”Kristens resa” och ”Från helvetets brevskola” är de två kristna klassiker som jag kommer tillbaka till oftast av alla, detta därför att de har en märklig förmåga att påminna mig om grundläggande viktiga saker. Jag hör till dem som har lättare att ta till mig god kristen undervisning i berättelseform – när jag känner igen mig i berättelsens personer är det som att se sin själ i spegeln, man kommer inte undan med att bara stuva in några läromässiga sanningar i hjärnkontoret, vilket tyvärr ofta är fallet om man bara läser systematisk teologi…
Många av de olika karaktärer, som Kristen möter på sin resa, stör mig. Det är nämligen alldeles för lätt att känna igen sig i dem! Bland annat har jag det jobbigt med en viss herr Munkristen, som dyker upp i mitten av boken.
Beskrivningen på honom låter så här:
”Han passar i vilket sällskap och för vilket samtal som helst. Lika flytande som han talar med dig, talar han med sina vänner på krogen! Religionen har ingen plats varken i hans hjärta, hans hem eller hans umgänge, all hans religion ligger på hans tunga, och hans kristendom är bara till för att skramla med.
Denne man talar visserligen om bön, om ånger, om tro och om ny födelse – men han bara talar om dem. Hans hem är så tomt på gudsfruktan, som äggvitan är tom på smak! Där finns varken bön eller tecken på syndaånger. Han är en skamfläck och en vanära för kristendomen, och för hans skull kan man knappt få höra ett gott ord om den kristna tron i hela den del av staden, där han bor!
De som känner honom säger allmänt. ”Han är ett helgon borta och en djävul hemma”, och hans stackars familj får besanna det! Han är också så gnidig, grälsjuk och oresonlig mot sina anställda, att de inte vet vad de ska göra eller säga för att vara honom till lags.
De som har affärer med honom säger: ”Det är bättre att ha att göra med en turk än med honom”, för av en hedning kan de vänta sig större hederlighet! Denne Munkristen gör allt för att överlista, bedra och lura andra, och sko sig på deras bekostnad.
Han tror att man blir en god kristen genom att bara tala och höra, och så bedrar han sig själv. För liksom kroppen utan själen endast är ett dött lik, så är också talandet ett dött ting, om man stannar vid att bara tala!”
Herr Munkristen känns bekant. Alltför bekant.
Det kostar inget att prata. Tvärtom, själv får jag till och med betalt för att prata!
Det är först när det är dags att omsätta det talade i handling, som det börjar kosta något.
Jag fick en gång det rådet, att jag aldrig skulle undervisa andra om sådant, som jag inte är beredd att praktisera i mitt eget liv. Vad det gäller mitt arbete är detta ett av de bästa råd jag nånsin fått. Det är visserligen inte precis lätt att leva upp till det, men det har i varje fall fungerat som ett ankare, som har hindrat mig från att binda ihop alltför tunga bördor åt andras axlar!
Frågan” ”Lever du som du lär?” är allt som behövs för att man ska inse sanningen i Luthers ord om att en kristen bör leva i daglig ånger och bättring – inte så att man börjar från början varje dag, utan så att man förblir i sitt behov av Jesus varje dag!
Den frestelse, som naturligtvis lurar på oss i detta, är att helt enkelt sänka ribban till bekväm nivå genom att sorgfälligt undvika att predika de bibeltexter som klart och tydligt har synpunkter på hur Gud vill att vi ska leva här på jorden! Det blir ju inte svårt att leva som man lär, om man undviker att säga något, som pekar på behovet av omvändelse!
Men gör man det, då har man börjat förfalska Guds Ord av vinningslystnad, och då går man inte längre i Kristi segertåg.
Men herr Munkristen, han har inget behov av att undvika att tala om sånt som skulle förutsätta omvändelse! Han vet så väl hur allt ska vara, han kan tala både om pengar och sex och makt, om inflytande och ära här i världen, om vikten av att förlåta och älska varandra, och om hur det förväntas av oss troende att vi ska prioritera bön och evangelisation, riktigt så att åhörarna krymper i bänkarna, och sen kliver han ner från talarstolen och känner sig som en stor profet – fast han själv inte lever i enlighet med det han just har predikat för de andra!
Han uppträder som predikant och pastor, han kan vara präst och prelat, ibland kommer han som vittnesbördshållare eller inledare, somliga gånger använder han bönens täckmantel för att hålla små domsutsagor över sina medkristna, men kärnan är alltid densamma, det som Jesus säger om fariséerna: ”de säger men gör inte”.
Det vi gör talar alltid högre än det vi säger, och vill man verkligen kommunicera något är det väl vettigt att använda sig av det som hörs bäst? På samma gång suddas också gränsen mellan dem, som är verbalt begåvade, och de mer tystlåtna ut på ett alldeles väldigt välsignat sätt!
Till slut må det väl också tillåtas mig att med självprövningens tre fingrar pekande tillbaka på mig själv konstatera, att de som verkligen gör det de säger, ofta inte har så stort behov av att tala om det de gör…