Jag fick en bunt frågor i e-posten, och eftersom detta är frågor som jag får då och då, beslöt jag att lägga upp frågorna och mina försök till svar också här.
”Det har i flera olika sammanhang varit tal om detta med frälsningsvisshet. En del undervisar på ett sätt om det, och andra säger något annat, och det är svårt att få en helt klar bild om detta. Jag tror ju att Jesus vill att vi skall ha frälsningsvisshet, men vad betyder det i praktiken ???
En del talar om att det räcker om man bara har frid, andra säger att man bara ska tro på Guds Ord, andra igen säger att man måste ha någon konkret upplevelse, och så vidare.
Vad tycker du att Bibeln säger om detta ???
Sen blev det för ett tag sedan diskussion om Matt 7:21-23.
Vi hade många frågor och få svar.
Det verkar ju som om de, som där säger ”Herre, Herre”, själva skulle tro att de är kristna?
Och de har ju tydligen verkat i andliga nådegåvor också. Hur skall en kristen då kunna veta om han är en rätt kristen eller inte?
Och när det blir fråga om förkunnare som kommer utifrån, hur ska man – om man nu inte har gåvan att skilja mellan andar, då, förstås – kunna veta vem som är i ”rätt ande” eller inte?
Och hur är det med de underverk, som sådana här människor förmedlar?
Är det skadligt att ta emot dem, bli hjälpt genom dem?
Var ska man dra gränsen för vem man ska ta emot och samarbeta med? Ingen av oss har ju 100% rätt i allt – så när ska man ta emot någon, och när bör man sätta stopp och inte ta emot?”
Det här med frälsningsvisshet är ibland en snårig sak för oss troende, ja.
Jag minns en man, som hade haft en trygg förvissning om att Jesus hade tagit hand om honom och hans liv,
Sen läste han en bok om hur man får frälsningsvisshet, och kom i ett väldigt tvivel.
Vi är i allmänhet rätt bra på att krångla till enkla saker, vi människor, både för oss själva och för varandra.
”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst!”
Så står det ju i Bibeln,
”Var och en, som åkallar Herrens namn, ska bli frälst!”
Så står det också.
”Den som tror i sitt hjärta att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och bekänner med sin mun att Jesus är Herre, den människan blir frälst!”
Var sak ska avgöras efter två eller tre vittnens utsago, och här är nu tre vittnen från Guds Ord.
Det Gud har gjort är grunden för vår frälsning,
Att vi tror på den som Gud har sänt, det är vårt mottagande av frälsningen.Punkt.
Sen kan vi med full frimodighet vara vissa om vår frälsning, så länge vi förblir i den tron!
Det blir sämre, inte bättre, om vi försöker ytterligare lägga något till det, som Herren redan har gjort färdigt!
Börjar man krångla till det med att det måste kännas på något speciellt sätt, eller att man ska ha några speciella upplevelser innan det riktigt duger, då går man utanför det som är skrivet.
Då börjar människor tro sig vara frälsta, när de mår bra och allt går som på Strömsö, men kommer i tvivel och själanöd, när de är nere eller deprimerade, eller annars har något som lägger sordin på känslolivet.
De, som gör teologi av sina andliga erfarenheter, och sedan kräver att alla andra ska uppleva samma sak, innan de riktigt får tro att de är frälsta, de ser alltså i praktiken till att andra människor tappar sin frälsningsvisshet just när de skulle behöva den som bäst!
Sen har vi då texten från Matt 7:21-23
De här människorna har uppfattat sig själva som kristna, vad det verkar, det stämmer.
Herren har inte sett dem som sina lärjungar, det är också uppenbart.
Uppenbarligen har de haft munnens bekännelse, de har sagt ”Herre, Herre” till Jesus, och tydligen också frikostigt använt sig av hans namn i sin verksamhet.
Då får man fråga sig hur det har stått till med hjärtats tro?
Det är nämligen där, som skillnaden uppstår mellan dem, som säger Herre, Herre, men samtidigt lever ett liv i laglöshet, och dem, som ställer Guds vilja och Ord över det de själva vill och säger.
”Gå bort från mig, ni laglösa!” säger Jesus som slutkläm.
I grekiskan står det ordagrant ”Gå bort från mig, ni som gör lagöverträdelsen!”
Verbformen som används här anger något pågående, det är inte den som anger isolerad handling.
Vi har alltså här att göra med människor, som dels till det yttre framställer sig som Herrens tjänare, dels i det fördolda lever i synd, synd som de framhärdar i, och har vägrat att bekänna som synd och omvända sig ifrån.
När människor faller i synd, men är villiga att ge Gud rätt, och bekänna sin synd som synd, då används i Skriften i allmänhet verbformen aorist, som anger just isolerad handling.
Hjärtats tro tar sig i praktiken uttryck i att man vill ha det öppet mellan sig och Herren, och att man, när man syndar, vandrar i ljuset och säger som det är, så att Jesu blod får fortsätta att rena en från synd och orättfärdighet.
Dom här gubbarna i Matt 7 har tydligen inte bekymrat sig om såna petitesser!
”Huvudsaken att det händer nåt i mötena, så att man får feta arvoden, och människor ser upp till en!”
Sen kommer vi då till frågan hur man ska känna igen såna här. så att man inte släpper in dem och understöder dem, och det är inte alltid så lätt.
Jesus ger dock en ledtråd, när han säger att det är av frukten, ( inte av gåvorna) vi ska känna dem.
Pengar är en sak man ska se på.
Arbetaren är värd sin lön, visst, men den förkunnare eller evangelist, som kräver fina hotellrum, hyrda limousiner, och VIP-bemötande i största allmänhet, som ser det som självklart att han ska leva på en högre standard än andra kristna, och äras och upphöjas mer än andra, en sån typ skulle jag inte vilja ha något samarbete med. Han har dålig frukt i sitt liv.
Makt är en annan, De som samlar sitt eget lilla hov av medlöpare och jasägare omkring sig, som ser andra Herrens tjänare som konkurrenter, som på olika sätt försöker manipulera sin omgivning, med skrämsel, med smicker, med hot om utfrysning, om man inte gör som de vill och stämmer in i hyllningskören, osv, de är enligt 2 Kor 11 falska Herrens tjänare, och mer i den ondes tjänst än Guds. Dålig frukt.
Sen spelar det ingen roll vilka gåvor och krafter de har.
Jag skulle inte vilja se en sån typ vanhedra talarstolen i den församling jag tillhör, inte fast han så skulle kunna uppväcka döda.
Sex är en tredje sak. Det är inte så lätt att få reda på om folk lever i sexuell synd i det fördolda, men man ska i varje fall inte hjälpa dem att dölja det, med hänvisning till att de ju är såna ”smorda Herrens tjänare”! Då gör man sig medskyldig till deras ondska.
Sen lönar det sig att lyssna på vad de säger – och inte säger. Oftast kommer de. som lever i laglöshet, att ha svårt att hålla en Kristuscentrerad förkunnelse. En del tycks klara det, men de är i liten minoritet.
I stället kommer självförhärligandet. Mycket beskrivningar av hur stora ting Herren har gjort genom en, hur många som blev frälsta här, och helade där. Ofta visar det sig, om man gör sig besvär att kolla upp det de berättar, att det har vuxit rätt avsevärt på vägen, och den, som sysslar med att ljuga systematiskt för Guds folk, bär verkligen dålig frukt!
Nästa fråga: Bryr den här människan sig om sina medmänniskor? Har han tid för enskilda? Har han ett herdehjärta? Gör han skillnad på människor, så att han har favoriter? Allt detta är viktigt, när man ska bedöma frukten i någons liv.
Förkunnare av Matt 7:22- typen kommer också gärna med nya, tämligen exotiska läror och bibeltolkningar, vilka är ägnade att få dem att framstå som innehavare av speciell uppenbarelse, som inte är alla given. Att bara predika evangelium rätt upp och ner ur Bibeln duger inte, det gör ju andra också…
”Många andra ber ju också för sjuka, men om jag sparkar dem i huvudet med bikerboots, när jag gör det, då skiljer jag mig ur mängden”!
Det är ett av de nyare, mer drastiska exemplen.
Vad det gäller deras under, och om man kan ta emot t ex helande genom dem, så har vi en kvistig fråga där.
Om det rör sig om en människa, som från början varit rätt, och glidit bort litet vartefter, då har nådegåvan varit äkta från början, och Gud drar ju inte bort gåvan omedelbart när nån börjar gå fel! Så där tror jag att man rätt långt kan ta emot det som gåvan förmedlar, bara man inte ställer sig under människan, som bär gåvan.
Om det rör sig om en, som aldrig varit på rätt väg, då är jag mer restriktiv. Då finns risken att gåvan kommer från fel håll, och då kan det vara direkt skadligt att ta emot något från en sån människa.
Ja, var man ska dra gränsen för vem som är lämplig att bjuda in till församlingen?
Andebedömningens gåva vore ju väldigt välkommen i såna här fall, men om den inte finns, då får man nog bara pröva i bön och utgående från vad man känner till från fall till fall.
Där är det viktigaste vilket kriterium man använder.
Alltför ofta är det gåvorna och talförheten, som avgör, när det istället borde vara frukten, karaktären!
Jag är av den meningen, att allt andligt ledarskap i grund och botten handlar om herdeskap, så det är väl nog herdehjärtat, som ligger högt på listan här.
Vad gör man med en förkunnare eller undergörare, som inte har herdehjärta?
Som inte ser och bryr sig, när människor är illa medfarna och uppgivna?
Som smiter sin väg från fåren, när han ser ”vargen komma”, som inte vill ge något av sitt liv?
Som tycker det är viktigare att själv få stå i rampljuset än att ställa fram Överherden Jesus, och följa honom?
Ingen har ännu lyckats värma sig i stjärnljus….
Det här är nu vad jag sådär spontant kommer att tänka på, när jag funderar på de här frågorna – för vem vet hur mångte gången. Nyttigt är det också att pröva sig själv inför de kriterier jag ställer upp för andra, och nyttigt är det att fundera på hur de, som känner mig, månntro ser på mig och det jag håller på med, när de jämför med det som jag här har skrivit.
Meddela gärna, om ni ser att jag är på väg av spåret!