Så kom jag mig då äntligen för att skriva den tolfte och sista delen i min serie om den katolska kyrkan. Här ska jag försöka skärskåda KK:s frälsningslära.
Vad får en katolik lära sig att är nödvändigt för att få del i det eviga livet och saligheten?
För den här artikeln har jag främst hämtat material från James McCarthys ”Evangelium enligt Rom” och Luis Padrosas ”Varför jag lämnade katolicismen”.
Jag vill för övrigt varmt rekommendera McCarthys bok för den, som vill fördjupa sig ordentligt i vad den romersk-katolska kyrkan egentligen står för!
Naturligtvis har jag inte heller varit opåverkad av min bakgrund som predikant i en luthersk väckelserörelse – Konkordieformelns formuleringar ifråga om trons rättfärdighet är både bibliska och tydliga!
Den katolska kyrkan fastslår som en grundläggande sanning, att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan. Detta därför att man lär, att påven som Petri efterträdare innehar himmelrikets nycklar, och då är naturligtvis enda sättet att få himlaporten upplåst för sig, att underkasta sig påvens och den katolska kyrkans auktoritet.
Det som KK säger är alltså, att Jesus skulle ha sagt, eller åtminstone menat, att han ska ge nycklarna åt Petrus och hans efterträdare.
I Matt 16:18-20 säger dock Jesus inte ett knyst om några efterträdare till Petrus!
Går man till Joh 20:21-23 ser vi till yttermera visso, att de nycklar Jesus talar om i Matt 16 ingalunda ges enbart till Petrus, de ges till alla de lärjungar som här är samlade!
Alltså inte ens enbart till apostlarna, utan till lärjungarna, alla de troende!
Därmed faller KK:s anspråk på att sitta inne med nyckelmakten.
Vilken troende som helst kan förkunna syndernas förlåtelse för ”den som sig ångrar och tror”, och därmed visa på den öppna vägen till nådens tron!
Dock ska också påpekas, att Petrus faktiskt fick ett unikt uppdrag, han ensam.
Han var den, som först berättade om den öppnade himlaporten för judarna, när han höll sin predikan i Jerusalem den första pingstdagen, och sedan också för hedningarna i Kornelius hus. Sedan dess har porten stått öppen för både judar och hedningar, och det kommer den att göra så länge nådens tid varar.
Nåväl. Tillbaka till huvudfrågan. Vad får den, som föds in i ett katolskt samanhang, och växer upp där, lära sig att är nödvändigt för frälsningen?
Luis Padrosa, som var en framträdande medlem av jesuitorden före sin omvändelse till att tro på Jesus och inget annat, berättar så här: ”Från min tidigaste barndom hade jag blivit undervisad att det är våra gärningar, som antingen frälser eller fördömer oss. Våra fromma gärningar är oumbärliga för frälsningen, sådant som t ex tillbedjan av jungfru Maria, som man bestämt påstår är en säker väg till frälsning, helgondyrkan, olika andaktsövningar, böner för de döda, påvens välsignelse, etc etc…..”
Men är det faktiskt så illa? Kanske Padrosa, trots sin bakgrund som katolsk teolog, ändå har missuppfattat något här?
Vi får lov att kolla i KK:s egen lära.
Sifferhänvisningarna i det följande hänvisar till avsnitt i den katolska kyrkans katekes.
Den katolska kyrkans lära om vägen till frälsning börjar i dopet.
Där börjar rättfärdiggörelsen. 1262-1274
En vuxen måste dock förbereda sig för detta genom tro och goda gärningar! 1247-1249
I fortsättningen behövs sedan dels goda gärningar, dels sakramenten, för att rättfärdiggörelseprocessen ska gå vidare. 1212, 1392, 2010
Sakramenten sägs vara nödvändiga som kanaler för tillförsel av nåd. Utförs riterna på rätt sätt får man mer nåd, och rättfärdiggörelsen fortsätter. 1127-1129
Nåd är alltså något man ska förtjäna genom olika slags fromma och goda gärningar.2010, 2027
Man sägs alltså uppnå frälsningen genom en kombination av tro, goda gärningar, och regelbunden användning av sakramenten, vilket då sägs samverka med nåden. 183, 1129, 1815, 2002
Hur definierar då KK tro? Jo, tro, det är att tro på Gud och KK:s läror. 181.182, 1814
Nåden, då. KK talar om ”heliggörande nåd”. Den sägs bli tillförd vartefter åt den, som håller på att bli rättfärdiggjord, den är en själslig egenskap, en övernaturlig disposition att bli en bättre människa vartefter, som fullkomnar själen. 19897-1985, 1999-2000
Frälsningen från synd och evig död beskrivs alltså som en livslång process, som är beroende av att människan förtjänar nåden genom sina gärningar.
Någon frälsningsvisshet finns inte i KK:s lära. Ingen kan veta om han får evigt liv. 1036, 2005.
Evigt liv är nämligen en belöning för att man lyckats bli tillräckligt from och helig i jordelivet, 1821, 2010, och vem kan nu veta att man klarat ribban?
Det förefaller som om Luis Pedrosa nog visste vad han talade om, när han beskrev den katolska frälsningsvägen!
Vad säger då Guds Ord om dessa saker?
I Bibeln är rättfärdiggörelsen ett Guds verk från början till slut, och den sker av tro och inget annat. Rom 3:21-4:8.
Vi får del av Guds rättfärdighet, och detta sker helt och fullt när en människa kommer till tro.Rom 3:21-30
Den frälsande tron är att tro att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och bekänna honom som Herre. Rom 10:8-17
Nåden är en fri gåva, inget man förtjänar. Rom 11:6
Den som tror på Jesus har övergått från döden till livet, och kan således veta att han har evigt liv. 1 Joh 5:13
Det är onekligen en viss skillnad mellan KK:s katekes och Guds Ord!
Man kommer osökt att tänka på det Paulus säger om Sara, Hagar, och försöken att bli rättfärdig genom lagen, i Gal 4:21-5:9….
McCarthy beskriver den troende katolikens strävan efter frälsning så här: ( ett väldigt sammandraget sammandrag, läs boken!)
Det börjar alltså med dopet, som sker när barnet är några veckor gammalt.
Då sägs barnet ha blivit en ny skapelse, barnet sägs ha iklätt sig Kristus, och fått värdighet som Guds barn. Och barnet får tillsägelse att bevara sin helgade själ obefäckad genom livet.
Någon tro behöver barnet dock inte ha i det här skedet, det blir döpt på kyrkans tro.
Nu är det första steget på den långa vägen till frälsning taget.
Nästa steg kommer vid ca åtta års ålder, när barnet får ta emot nattvardsbrödet första gången. Före det ska man ha lärt sig vad kyrkan lär om sakramenten, man ska ha lärt sig de tio buden, och dessutom kunna svaren på tiotals frågor från katekesen.
Barnet ska också bikta sig första gången innan första kommunionen.
Greppet om själarna tas vid tidig ålder.
Barnen har t ex här redan fått lära sig att nattvardsbrödet är Gud, och därmed ska tillbes.
Samt, naturligtvis att be mariabönerna och vörda helgonen….
Från och med den första nattvarden ska man gå i mässan regelbundet, och bikta sig flera gånger i året, annars får man inget tillflöde av heliggörande nåd.
Vid tolv års ålder är det sedan dags för konfirmationen, det fjärde av KK:s sju sakrament.
(De övriga är dopet, boten, nattvarden, äktenskapet. vigningen ( till tjänst i kyrkan) och de sjukas smörjelse, det som förr hette den sista smörjelsen).
Alla sakrament sägs tillföra nåd, hjälpande eller heliggörande, till den som tar emot dem – dock måste man befinna sig i nådens tillstånd, alltså redan ha tagit emot nåd, för att kunna ta emot nåden. (!)
Här kommer jag att tänka på dagens arbetsmarknad, där man helst ska vara tjugo år gammal och ha tjugo års arbetserfarenhet för att få jobb…. en omöjlig ekvation, också det.
Så ser alltså livet ut för den katolik, som tar sin tro på allvar. Han arbetar och är betungad med sin religion hela livet igenom, han ska hålla Guds bud och KK:s bud, be till Maria, be till helgonen, leva med i liturgin, ta emot sakramenten, och göra så många goda gärningar som möjligt, för hans frälsning beror av allt detta.
Orsaken till att det har blivit så här ligger i själva förståelsen av vad rättfärdiggörelse är. I katolsk teologi är rättfärdiggörelsen ett slags halvfärdigt tillstånd i människosjälen, något instabilt, som hela tiden måste stöttas och bevakas med de metoder och gärningar, som kyrkan föreskriver.
Det blir aldrig färdigt. Man måste hela tiden göra litet till.
Just så som det blir, när en människa söker Gud, men står under lagen.
Det tycks mig som om Jesu ord om att vi ska komma till honom för att få vila från allt det vi arbetat med och varit betungade av, har gått den katolska kyrkans teologer förbi.
Katolicismen tycks inte veta så mycket om att vila i Kristus.
Istället får en katolik jobba mer och hårdare, ju trognare han är sin kyrkas lära.
Syndar han, då ska han bekänna sin synd, och om det är sk dödssynder det handlar om, då ska de biktas, alltså bekännas för en präst.
Innan prästen uttalar förlåtelsens ord, ska man också be en ångerbön, och lova bättring för framtiden.
Sen kommer då förlåtelsen.
KK lär att det bara är Gud, som kan förlåta synder, men att han har valt att göra detta genom kyrkan, 1441-1445, så alltså kan prästen avgöra om syndaren ska få någon förlåtelse eller ej, och också på vilka villkor.
Villkoret består i botgöring. Syndaren förväntas gottgöra Gud för sin synd, alltså göra något bra som väger upp det dåliga.
Det vanliga är att syndaren blir ålagd att be ett visst antal Fader vår och Ave Maria, mern det kan också handla om att fasta, att ge pengar till de fattiga, elelr försaka sig själv på olika sätt.
När allt detta är uppfyllt sägs synden vara helt och fullt förlåten.
Också syndernas förlåtelse blir alltså något man ska förtjäna genom egna gärningar i det här konceptet.
Man undrar ju var den bibliska grunden för allt detta finns.
Vad blev det av 1 Joh 1:7-9?
Sen kommer då sanningens ögonblick för den trogne katoliken. Han har levt så gott han kunnat, levt upp till så mycket han klarat, men hur ska det nu gå, nu när han dör?
Ja, i värsta fall har han begått en dödsynd, som han inte hunnit bikta och göra bot för. Då går det åt – ja, ni kan fylla i själva.
Är han ett normalfall, då är han inte god nog för himlen, men inte heller ond nog för helvetet.
Då ska han till det katolikerna kallar skärselden, och där straffas och plågas så länge det behövs, innan synden är sonad och själen är renad, så att man kan anses vara god nog att få komma in i himlen.
Plågorna i skärselden är alltså den sista etappen på katolikens väg till frälsning.
Undantag finns – döpta småbarn som dör kommer direkt till himlen, liksom de människor, som varit så fromma och heliga här på jorden at de är goda nog för himlen direkt.
Men de flesta har skärselden att se fram emot efter döden.
Vad blev det av det som Skriften säger, att Jesus är försoningen för våra synder, och att Gud har förlåtit oss alla våra synder?
Nu avslutar jag mitt årslånga projekt med att försöka begripa mig på den romersk-katolska kyrkan. Jag har lärt mig mer, men det jag har lärt mig har inte precis gett mig någon glädje.
Åtminstone har jag förstått varför reformationen var en nödvändighet.
Hur det skulle ha sett ut i dagens kristenhet utan den, det vill jag inte ens tänka på.
Tack för en gedigen och bra undervisning om den romersk-katolska kyrkan! Jag har fått svar på många frågor, men en fråga förbryllar mig ännu. Varför verkar intresset för katolicismen ha tilltagit just nu, och speciellt, (tycker jag), bland lutheraner?
Tack Ingmar för din långa utläggning och förklaring av vad KK står för. För mig har det blivit en slags balansering av hur jag själv har uppfattat KK. En fråga dröjer sig kvar i mig eftersom du nämner att Luis Padrosa hade tillhört Jesuitorden. Vad har du kommit fram till i din genomgång angående Jesuiter? Är de som vissa menar svarta präster som genom historien sysslat med allt ifrån hemlig infiltration och lönnmord, eller är de bara helt fromma Jesusälskande människor?
Orsaken till det ökade intresset för KK bland lutheranerna torde vara de lutherska kyrkornas förfall.
Säga vad man vill om KK, men där ändrar man inte förståelsen av läran en gång i kvartalet, , och där tolereras inte soloåkande förnekare i prästerskapet på samma sätt som i de lutherska folkkyrkorna.
Och människor vill ha något som är fast och pålitligt, när det kommer till trosfrågor.
Om nu KK tycks erbjuda den trygghet, som har tagits ifrån lutheranerna, när de i nuläget upplever att allt håller på att bli ett relativistiskt gungfly under deras fötter i den egna kyrkan, då är det inte så märkligt om KK utövar en viss lockelse!
Jag läste en gång en träffande beskrivning av KK, Anglikanska kyrkan, och lutherdomen.
Det var på den tiden när MS DOS fortfarnade användes i datorerna….
”Katolska kyrkan är som en Mac, det kommer alltid samma sak när man trycker på en ikon, allt är fastlagt, och risken för egna misstag minimerad. Lutherdomen är som MS DOS, där ska man kunna en massa själv för att inte hamna fel, och sen kan det bli fel i alla fall.
Anglikanska kyrkan är något mittemellan, den fungerar litet som en Mac, men sen finns där risken att man ramlar in i DOS-problematiken i alla fall….”
Och det är nu ganska träffande!
I lutherdomen ligger ansvaret för att pröva allt och behålla det goda till en del på den enskilde kristne. och vi gör våra misstag.
I KK gör man det kyrkan föreskriver, och föreskriver den något som är fel, då gör man fel… men eftersom kyrkan gör anspråk på ofelbarhet behöver man ju inte vara rädd för den saken – tror man, åtminstone…med resultatet att felen aldrig blir korrigerade.
Jesuiterna, ja.
Låt mig ge ett citat av jesuitordens grundare, Ignatius Loyola:
”Varje god kristen bör vara redo att i allra bästa mening förstå sin nästas uppfattning, i stället för att fördöma den. Och om han inte kan frälsa den andre, så må han försöka förstå hans uppfattning.
Om den andre har en felaktig uppfattning, ska han tillrättavisa honom i kärlek.
Om detta likväl inte hjälper, då må han söka med alla lämpliga medel, att hjälpa sin nästa till rätta, så att han blir frälst.”
Citatet är taget från Loyolas bok ”Andliga övningar”.
Man kan inte ha mycket att invända mot den här inställningen, kan man tycka. Problemet kommer fram i uttrycket ”med alla lämpliga medel”.
Det kom vartefter att inom jesuitorden tolkas på andra sätt än grundaren kanske hade tänkt sig.
”Med alla lämpliga medel” blev ett ”ändamålen helgar medlen.”
Så, inte har alla jesuiter varit snövita precis, de har varit djupt inblandade i Vatikanens kyrkopolitik, detta av den enkla anledningen att de är den enda av KK:s ordnar som har ett löfte att lyda påven med bland sina ordenslöften.
Historiskt har jesuiterna jobbat hårt på att avvärja alla försök att reformera KK på ett sådant sätt, som skulle innebära att kyrkan på något sätt skulle förändras i sina lärouppfattningar.
Men det har funnits många verkliga gudsmän bland dem också.
Det var jesuiterna som fick igång KK:s missionsarbete i andra världsdelar, det var de, som förde evangeliet, visserligen i KK:s tappning, men i alla fall, till östra Asien, bl a till Japan och Kina.
Vi har av hävd gett jesuiterna huvudansvaret för inkvisitionen, och visst fanns de med på ett hörn ibland, men det var faktiskt dominikanerna som i huvudsak hade hand om den hanteringen.
Jesuitorden består nästan uteslutande av präster och teologiestuderanden, och därmed ett inflytande inom KK, som är långt större än medlemsantalet, ca 20000, skulle ge anledning att förmoda.