi förmoda, att inget har förändrats på den punkten!

Nu ska du inte tro, att jag försöker sprida kunskapsförakt.

Jag instämmer helt med den kloka människa som sade: ”Ett fullt hjärta i kombination med ett tomt huvud tenderar att resultera i fanatism”.

Det är bara det, att ett hjärta, som inte Herren har fått skriva sitt budskap i, plus ett huvud fullt av i och för sig god kunskap, inte heller resulterar i det Gud vill ha… för det är alltid någon, som skriver i våra hjärtan, och det som finns där, det kommer alltid ut.

Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen, och det styr också våra handlingar!