De tappade ansiktena

Förr var det en negativ sak att ”förlora ansiktet”.

Det innebar att man gjort bort sig, blivit utskämd, blivit avslöjad – kort sagt, hamnat i en situation där man fick skämmas. Nuförtiden tycks människorna många gånger trivas bäst, när de får vara utan ansikte.

Men kan man vara utan ansikte utan att också förlora ansiktet? Jag tvivlar!

De så kallade sociala medierna, och människors sätt att handskas med dem, är oftast ansiktslösa.

Folk skriver till, om, och mot varandra utan att kanske nånsin ens ha träffats, och även om man har råkats nån gång också i verkligheten, är det ofta en ton och ett ordval i de tangentbordsförmedlade meningsutbytena, som man inte skulle använda om man verkligen satt i samma rum, vid samma bord.

Också kristna emellan kan tonen bli mer än lovligt vass och respektlös, vilket är en skam och en skandal. Vi skulle ju försöka överträffa varandra i inbördes hedersbevisning!

Först gör vi oss ansiktslösa, sen bär vi oss åt på ett sätt som innebär att vi tappar ansiktet inför både människor, Gud och andevärld, och till slut förstår vi inte ens att det är just vad som hänt!

Någon gång har jag sagt till  medmänniskor, som jag haft sådana här ansiktslösa meningsutbyten med, att de är välkomna att komma hit hem till mig, och ta en kopp kaffe med mig, så att vi skulle få mötas ansikte mot ansikte, och samtala på det viset. Jag kan bara minnas en (1), som faktiskt kom.

Vi gömmer oss för varandra! Vi gömmer oss bakom insändare, bakom i värsta fall anonyma inlägg, vi skriver e-post, vi bloggar, och twittrar, och är med på facebook, men vad blir det av mötet ansikte mot ansikte, och då just mötet med dem som vi är av olika åsikt med?

Det går så lätt att dräpa varandra med ord, när man inte ser den andre. Det är så lätt hänt att man demoniserar den man bara uppfattar som en ansiktslös (sic) fiende i cyberspace.

Tänk om det skulle finnas en ledstjärna i det här, något slags allmänt accepterad tumregel som skulle säga något i stil med ”Om jag inte är villig att möta en medmänniska ansikte mot ansikte, om jag inte vill sätta mig ner och samtala med människan bakom meningarna och åsikterna, då kanske jag inte heller ska vara så ivrig att inveckla mig i ordstrider på nätet med honom/henne!”

Visst, det finns ju alltid situationer där avstånd lägger hinder i vägen för personliga möten, men också då kan det vara bra att tänka sig in i huruvida man verkligen skulle formulera det, som man nu skriver i ansiktslöshetens skydd, på samma sätt om man hade människan framför sig, och sade det i ord?

Även om det inte nu finns, och kanske aldrig kommer att finnas någon sån här allmän gentlemannaöverenskommelse, så kan man ju alltid själv försöka leva efter den. Jag har ansvar för mina egna handlingar och val, inte för andras.

Likaväl som vi människor en dag ska göra räkenskap för varje fåfängligt ord vi talar, så ska vi också göra räkenskap för det vi skriver.

Skriften uppmanar oss som sagt att överträffa varandra i inbördes hedersbevisning. (Rom 12) Ett tänkvärt ord i dessa tider, när ansiktslösheten på nätet lockar oss att överträffa varandra i helt andra riktningar!

Taggar:
Publicerad i Svenska blogginlägg