Lukas 15

”Jag begriper inte vad Gud ska med mig till!” Så sade en arg och frustrerad medmänniska en gång. ”Jag duger ju inget till! Allt vad jag gör kan andra göra bättre!”

Jag gjorde ett tämligen valhänt försök att få henne på bättre tankar, framgången var så liten att den knappt ens var mätbar, och först efteråt kom jag att tänka på de liknelser, som Jesus berättar i Lukas 15.

Där berättas bland annat om kvinnan, som hade tappat ett silvermynt, en denar. Myntet hon hade tappat motsvarade ungefär en dagslön i rent myntvärde, ungefär som om en finländare skulle tappa en hundralapp eller så, alltså.

Harmligt och retfullt, visst, men ändå ingen större katastrof, inte så att någon rimligtvis skulle vända upp och ned på hela huset och ställa till med storstädning hela dagen lång för att hitta det, inte heller så att man skulle ställa till med stort party och bjuda in alla vänner och grannar, om det skulle råka bli upphittat!

Men det är just vad kvinnan i berättelsen gör!

Hon tänder en massa ljus, som antagligen bara de är värda lika mycket som myntet hon letar efter, och när hon hittar det, då ställer hon till med en fest, som med all säkerhet kostar mer än vad myntet är värt!

Ett vid första anblicken tämligen obegripligt handlingssätt, alltså.

Så vart är det då Jesus vill komma med den här berättelsen?

 

För att förstå det, får vi först av allt lov att kolla vem han egentligen talar till.

Då visar det sig att berättelserna i Luk 15 är riktade till människor, som gör samma misstag som alltjämt är så vanligt bland oss människor: Att bedöma oss själva och varandra utifrån ”myntvärdet” och ingenting annat! Och ”myntvärdet”, det bestäms här i världen rätt långt av vad en människa kan och gör.

De skriftlärda och fariseerna, Jesu samtida religiösa elit, gav sig själva ett högt ”myntvärde”. De hade ju den rätta kunskapen, och de utförde de rätta prestationerna! De, som inte levde upp till deras standard, var sedan inte så mycket värda. Jesus försöker få dem – och oss – att förstå att Gud inte värderar oss människobarn enbart utifrån myntvärdet, att han inte bara ser på vad vi gör och kan och duger till!

Liknelsen om det borttappade myntet öppnade sig på ett helt nytt sätt för mig, när jag någonstans läste om en trolovningsgåva, som var rätt vanlig i Israel på Jesu tid. Den unga kvinnan fick vid trolovningen ett smycke gjort just av silvermynt, ungefär som när vi nuförtiden ger en förlovningsring.

Nu vet vi ju alla, att det värde, som vi sätter på en förlovningsring, inte står i någon som helst relation till metallvärdet. Ringen är mycket mer värd för den som äger den, än vad marknadspriset på guld skulle förutsätta!

Vi kallar det  ”affektionsvärde”, när också kärlek, inte bara ren ekonomi, finns med i värderingen.

Det var antagligen därför kvinnan i liknelsen satte ett sådant arbete på att hitta sitt mynt, och blev så glad när hon hittade det! Trolovningsgåvan var inte hel så länge ett mynt fattades…

 

Om vi värderar oss själva utifrån vad vi tycker oss ha för ”myntvärde”, då kan det ibland bli svårt att begripa vad Gud ska ha oss till – eller så uppfattar man sig själv som dugande, och då kan man få helt fel idéer om varför Herren vill ha en!

Det finns bara en anledning till att han tar på sig arbetet och smärtan i att ha en relation till så tillkrånglade och splittrade varelser som oss människor, och det är att Han älskar dig och mig.

De övriga berättelserna i Lukas 15 går i samma stil. Det skulle vara vettigt att strunta i det enda fåret som är borta och istället koncentrera sig på de nittionio som är kvar. De representerar ju ett mycket högre myntvärde!

Precis som det skulle ha varit god ekonomi att inte satsa så mycket tid och utgifter på att hitta en enda stackars fattig silverslant.

Det skulle bara vara rättvist att säga till den förlorade sonen, att du har redan fått vad du ska ha, och har du slösat bort det är det ditt problem! Börja nu satsa ännu mera på en sån slarver!

 

Men Guds kärlek väljer andra vägar än det som för mänskligt förnuft vore vettigt, ekonomiskt, eller rättvist. Detta för att han inte i första hand vill ha oss till att göra något, uträtta något. Han vill bara ha oss...

Han hade inte behövt komma hit till jorden, om det hade varit effektiva och samarbetsvilliga tjänare han var ute efter. Han hade redan himlen full av sådana. Hit kom Herren för att han ville ha barn.

Det var för att jag totalt missade allt det här, och i stället försökte förklara för damen jag nämnde här inledningsvis, att hon nog var duktig, och visst fick uträttat både det ena och det andra, som var till nytta och välsignelse – alltså gick med i spelet som heter ”du är vad du kan och du gör, och det är det, som ger dig ditt värde”, som mitt försök att trösta och uppmuntra blev så valhänt och misslyckat. Det fanns inget evangelium i det…

 

Taggar: ,
Publicerad i Undervisning
En kommentar på “Lukas 15
  1. Anonym skriver:

    Detta är Evangelium!!!