Att känna sig själv

Ja, något speciellt julbetonat inlägg är det här nu inte, men läsning i alla fall, om du vill ha något att läsa nu i jul – eller senare…

Det här är sammandraget av den undervisning, som  jag hade under den tredje bibelweekenden på Soltorp, alltså hösten 2013.

Temat för helgen var  ”Ett steg närmare mig själv”, och handlade om att med Guds hjälp både ta ett steg närmare sig själv, och att med Guds hjälp också hitta sin plats i Guds värld litet tydligare.

Det här är alltså ett sammandrag, och behäftat med sammandragets brist på utförlighet, men jag hoppas att det ändå ska vara till någon glädje för dig!

 

1. Med Anden som guide

Sokrates lär ha brukat gå omkring och säga ”Människa, känn dig själv!”

Med tanke på helgens tema kunde man tro att det är den uppmaningen vi nu ska gå in för att följa, alltså först analysera oss själva och plocka sönder oss i småbitar, och sen försöka sätta ihop dem igen på lämpligare sätt.

Bibeln tycks dock ha förvånansvärt litet att säga om det här med att ta steg närmare sig själv, där ligger tyngdpunkten på att närma sig den Gud, som känner mig bättre än jag nånsin kan känna mig själv!

Det är alltså i Hans sällskap, och med Hans vägledning, som vi har bästa chansen att komma oss själva mer in på livet.

Det är ju ofta så, att det man letar efter hittar man inte förrän man har slutat leta, och börjat med något annat!

Sök Gud, så hittar du dig själv också, skulle man kunna säga.

Kanske jag inte hittar den jag tror jag är, eller den jag fantiserar om att vilja vara, jag finner mitt sanna jag istället!

Jag har följaktligen valt att inte blanda in alltför mycket psykologi i den här weekendens undervisning. Den kan visserligen hjälpa en människa att begripa sig bättre på sig själv, och också hjälpa henne att komma litet bättre tillrätta med tillvaron, men för att kunna se oss själva med Guds ögon, se den vi verkligen är, behöver vi den helige Ande som guide!

Ps 139 ger oss en bild av hur total Guds kännedom om oss är, och där får vi också veta att detta är en kunskap som vi inte skulle klara av at ha och handskas med själva. Det är helt enkelt för mycket, och kanske också för svåra saker, för oss att ta in på en gång!

Därför är detta med självkännedom alltid en process!

Det är ju inte meningen att vi här och nu plötsligt ska se precis vad vi är och vad vi går för, och sen börja avsky oss själva på kuppen.

Meningen är att vi ska kunna växa i att älska vår nästa som oss själva, och tvärtom, just därför att vi har kommit till en större självkännedom!

Detta lyckas bara om jag får se mig själv genom Guds barmhärtiga och kärleksfulla ögon.

 

I Joh 16 säger Jesus att han har mycket mer att säga sina lärjungar, men de kunde inte bära det då, så Anden fick leda dem på väg en bit i taget.

”Jag begriper mig inte på mig själv!” Så förklarar aposteln i Rom 7 människans situation.

”Jag begriper mig inte på mig själv, och inte tycker jag om det jag ser heller!”

Den lösning som sedan presenteras i början av Rom 8 är inte att via analys, omstuvning, och bättre koll på sig själv få ordning på det gamla livet.

Istället är Guds lösning att ge oss ett helt nytt liv, det nya livet i Kristus!

Det är när vi börjar leva det livet som vi har en chans att upptäcka vilka vi verkligen är.!

Vårt nya liv med Gud började med att vi svarade på Guds kallelse, och gav upp det vandrande på egna vägar som Jes 53 talar om som själva ursynden, och istället vände oss till att tro på den Gud har sänt, Jesus Kristus. (Det är alltid viktigt att minnas att det inte var din och min idé att vi skulle komma till tro! Hade inte Gud dragit oss, Anden överbevisat oss, hade ingen av oss kommit till Honom)

Det nya livet är tänkt att fortsätta på samma sätt, med den helige Ande som guide.

Detta är vad Skriften kallar att ”vandra i Ande”.

 

2. Positionsbestämning, var befinner jag mig?

Varje gång vi tar steg närmare Gud eller steg närmare varandra också, för den delen, har det till följd att vi också tar steg närmare oss själva. Det är den naturliga följden av att vi är lemmar i samma kropp, och att Kristus är kroppens Huvud.

Vi har dock inte helt lätt att se oss själva i den nya verklighet Herren har satt oss.

Därför har Gud gett oss dopet och nattvarden.

Rom 6 och 7. Dopet ger oss besked om att vi genom dopet har dött bort från det gamla för att vara fria att leva i det nya livet. Vi ska se vårt dop som en gränsmarkering mellan död och liv!

Luk 22. Nattvarden igen talar om, påminner oss om, att genom Jesu blod är vi delaktiga i det nya förbundet, med hela den nya verklighet det skänker oss.

Dopet och nattvarden är alltså de synliga, påtagliga påminnelser Herren ger oss om det han har gjort för oss – och med oss  – när han gav det nya förbundet.

 

Den viktigaste positionsbestämning vi har att göra som kristna är alltså vilket förbund vi i praktiken lever under.

Det är i det nya förbundet vi kommer närmare Gud, varandra, och oss själva!

Både köttet och Djävulen vill ha oss kvar under gamla förbundet.

Köttet strävar åt det hållet därför att livet i nya förbundet, vandringen i Ande, innebär död genom korsfästelse för gamle Adam. Gal 5,

Djävulen jobbar på det därför att det i nya förbundet finns något, som inte fanns i gamla, nämligen auktoritet över ondskans andemakter! Luk 10

 

Nya förbundet är Guds Rike som har kommit till oss, livets träd planterat på jorden igen.

I nya förbundet blir vi födda på nytt att vara Guds barn, Joh 1, vi blir del av en ny skapelse, 2 Kor 5, vi får del i den helige Ande och vi får andliga gåvor, 1 Kor 12, och vi får möjlighet att leva ett liv där Gud verkar i oss både vilja och gärning, Fil 2, och där Herren förbereder gärningar åt oss att vandra i, Ef 2.

Dessutom får vi möjlighet att i direkt kontakt med Guds helige Ande få sådant uppenbarat för oss, som vi behöver för att själva komma vidare, och också för att kunna hjälpa andra att komma loss och vidare från sådant de kanske sitter fast i. 1 Kor 2.

Den bön, som Paulus ber för församlingen i Efesus, Ef 1, är en bön om just detta, att de ska få upp ögonen för allt det de har fått som gåva i och med att de har kommit in i det nya förbundets välsignelse.

Fram till dess vi ser det och börjar leva i det, är allt detta nämligen som pengar på banken, som man inte vet om att man har, och följaktligen aldrig använder.

 

Vi är frälsta, alla vi som tror på Jesus, vi är födda på nytt, och vi kommer till himlen när vi dör, men vårt liv här på jorden blir alltför ofta mer av slavtjänst under gamla förbundets yttre villkor än liv i frihet, den rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande, som är det nya förbundets kännetecken! Rom 14:17

Därför behöver vi positionsbestämning innan vi kan börja på riktigt ta steg närmare oss själva!

Se bara på Sackeus, Luk 19, och den förlorade sonen, Luk 15 – och glöm för all del inte att begrunda den hemmavarande sonen, som aldrig begrep sig varken på Fadern eller på sig själv, eftersom han levde under gamla förbundets villkor….

 

 3. Sanningen ska göra er fria

Vi kommer alltså in i det nya förbundet när vi tar emot Guds förlåtelse för allt vårt vandrande på egna vägar. Den naturliga fortsättningen, om man vill leva i det nya, är ju då att börja fråga efter Guds vägar i fortsättningen! Om Gud säger ”Nu går vi åt höger”, och jag istället går åt vänster, då går vi ju inte längre tillsammans!

Joh 8. Här säger Jesus att sanningen ska göra oss fria, och att detta sker genom att vi förblir i hans ord. Att förbli är summan av att höra och göra, så som framgår av Jak 1.

Det som hindrar oss från att så att säga finna oss själva, är till stor del det vi skulle kunna kalla bundenhet – felaktiga tankar, uppfattningar och beteenden som vi sitter fast i.

 

Detta förblivande i Jesu ord handlar inte bara om att ha en intellektuell kunskap om vad Bibeln säger, en kunskap som man sedan strävar efter att tillämpa i sitt liv.

Detta blir oftast till ren lagiskhet – gamla förbundets försök att lyda Gud, som alltid strandar på att vi i oss själva aldrig kan leva Guds liv. Rom 8

Förblivandet  handlar också om en ständigt pågående vägledning och uppfostran från Guds Ande, ett personligt riktat tilltal från Gud, som jag här väljer att kalla uppenbarelse, även om det ordet har fått en litet dålig klang på grund av det missbruk som ibland har förknippats med det.

Här behöver vi vara medvetna om tre saker:

 

Att vi behöver förvänta oss att Anden vägleder oss personligt, både genom Bibeln, genom kristen undervisning, och direkt i våra hjärtan och tankar. 1 Kor 2, Gal 1, Matt 4

Här är dock ett varningens ord på plats!

Ibland faller folk i den fällan, att de börjar tro att varenda infall som far genom huvudet är Guds tilltal.

Massor med dumheter har blivit gjorda på grund av sådant, och sen frånsäger folk sig allt ansvar med att påstå att de bara gjorde som Gud sade.

Det är antagligen detta som slutet av Hebr 5 åsyftar.

Bara man minns att Anden och Ordet aldrig säger mot varandra har man ett beskydd mot sånt.

 

Att vår köttsliga natur absolut inte vill hamna under Andens herravälde, och därmed är fiende till uppenbarelsen.

Det är därför vi så fort glömmer vad Herren har talat till oss. Bästa sättet att få vara på det är att skriva upp det genast man hör det!

T ex om man hör något i en predikan, som man direkt uppfattar är riktat in i ens egen situation.

Matt 16 / 2 Kor 10. Köttets metod att bekämpa uppenbarelsen kallas i Bibeln människotankar.

De kommer in i vårt huvud  för att visa oss på vägar, som tycks vara lättare och mer tilltalande än Guds väg.

De kommer för att lura oss att tro att det är OK för mig att göra som jag själv vill – åtminstone då när jag väääldigt gärna vill det!

Människotankar är enligt Jesus influerade från avgrunden – vilket märks både när ormen lär Eva tänka, och när den onde försöker lära Jesus tänka i Matt 4….

Grundregeln är att Gud talar sanning, och alla som säger något annat ljuger!

 

Att det vi får av insikt och kunskap , det får vi för att det ska forma vårt handlande och tänkande.

Gud ger oss aldrig uppenbarelse bara för att tillfredsställa vår nyfikenhet!

Titus 2 säger oss att Gud alltid vill fostra oss till att tänka och handla rätt.

I GT genom lagen, i NT genom nåden – för det är genom nåden vi kan komma närmare Gud, varandra och oss själva!

 

4. Nåd och sanning – den grumlade självbilden

Ibland är i så påverkade av vår kultur, att vi automatiskt bara tänker på intellektuell kunskap så fort det blir tal om kunskapsförmedling.

På den vägen har vi reducerat vår bild av uppenbarelsen till något dogmatiskt och läromässigt, något som det räcker om vi känner till det och håller för sant.

Men i verkligheten räcker detta inte, för vår uppfattning om oss själva skapas och formas också på andra nivåer, och kan därför inte alltid korrigeras med enbart läromässigt korrekta besked.

 

Det mesta av vår självbild är i själva verket formad av andras uppfattningar om oss.

Eftersom ingen av oss har en helt korrekt uppfattning om någon annan människa kan vi ställa till mycket elände också fast vi inte menar något illa, och otroligt mycket otyg om vi faktiskt avser att göra den andre illa!

Halvsanningar och lögner finns i vilket fall i allmänhet med i den spegel som andra människor visar oss.

Vi har ett paradexempel på detta i Jobs bok.

Hade Job tagit emot allt han fick av sina så kallade vänner, och sedan integrerat det med sin egen bild av sig själv, då hade det inte funnits mycket hopp för honom!

Han var den mest rättfärdiga och gudfruktiga människa som fanns på jorden.

Hans vänner trodde ändå att han var en stor syndare med många skelett i garderoben, eftersom han drabbats av så mycket elände, och överöste honom med fruktansvärda, grundlösa beskyllningar, vilka innehöll en fullständigt förvriden bild av vem Job var.

Han vägrar att ta emot detta, och står därmed som föredöme för oss andra!

 

Det är oftast via anklagelser som självbilden grumlas.

Och det är, som sagt, sanningen som ska göra oss fria!

Vi kan ha fått många slags ”namn”, alltså nedvärderande, föraktfulla omdömen,

”Du är lat, du är dum, du har tummen mitt i handen, det blir inget av dig, du är dålig, du är oduglig, du är smutsig”, och så vidare.

Antingen har vi omedelbart identifierat dem som lögn, och vägrat ta emot dem, eller så har de på ett eller annat sätt infiltrerat, inte bara våra tankar, utan också, och framför allt, vårt känsloliv!

Vi berömmer oss av att vara tänkande och logiska varelser, men i verkligheten styrs en mycket större del av det, som vi tänker och gör, av våra känslor, än av vår kunskap och slutledningsförmåga. Det är därför vi behöver uppenbarad sanning, Gud. som talar direkt in i vår egen situation, inte bara allmän kunskap, även om också den har sin givna och viktiga plats.

Anden sträcker sig förbi intellektet, ner i känslorna och viljan, och det är där personligheten sitter.

Det är där det som är jag formas, det är först när jag tar steg närmare mig själv på alla nivåer, som jag verkligen börjar lära känna mig själv!

 

Sanningen om dig och mig, vad är den?

Jag är den Gud säger att jag är!

Jag är det Gud säger att den människa är, som har tagit steget in i det nya förbundet, och därmed in i den nya skapelsen i Kristus! Jag är Ef 4:22-24! Jag är Ef 1:3-7! Jag är Ef 2:4-10! Jag är Rom 8:15-17! Jag är 1 Kor 6:19! Jag är 2 Kor 5:17! Jag är 1 Joh 3:1-2!

OCH DET ÄR ALLA, SOM TROR PÅ JESUS!

Och jag hör hemma i Hebr 12:22-24. Det gör du också!

Det gäller att tro på sanningen i stället för att tro på lögnerna!

 

 5. Rotad och grundad i kärleken

Nu ska vi komma tillbaka till det här med att bli fostrad genom nåden  till att vandra i Ande, alltså leva ett liv i nya förbundets frihet och glädje, på Guds vägar och till Guds ära.

Detta är något som är det naturligaste av allt, om man älskar Gud över allt och sin nästa som sig själv, och stört omöjligt om man inte gör det.

 

Eftersom en kristen i allmänhet vet att han förväntas vara full av kärlek och god vilja, ligger det nära till hands att försöka se ut som om man vore det, även om man inte är det.

På den vägen hamnar man raka vägen in under gamla förbundet, eftersom man har börjat i en egen kraft försöka uppfylla det som bara Kristus i oss kan göra.

I Jes 58 inleder profeten sitt budskap med att säga att Gud inte är det minsta intresserad av alla våra försök att se ut och agera ”som om”.

Sedan får vi en fantastisk beskrivning av de välsignelser, som är förknippade med en tro som är verksam i äkta, gudagiven kärlek, alltså en vandring i Ande.

Sanningen är alltså att det inte finns material i oss till att älska så som Jesus älskar.

Vi kommer inte längre än till ett ”som om”.

Nåden är att detta är något Gud är villig att ge oss i det nya förbundet!

 

I den märkliga bönen i Ef 3 ber Paulus för oss alla att vi ska vara ”rotade och grundade i kärleken”.

Det finns alltså rötter, genom vilka vi ska kunna ta in mer och mer av Guds kärlek!

De rötterna beskriver aposteln mer ingående i 1 Tim 1, när han säger att undervisningen och förmaningen i församlingen har som målsättning att det ska bli mer kärlek, kärlek som kommer ur ett rent hjärta, ett gott samvete, och en uppriktig tro.

”Oskrymtad tro”,stod det i gamla översättningen, vilket var tydligare, eftersom grundtextens uttryck närmast betyder ”inte låtsad”.

Den som vill få mer av den tro som är verksam i kärlek, vill vandra i Ande, har alltså att söka dessa tre. De har alla det gemensamt, att de är gåvor från Gud.

 

Ett rent hjärta får en människa, när Jesu blod renar från både onda och döda gärningar.

Onda gärningar känner vi ju till, det är allt det Bibeln kallar synd.

Men vad är då de döda gärningar, som Hebr 9:14 nämner som något vi också behöver renas från?

Jag tror att detta är sådana gärningar, som på ytan ser ut som goda gärningar, men som hör hemma under Jes 58:s ”som om” kategori.

Det är fråga om sånt vi gör i de hemmavarande sonens anda, för att vi inte vågar annat, det är sånt vi gör för att skaffa oss ”stjärnor i kronan”, det är på lagen baserade prestationer, inget spontant utflöde av den kärlek och nåd vi själva har fått för intet och är glada att få ge för intet. Döda gärningar är att beskriva som gamla förbundets självvalda gudstjänst.

Ett rent hjärta får man när man accepterar att hela vårt liv och allt det vi gör måste komma under korset! Skriften beskriver den här processen i Fil 3. Allt som förr var mig en vinning, alla fina, bra, berömvärda saker, som jag kunde skryta med och visa upp inför mig själv och andra, allt sånt måste identifieras som avskräde, innan man är vilig att på riktigt låta Kristi blod rena ens hjärta! Men när det väl är gjort, då fungerar den roten!

 

Ett gott samvete får man och behåller rätt och slätt genom att leva i syndernas förlåtelse. Den praktiska konsekvensen av att vara förlåten är nämligen att man inte behöver ta emot några anklagelser!

Anklagelserna är andevärldens bullerförorening.

De hindrar oss från att höra Guds ständiga utsändning till den andliga radiomottagare vi kallar samvetet, den utsändning som ständigt talar om för oss att vi är Guds barn, aldrig kommer att bli utkastade, att inget ska skilja oss från Kristi kärlek, att vi har en plats beredd för oss i en tillvaro, där det inte finns synd, ondska lidande eller död!

Det vill säga, de hindrar oss, om vi inte ständigt avvisar dem med hänvisning till Jesu blod, som har renat oss från all synd, och låter oss leva frimodiga i Guds förlåtelse!

Men avvisar vi anklagelserna och har samvetet ställt på Guds våglängd, då flödar kärleken in också genom den roten!

 

Sen har vi då den uppriktiga tron.

Det är den tro som är kvar, när allt låtsat, allt ”som om”, alla döda gärningar är borta, när man inte längre har något att visa upp, inget att berömma sig av, inte ens sin dålighet – när man inte längre har något annat man tror på, vill visa upp och berömma sig av än Jesus och hans kors. Den som på det sättet ”av hjärtats fasta föresats håller sig till Herren” har en tro som bygger upp, inte sliter ut! För den kanaliserar in Guds kärlek i ens liv.

 

6. Barn, ynglingar och fäder

 Rubriken är hämtad från 1 Joh 2, där aposteln särskiljer de här tre grupperna bland dem han skriver till – i förlängningen oss.

Det andliga livet har, liksom det fysiska, mognadsfaser.

När vi blir födda på nytt är vi andligen sett nyfödda barn, och sedan är det meningen att vi ska växa till och mogna.

När ett barn föds in i den här världen, har det en kropp och fem sinnen, men är i början oförmöget att behärska kroppen och kan inte heller tolka och förstå sinnesintrycken.

Om babyn ska börja mogna till barn, sedan till ungdom, till vuxen, och till förälder, är det naturligtvis av avgörande betydelse att det lär sig att tolka det sinnen berättar, och att det får i sig näringsriktig mat.

På samma sätt har den pånyttfödde kristne just fötts in i en ny tillvaro, och har också en uppsättning andliga sinnen.

Och på samma sätt behöver vi lära oss att förstå och tolka det de sinnena säger oss, och vi behöver få i oss god andlig mat för att kunna ”växa upp till frälsning”. 1 Petr 2.

Vi ska återkomma till det här med maten, den här lektionen ser vi på de andliga sinnena.

 

Guds pånyttfödda barn har syn, men de behöver få upp de ögonen. Det är vad Paulus ber om i Ef 1, att våra hjärtans ögon ska öppnas! De välsignelser och löften Bibeln talar om behöver bli verkliga för oss, lika verkliga som bilen vi kör med eller huset vi bor i, och det sker genom visdomens och uppenbarelsens andes ögonöppning.

Vi har hörsel. Det är meningen att vi ska kunna börja  ”höra Herrens, vår Guds röst” allt tydligare, alltså uppfatta det tilltal, de tankar, som Gud lägger ner i oss utan yttre förmedlan.

Vi behöver få våra öron öppnade till att höra på lärjungasätt, som Skriften säger.

Vi har också ett andligt luktsinne. I andevärlden finns både Kristusdoft och andra dofter, och allt doftar inte så gott! I Jer 48:11 beskrivs en lukt av det mindre angenäma slaget, det avgudadyrkande Moab stinker inför Gud. (Här har tyvärr Svenska Folkbibeln ett helt onödigt försök till förklarande översättning, när den talar om ”luktsinne”. Det ska vara ”lukt” och inget annat!)

Om de troende skulle ha det sinnet i funktion skulle vi rygga tillbaka från mycket, som nu tas emot med acklamation.

Vi uppmanas i Ps 34:9 att smaka och se att Herren är god. Det gör man inte med hjälp av de vanliga smaklökarna. Det enklaste sättet att bekanta sig med sitt andliga smaksinne är att helt enkelt ge sig tid att låta det verka!

Det gör man genom att prisa och tacka Gud för Hans godhet och goda gåvor.

Den, som slukar Guds nåd utan att ge sig tid att smaka på den i tacksägelse, kommer aldrig att få kontakt med sitt andliga smaksinne.

Slutligen har vi också begåvats med andlig känsel – vi brukar kalla den ”känslighet”, och det är nu fråga om samma sak. Det var det sinnet aposteln använde i Apg 14:9-10, när han ”såg” att den lame mannen hade tro. Först fäste han ögonen på honom, då såg han honom. Sedan fick han en förnimmelse, uppfattade, kände att mannen hade tro.

Samma fenomen kommer fram i Jes 6:9, där i negativ bemärkelse, när det sägs att folket ska se, men ingenting märka, eller begripa. King James har här översatt ”see ye indeed, but perceive not” vilket anger precis vad det handlar om: oförmåga att förnimma, urskilja vad man egentligen ser.

 

Vårt problem vad det gäller de andliga sinnena är att när vi blir födda på nytt till att vara Guds barn har vi redan en tillvaro, som vi behärskar, vi har redan våra fysiska sinnen, som vi kan använda och tolka, och då blir det lätt så att vi fortsätter att leva i den värld vi redan kan, istället för att börja satsa tid och bön på att utforska den nya verkligheten.

 

7. Att växa upp till frälsning

 I 1 Petr 2 finns en liten notis om vad som behövs för att en människa ska kunna växa upp till frälsning, när hon väl har kommit till tro och blivit född på nytt.

Frälsningen är ju en ständigt pågående process i våra liv också efter att vi kommit till tro – ju mer vi växer och mognar i Herren, desto mer av hans frälsning manifesteras i våra liv.

Men för att det ska fungera behöver vi andlig mat!

Och det är ingen självklarhet att vi får i oss vad vi behöver – om detta vore något som fungerade per automatik hade ju aposteln inte behövt uppmana oss att sträva efter det här!

Så vi har alltså ett problem här att lösa, en fråga att ställa.

Vad är det vi behöver, och vad är det som sätter käppar i hjulet?

Guds Ord behöver vi, människan lever ju som bekant av vart ord som utgår från Guds mun, som Jesus säger i Matt 4.

Umgås med Gud i bön behöver vi också, om vi ska kunna smälta det vi läser eller hör, det är den som inte ber, som inget har, Jak 4.

Nu är det dock så, att det finns en tjuv, som kommer för att stjäla, slakta och förgöra. Joh 10:10

 

Om jag vore den onde, hur skulle jag då göra för att hålla maten borta från gudsbarnens mun?

Där kan man ju peka på mycket, som han redan har gjort.

Man kan späda ut maten med diverse mindre hälsosamma tillsatser.

Man kan lära folket att äta bara bakelser och snabbmat – alltså få dem att bara vilja höra sånt, som är angenämt och tilltalande för gamle Adam.

Samt mycket annat.

Men det som jag skulle satsa mest på, om nu jag vore den onde, det skulle vara att stjäla de troendes tid!

Har vi inte tid att äta, då spelar det ju ingen roll hur mycket mat som än finns att tillgå!

Hur stjäl man tid, då? Det är faktiskt rätt enkelt.

 

Alla har lika mycket tid, vi får 24 timmar per dygn allihop.

Sen är frågan hur vi använder den, och hur aktivt vi tar del i tidsfördelningsprocessen.

Stölden sker nämligen genom att lura oss att göra felaktiga prioriteringar!

De senaste femtio åren har det skett en fullständig explosion ifråga om utbudet av tidstjuvar.

Alla har de det gemensamt att de har en bildskärm, större eller mindre.

Alla har de också det gemensamt, att de har en vanebildande effekt, som kan mäta sig med de flesta droger.

 

Jag skulle vilja utmana er alla att tänka efter, räkna över, hur mycket tid per dag som går åt till att sitta, stå eller gå – eller ligga, för den delen, och stirra på, peta på, skriva på en bildskärmförsedd apparat?

Då behöver du alltså inte räkna med sånt, som direkt anknyter sig till ditt arbete.

Alla s k sociala medier, allt surfande hit och dit på nätet, alla filmer och youtubesnuttar, allt av det slaget, det är tidstjuvarna, som den onde använder för att stjäla den tid då vi skulle få i oss den andliga mat, som vi skulle växa upp till frälsning genom!

Och i de flesta fall förstår vi inte ens vad som händer!

Vi kanske till och med tror att bara vi väljer att stirra på skärmar med religiöst innehåll, då kan det ersätta den mat en människa får, om hon inför sin Herre läser Hans ord under bön!

 

Jag måste ärligen säga, att jag inte har kunnat märka att gamla kristna, som bytt bort Ordet och bönen mot TV7 och TV10, skulle ha tagit några större steg mot andlig mognad.

Jo, de vet en massa om vad som hänt på möte si i staden så med predikant Världsberömd, de kanske har koll på hela den elektronisk-religiösa subkulturen, men av sånt växer man inte som kristen!

På sin höjd blir man fetare.

 

”Jamen, jag har ju bibeln i mobilen”, brukar folk invända när jag tar upp det här.

Jo, det heter så nuförtiden.

Förr visste de kristna att vi behöver ha Ordet betydligt närmare, än instängt i ett dataminne nedstoppat i fickan, nämligen i vår mun och i vårt hjärta.

Där gör det nytta, där är det näring för oss!

”Bibeln i mobilen” är närmast att betrakta som ett elegant självbedrägeri.

Detta märks minsann på bibelkunskapens allmänna nivå i mobilbibelgänget.

 

En av mina vänner gav mig ett fint, vetenskapligt namn för alla dessa moderna tidstjuvar: ”kronofager”. Tidsätare.

Mycket få människor, som låter sin tid ätas upp på det här sättet, kommer att växa upp till  mogna kristen av den sort, som efterlyses i slutet av Hebr 5.

Ta och förse alla dina skärmapparater med en varningstext: ”Se upp! Detta är en potentiell tidstjuv! Överdriven användning kan allvarligt skada din andliga hälsa!”

Ser du, broder, syster, du kommer aldrig att ”få tid” att äta din dagliga andliga mat.

Säg inte att ”sen, när jag får tid, då ska jag äta mitt andliga rågbröd”

Den tiden måste vi ta oss, den måste vi prioritera loss åt oss.

Uppmaningen i 1 Joh 2 att vi inte ska älska världen eller det som är i världen, den kommer strax efter verserna om de andliga mognadsstadierna.

Så det är säkrast att inte kära ner sig alltför mycket i sin I-phone!

 

Vi måste, som alltid, ta ett steg bort från en sak för att kunna ta ett steg närmare något annat.

Ett steg närmare mig själv är inte bara ett steg närmare den jag är nu, det är också ett steg på väg mot det jag är tänkt att vara, när jag har fått växa in i det Gud har tänkt med mig.

Det är ett steg på väg mot den framtid och det hopp Gud har tänkt för mig!

För den sakens skull är det värt att välja bort allt som drar åt annat håll!

Taggar: , ,
Publicerad i Undervisning