Guds folk i historien 12

Vilket slags avtryck i omgivningen den kristna församlingen har gjort i varje enskild epok av sin historia bestäms av hur väl den har lyckats bli kvar i förbundet med Herren.

Samma sak gällde i GT – om Israel skulle leva under välsignelse eller förbannelse var helt beroende av förbundstroheten.

Apostlarnas undervisning kan ur den här synvinkeln beskrivas som dels en beskrivning av hur vi blir kvar i Kristus, vilket är detsamma som att förbli i det nya förbundet, dels som varning för sådant, som försöker manipulera ut oss ur det, och dels som beskrivning av vad som blir resultatet, frukten, av förbundstrohet.

Under de tre första århundradena e Kr fanns det både livs- och spridningskraft i kristendomen, trots att man kämpade mot angrepp både utifrån i form av förföljelse, och inifrån i form av förfalskningar av evangeliet. Uppenbarligen hölls man någorlunda väl kvar i förbundstroheten under den här epoken! Hur kom då detta till synes rent praktiskt i församlingslivet?

Några förslag, synnerligen fritt efter Michael Green:

Man litade på att evangeliet var sant och trovärdigt.

Gud hade blivit människa, Jesus var bevisad vara Guds Son genom uppståndelsen, det fanns förlåtelse för alla synder, och nytt, evigt liv för alla som omvände sig. Det trodde man, och det delade man med sig av. Evigheten sågs som viktigare än tiden, livet efter detta som viktigare än jordelivet. Frälsningsvissheten och hoppet om himlen gav kraft att stå för Jesus vad det än kostade.

Man litade alltså på Gud, och hans trofasthet! 2 Tim 4:6-8,

Man insåg sitt beroende av den helige Ande, för att arbetet skulle bli fruktbärande.

Detta innebar, att bönen var högt prioriterad, och att Andens gåvor var eftersökta och använda.

Så länge församlingen höll fast vid apostlarnas undervisning, brödsbrytelsen, brödragemenskapen och bönerna, levde de kristna av nåd också i sitt kristna arbete. Apg 2:42

Att söka Herren i fasta och bön var också en naturlig del av det kristna livet. Apg 13

Man hade en livsstil och en moral, som skilde sig så markant från omgivningen att ingen kunde blunda för det.

De kristna gick in för att ingen av deras egna skulle lida nöd, och i mån av möjlighet hjälpte de också ickekristna med både mat och vård. Detta i en tid när socialhjälp var ett okänt begrepp.

Denna praktiska kristendom styrkte både gemenskapen, och gav bekräftelse utåt till det man predikade. Trohet mot Jesus förutsätter att ord och handling stämmer överens, och detta sätt att leva bidrog till att man hölls kvar i förbundet.

När hedningarna sade ”Se hur de kristna älskar varandra” var detta ett uttryck just för vad de såg!Moralen utgick från apostlarnas undervisning, och de tio buden utgjorde ryggraden. Rom 6, Titus 2:11-15

Man framhöll omvändelsens nödvändighet.

I hednavärlden var det normala, att om man började tillbe någon ny gudom. då adderade man bara den nya till alla man haft förr. En staty till på avgudahyllan, och så var den saken klar.

De kristnas krav på att alla andra gudar skulle bort, att det bara fanns en Gud, var något radikalt nytt. Man omvände sig inte bara till Jesus, man fick också besked om att omvända sig från alla andra gudar. Den som var en avgudadyrkare ärvde inte Guds och Kristi Rike! Ef 5

Man använde ibland militära termer och militärt språk för att beskriva församlingens kallelse och uppgift.

Man var alltså intensivt medveten om att man befann sig i krig, att det fanns ett rike som absolut inte ville ge ifrån sig sin makt över de människor man ville nå med evangeliet. Ef 6, 1 Petr 5:8-11

I våra dagar beskriver vi hellre församlingen i termer av sjukhus eller skola – och liksom ett rike i krig mobiliserar sin krafter på ett helt annat sätt än ett i fred, så var överlåtenheten till kampen vi har at utkämpa en helt annan, när medvetenheten om den var hög.

Teologin såg det som en av sina huvuduppgifter att betjäna missionen.

De lärda bland de troende använde sin bildning och sitt kunnande till att försöka förstå hedningarnas tänkesätt, och den vägen hitta vägar att nå fram till deras hjärtan med budskapet.

Man visste, att kommunikation inte är upprättad förrän den andre har förstått det jag ville säga så, som jag ville att han skulle förstå det!

Liksom Paulus i sin Areopagpredikan, Apg 17:22-31, valde helt andra utgångspunkter än när han talade i någon synagoga, Apg 17:1-2, så försökte de som kom efter honom hitta broar att gå på till de nya folkens och kulturernas tankevärld och förmåga att förstå.

Allt det här handlade inte om att man satt sig ner och utarbetat någon slags speciell missionsstrategi!

Alltsammans var uttryck för trohet mot den Herre, som av nåd låtit dem få komma in i förbundet.

”Detta är vad Herren och hans apostlar har lärt oss, för det här ändamålet är vi frälsta, för att kunna leva det här livet har vi fått den helige Ande, och Guds kärlek in i våra hjärtan – vi ska vara med och göra alla folk till lärjungar, och det är en livsuppgift för oss alla!”

 

 

 

 

 

 

Publicerad i Guds folk i historien
2 kommentarer på “Guds folk i historien 12
  1. Kent Olofsson skriver:

    Tack för de goda orden.
    Du beskriver genom ditt inlägg hur det borde vara, i det förra om församlingen vad vi skall akta oss för. Hur ser du på frågan om hur illa det igentligen är med våra församlingar idag? Att det är illa fattar jag när man ser på frukten och vad det kunde vara, men var befinner vi oss på ”kall-varm skalan”?

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Som svar på den frågan ber jag att få hänvisa till det jag skrev i del 11 i min serie om Yttersta tiden.
    Man kan inte dra alla församlingar över en kam, lika litet som man kan bunta ihop alla kristna i en och samma kategori, så jag försökte samla några prövningsinstrument i den artikeln, hållpunkter som ger en indikation på var man egentligen befinner sig.