Så var då den andra delen av höstens bibelkurs på Soltorp avklarad!
Temat var ”ett steg närmare varandra” och det kom mest att handla om sånt som lägger krokben för oss, och hindrar vår gemenskap. När jag hade lagt ut texten i tre timmar om hur gamle Adam ställer till det för oss började nog en och annan av deltagarna att se ut som om det började räcka – det är ju också rätt jobbiga saker att ta in.
Jobbiga, men nödvändiga för oss att känna till, för om vi ska kunna behålla fältet, som det talas om i Efesierbrevet 6, då vill det till att vi både är medvetna om vilket fält det är som ska behållas, och vad det är som försöker ta det ifrån oss!
I det avslutande avsnittet, predikan jag höll i Borgå Missionskyrka på söndagen, kom jag att predika över Ordspr 29:25 ”Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på Herren blir beskyddad”.
Vi hade talat om att ta ett steg närmare varandra under fredag och lördag.
En av de vanligare orsakerna att vi håller distans till varandra är att vi helt enkelt är litet rädda för varandra.
Det står om en av Juda kungar, att hans frimodighet växte på Herrens vägar, 2 Krön 17:6, och sen var han inte längre bunden av människofruktan – vilket t ex Saul hade varit.
Vi kan alltså behöva växa i frimodighet, men inte i vilken frimodighet som helst!
Det finns nämligen både en köttets och en Andens variant också av frimodighet!
En människas frimodighet kan växa på Herrens vägar, men den kan också växa på hennes egna vägar.
I det förra fallet grundar sig den växande frimodigheten på den trygghet som kommer från att man börjar förtrösta mer och mer på Gud.
I det senare fallet grundar den sig på något jag skulle vilja kalla ”de tre själven”, som höjs så till skyarna i världen runt om oss att också vi kristna har nappat på kroken.
De är självförtroende, självsäkerhet, och självförverkligande.
Man kommer här osökt att tänka på den engelske förkunnare, som vid ett tillfälle bad att få presentera sina tre bästa vänner: Me, Myself, and I…
De tre själven är alla tre den sorts frukter, som plockas från kunskapens träd.
De är en del av den prestationsbaserade identitet som egentligen är den enda identitet som står människan till buds när hon är skild från Gud.
Den kristna motsvarigheten är att förtrösta på Herren, vara trygg i Gud, och att låta Honom verka vilja och gärning i en, för då förverkligas Guds vilja, och jag får bli den jag är tänkt att vara.
De tre själven bygger på vad jag kan, vet, kan göra och prestera på olika områden, vad position jag lyckas skaffa mig, och så vidare.
Det betyder att den frimodighet man får via dem vilar på den osäkra grund som jag själv utgör, och följaktligen har den aldrig riktigt råd att relatera avspänt och jämbördigt till andra.
Guds alternativ, den frimodighet som är ens beskydd mot människofruktan när man förtröstar på Honom, den kan jag leva i utan att bygga ett dugg på hur bra jag är och hur mycket jag kan!
De tre själven är alltså inte precis befrämjande för en god och jämbördig gemenskap. Om man ser sin omgivning som medtävlare och potentiella fiender, hela tiden mer eller mindre omedvetet mäter sig och jämför sig med de andra, då håller man också en viss distans!
Det får vi minnas, när det tutas ut åt oss hur viktigt det är med bra självförtroende, effektivt självförverkligande, och en sprickfri självsäkerhet.
Guds väg för oss närmare både Gud och varandra.
Den frimodighet han ger, den ger oss nämligen en sund självaktning, som baserar sig på att vi är älskade av Gud själv, och detta gör att vi kan ha den aktning för varandra, som gör respekt, förståelse och förlåtelse till något naturligt.
Den hjälper mig också att ta ett steg närmare mig själv – vilket är vad nästa weekend på Soltorp sen ska handla om. ”Ett steg närmare mig själv”.