Väckelsens mellantider

Jag hör till dem som aldrig upplevt en väckelsetid, ni vet, en sån där tid när människor omvänder sig och kommer till tro på Jesus i skaror, och inte bara en och en och då och då. När jag kom till tro i början på sjuttiotalet var de stora väckelsetiderna redan förbi, och under de senaste fyrtio åren har det varit mellantid.

Visst har det varit en hel del rörelser under den tiden i den nordiska kristenheten, men inget jag skulle vara beredd att kalla väckelse.

Vi hade en karismatisk väckelse under sjuttiotalet, men den berörde mest sådana som redan hade en tro på Jesus.

Sen fick vi  fredsväckelse och miljöväckelse, sen kom trosväckelse och själavårdsväckelse, vi blev begåvade med skrattväckelse och gråtväckelse och apostlaväckelse, men inget av allt detta har haft något nämnvärt genomslag ute bland de icketroende. Vi har hela tiden levt i en mellantid, när det har varit många ”vindkast i läran”, Guds folk har drivit – eller drivits – hit och dit, och många har blivit förvirrade, besvikna och brända på kuppen, men efter alla kursändringar kan man undra hur långt från utgångspunkten vi egentligen har kommit.

Från min utsiktspunkt ser det ut som om vi mest av allt har gått i cirkel.

I går kväll, när vi var samlade till bön för bygden, fick jag en fråga.

Den ställdes inte av någon av de närvarande människorna, den dök bara upp i mitt huvud.

”Har du tänkt på vad som är skillnaden på väckelsetid och mellantid?”

Jo, det hade jag, men utan någonsin formulerat ett klart och kort svar på frågan, det fick jag erkänna.

”I väckelsetid vet både förkunnare och åhörare att det gäller livet!”

Sen fick jag be och fundera vidare från det. Hur har vi det nu, i mellantiden? De som kommer med i kristna sammanhang, varför kommer de, de som är med, varför är de med, de som droppar av, varför försvinner de?

Vi söker kanske acceptans, vi söker gemenskap, vi vill få känna oss omtyckta. Vi söker bekräftelse, som det brukar heta, söker frid, söker ro för själen, söker ett ”jag är OK, du är OK, vi är OK”. Någon söker en möjlighet att förverkliga sig själv, sina drömmar och ambitioner, någon är kanske med på ren slentrian. Och så vidare.

Så är det i mellantiden. En växelverkan mellan församling och förkunnare uppstår också, tonvikten förskjuts mot detta att pyssla om varandra, att alla ska ha det bra och bekymmersfritt, att det är alltid väldigt fel och aldrig Guds vilja om nån krisar och har det jobbigt, och allt ska slätas över och inlindas i bomull så fort som möjligt.

Insikten att detta med Gud, med Jesus, med syndernas förlåtelse, med frälsningen, faktiskt är något som gäller livet, den hamnar i skymundan.

Men evangeliet är inte ett tomt ord, det gäller vårt liv!

Gud förelägger oss vägen till döden och vägen till livet, och säger ”välj livet, så får du leva”!

Till den kristne som tycker allt är jobbigt, säger Herren: Det jag har planterat måste jag riva upp, och det jag har byggt måste jag riva ner, och detta gäller hela jorden! Och du kommer och begär stora ting för dig! Har du alldeles tappat bort att du får leva, när du rätteligen skulle ha gått till dom och förtappelse??” (Jer 45)

Väckelsetidernas budskap har alltid varit ett budskap om liv och död.

Mellantidens budskap om hur Gud är snäll och trevlig (i stället för god och helig), och vill att alla ska få som det vill, ha det mysigt och ombonat, och räddas och helas i alla ändar, för att aldrig behöva ha det jobbigt på något sätt, det väcker inte.

Det söver.

Tänkte jag i går kväll, när jag satt där på golvet inför Herren och begrundade hans fråga, och det svar han gav.