Johannes avslutar sitt första brev med en varning för avgudarna, och med tanke på hur segt de hade hakat sig fast genom hela Israels historia, är detta inget att förundra sig över.
Det kan vara bra att fråga sig varför det här med avgudar är så rysligt illa?
Ett svar på den frågan får man, när man ser hur Gud ser på relationen mellan sig själv och gudsfolket i GT. Av texter som Jer 2:19-24 och 3:1-10, 20 framgår nämligen klart att förbundet mellan Gud och Israel i Guds ögon är att jämföra med ett äktenskapsförbund!
Samma ton finns också i NT. Johannes Döparen talar om sig sig själv som brudgummens vän, och Jesus som brudgummen, Joh 3:29, och Paulus skriver till korintierna att han har trolovat dem med Kristus, 2 Kor 11:2
Om förbunden till denna del liknar varandra, då kommer avgudadyrkan också för vår del av Herren att betraktas som äktenskapsbrott.
Det finns ingen anledning att tro att det här med förförelse till andligt äktenskapsbrott inte skulle vara något problem för oss kristna, för även om avgudarnas yttre skepnad kommer och går, är det tyvärr så, att andemakterna bakom dem inte försvinner någonstans. De finns kvar till tidens slut, och vi behöver känna igen dem, se var de är verksamma, för att kunna ta oss till vara för dem!
I det gamla Israel tillbads alltså olika avgudar, och bakom avgudar finns onda andemakter. Så säger Guds Ord i 1 Kor 10:14-21
De nämns vid namn och beskrivs på ett otal ställen i GT.
Samma andefurstar som fick tillbedjan i det gamla Israel dyrkas också i dagens Norden, dessutom med stor iver! Värst av allt, de smyger sig fortfarande in i den kristna församlingen, precis som de har gjort genom hela kyrkohistorien.
Baal var en av de avgudar som tillbads under Gamla Testamentets tid. Han tillbads som den förnämste fruktbarhets-och växtlighetsguden, och förväntades förse sina dyrkare med ett överflöd av ägodelar och rikedom.
Vi möter honom i t ex Dom 2:13, Dom 6, 1 Kon 18.
Han kan väl i dagsläget närmast beskrivas som materialismens gud – ”ägandets herre”.
I Nya Testamentet heter han Mammon, Matt 6:24, och han är den enda avgud som Jesus speciellt nämner vid namn och varnar för, så man får väl utgå från att han är från värsta änden av avgudagalleriet!
Han har också varit den avgud som fått mest tillbedjan genom hela kyrkohistorien, alltifrån 300-talet, när den kristna kyrkan först fick möjlighet att börja samla skatter på jorden.
Astarte var en fruktbarhets- och sexgudom, man föreställde sig att hon var Baals maka.. Hon tillbads med sexuella orgier, tempelprostitution och dylikt. Uppenbarligen är detta en andemakt som har specialiserat sig på att pervertera människans sexualitet på olika sätt, och få folk att ägna sig åt otukt i en utsträckning, som gör att ingen längre uppfattar att något är fel.
I hennes tempel fanns både män och kvinnor som yrkesmässigt sysslade med otukt till avgudens ära, något man brukar kalla tempelprostitution.
Hon nämns tillsammans med Baal i Dom 2:13, och sedan också i 1 Kon 11:5 som en av de avgudar Salomo lockades att tillbe.
Vad det gäller den här avguden har kristenheten varit mer på sin vakt, åtminstone större delen av tiden, problemet här har varit att man gått för långt åt andra hållet, och börjat uppfatta sexualiteten som sådan som något ont, vilket i sin tur har lett till ett förkastande av Guds gåva, och tillbedjan av asketismens demoner istället.
Det är svårt att hållas på vägen….
I dagsläget är det dock den lössläppta sexualiteten som har överhanden igen.
Aseran står för lycka – det är vad hebreiskans ”ashere” betyder. Sättet att dyrka Aseran var inte olikt den tillbedjan, som gavs åt Astarte.
Redan i Dom 3:7 möter vi första notisen om att Israel förfallit till att tillbe Aseran, alltså inom några årtionden från intåget! Sen fortsätter det genom hela domar- och kungatiden. 2 Kon 23:6 och flera andra ställen vittnar om att man till och med tog in avgudabilderna i Herrens tempel.
Folk ville alltså, då som nu, ha mycket pengar och ett överdådigt sexliv, för de trodde att de därigenom skulle bli lyckliga, och därför tillbad de dessa avgudar.
Gå ut och fråga människor av idag vad livets mening är, så kommer rätt många att svara att det är att bli så lycklig som möjligt – och att lycklig, det tror man att man blir just om man har gott om pengar, och så mycket sex man bara orkar med! Människans önskningar och begär kvarstår alltså oförändrade än idag.
Materialismen och översexualiseringen ingår således fortfarande förbund, och förväntas ge lycka som avkomma.
Baal och Astarte får fortfarande tillbedjan, för det som de erbjuder förväntas göra deras tillbedjare lyckliga!
Det fanns också en fjärde huvudgudom, som tillbads i det gamla Israel.
Den hette Molok, och krävde barnoffer, helst spädbarn. Detta var den avgud som förväntades ge makt åt sina dyrkare, ”molok” är nära släkt med hebreiskans ”mäläk”, som betyder kung.
De barn, som offrades åt denna vidriga onda ande, brändes helt enkelt till döds på avgudabildens framsträckta, glödheta metallarmar- statyn var gjord av metall och ihålig, och man eldade i den tills den var glödhet före offret. Sen firade man orgie med trummor och högljudd musik, som dränkte skriken från det arma barnet. Värst av allt, det var barnets egna föräldrar som skulle förrätta offret, om det skulle ha avsedd effekt!
Både kung Ahab och kung Manasse offrade ett av sina barn åt Molok. 2 Kon 16:3, 21:6
Detta var strängt förbjudet i Mose lag, 3 Mos 20:1-8, så varningen fanns minsann tillgänglig då också!
På tal om Mose lag kan man nämna den varning som ges till Israels kommande kungar i 5 Mos 17:14-20!
De skulle inte skaffa mycket guld – det skulle vara deras sköld mot Baal
De skulle inte skaffa många hustrur – det var skölden mot Astarte.
De skulle inte bygga upp en stark krigsmakt – det var skölden mot Molok och maktlystnaden.
Och de skulle studera Guds ord varje dag – det var skölden mot Aseran, att hållas påmind om att det är viktigare att bevaras ren och helig, än att bli lycklig enligt denna världens måttstock.
Då ska vi dra några slutsatser för oss nutidskristna av allt detta.
Pengar, sex och makt, och falsk lyckojakt – att allt detta alltid har inneburit en frestelse för oss kristna är inget nytt. Det vi ibland har tappat ur sikte är hur dessa saker är kopplade till de onda andemakter, som alltid har knackat på kyrkporten, och för det mesta också blivit insläppta…
Där människorna börjar satsa på att dyrkan av Baal, alltså materialismens alla prylar, plus att tillbe Astarte, alltså leva som det översexualiserade samhället lär, ska ge dem det Aseran erbjuder, alltså göra dem lyckliga, där kommer alltid Molok att få sitt, alltså barnen att offras, eftersom de upplevs stå i vägen för förverkligandet av karriär, hopsamlandet av materiellt överflöd, fortsatta sexuella eskapader, egen bekvämlighet, och så vidare.
Om den kristna församlingen flyter med i omgivningens livsstil blir vi lätt avgudadyrkare på punkt efter punkt utan att ens märka det.
I det nutida samhället hamnar barn i kläm, hela tiden och på många olika sätt. Ta t ex skilsmässobarnen, sådana som övergivits av endera föräldern för att man sökt lyckan i sexuell utlevelse i främmande säng, eller varför inte också räkna med alla de barn som växer upp i materiellt överflöd, men med frånvarande föräldrar som jobbar och gör karriär för att kunna hålla den materiella mammonslevnadsstandarden på topp.
Tonåringar luras av en sedeslös vuxenvärld in i en livsstil där de en mindre vacker dag finner sig vara gravida med ett barn, som de inte ser någon möjlighet att ta hand om, vuxna lever ut sin sexualitet utan tanke på följderna, och bestämmer sig sedan för att göra abort av något som mest av allt får betecknas som bekvämlighetsskäl.
Avguden gömmer sig, men får ändå fortfarande slicka i sig barnens sorg och smärta, och i en del fall också deras död.
Här får vi kristna var noga på vår vakt, så att inte den omgivande världens tänkesätt och värderingar smyger sig på oss, för då kommer också våra barn att fara illa! Och sådant ses inte med blida ögon av Herren!
Johannes varnar för avgudarna, Paulus säger att de representerar onda andar, och Jesus själv säger att vi inte kan tjäna både Gud och en avgud.
Det är därför den onde är så angelägen om att få oss in i avguderi – det är i praktiken detsamma som att få oss ut ur tillbedjan av den sanne Guden!
Mot den här bakgrunden kan vi läsa uppmaningen i 1 Joh 2:15-17 en gång till.
Den handlar nämligen också i grund och botten om avgudadyrkan!
Den som älskar världen och det som är i världen, den som låter sig lockas av ögonens begärelse och köttets begärelse, och blir lite grann högfärdig över hur mycket av detta livets goda man har lyckats skrapa ihop, den människan ligger också rejält i farozonen för att bli en avgudadyrkare!
Och då har man brutit förbundet, varit otrogen, och behöver vända om och göra bättring. Ju mer av avgudar den kristna församlingen har i sin mitt , desto mindre tänker de kristna på andra och mer på sig själv, och alla Guds bud blir småningom mer eller mindre systematiskt åsidosatta.
Don Francisco sjunger så här i en av sina sånger, ”The Duke and the Duchess”
”From Chicago to Miami everyone can eat his fill
from LA up to Boston they´re dressing fit to kill
The walls are made of money now and armies guard the door
We still ignore the warning while we grab for more and more
But all around the castlewalls the starving millions stand
they cry out for a piece of bread and die with empty hands
while the people at the party keep pretending no one´s there
but high above the King of Kings hear every little prayer
His judgment hasn´t fallen yet, there´s not a day to spare
the storm´s already gathering, the tension´s in the air
There is no time for excuses, barely time to turn around
and beg the Lord´s forgiveness with our knees upon the ground”
Jag är så tacksam för att du delar din kunskap och insikt. Jag har haft en ”känsla” för kopplingen mellan då och nu, men inte den tydliga bild som jag nu har och därmed kan använda för att spegla mitt eget liv. Tack för din hängivenhet och trofasthet!