Kanske det börjar vara dags att ta en mellanrubrik, och summera litet var vi befinner oss? Det här materialet börjar bli litet svåröverskådligt vid det här laget, till och med för mig, som har skrivit det…
Under de första 3½ åren av sluttiden kom de två vittnena, Guds sista uträckta hand till mänskligheten här på jorden. Under samma tidsperiod bryts de också de sju sigillen, och de sju basunsignalerna blir blåsta.(Förutsatt att jag har fattat kronologin rätt, alltså, vilket på intet sätt är garanterat. Det finns antagligen en orsak till att tidsfaktorn är så ohanterlig som den är i Uppenbarelseboken…)
När Antikrist dödar de två vittnena är den första halvan av sluttiden gången, då börjar de sista 3½ åren. Den perioden inleds med att Antikrist konsoliderar sin makt, främst genom att via sin hantlangare, den falske profeten, införa ett system där människorna måste ta hans märke och tillbe honom för att kunna köpa och sälja.
Under de sista tre åren kommer Gud att visa sin vrede över det som sker genom det som i Uppb 15 och 16 kallas Guds vredes skålar.
Före vreden utgjuts kommer dock Gud att sända ett sista budskap till mänskligheten. Det sista väckelsebudskapet som Herren lät predikas här på jorden var det som de två vittnena förde fram. I början av Antikrists regering låter Gud ännu ett väckelsebudskap bli predikat, denna gång från himlen, genom tre änglar som var och en för fram ett kort och koncist budskap till jordens invånare.
Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel är berättelsen om detta Guds sista budskap till oss människor, och hur det resulterar i den slutliga uppdelningen av mänskligheten, sett från ett himmelskt perspektiv. Efter att Guds änglabudskap har blivit antingen mottaget eller förkastat av dem som hör det är skörden mogen. Då har alla valt sida. Och då börjar vredens tid. Så förstår jag i varje fall beskrivningen.
Orsaken till att jag placerar änglabudskapet i tiden strax efter att Antikrist tagit makten är att den tredje ängeln varnar människorna för att ta märket, och en sådan varning vore ytterligt meningslös om alla redan hade tagit det.
I början av Uppb 14 finns för övrigt ett slags parentes, en vision av Jesus som kommit tillbaka till jorden och står på Sions berg omgiven av en fulltalig skara av dem som har följt honom i allt. Eftersom där talas om en lovsång som kommer från himlen, medan han står där på Sions berg, utgår jag frimodigt från att han faktiskt befinner sig på jorden här, och det kommer han inte att göra förrän han kommer tillbaka. Uppb 14:1-5 hör alltså sannolikt samman med Upp 20:4-6
Kapitlen 15 och 16 beskriver sedan, som sagt, ”vinpressen”, som omtalas i kap 14, alltså hur Guds vrede manifesteras i olika slags straffdomar och katastrofer.
Kap 17 och 18 tar ett steg bakåt i tiden, och utgör en inzoomning på något som också händer strax efter att Antikrist tagit makten: antikristreligionen röjer undan Babylons religiösa system. Så vitt jag kan förstå är detta något som händer före änglabudskapet i Uppb 14:8, eftersom den andra ängeln refererar till Babylons fall som något som redan har inträffat, och då rör vi oss i tiden strax efter att odjuret tagit makten.
I kapitel 19:1-5 får vi himlens reaktion på Babylons fall, och en sammanfattande beskrivning av vad denna ”stora sköka” har uträttat genom tidsåldrarna.
Från 19:6 tar vi igen ett steg framåt i tiden, från början av de sista 3½ åren till slutet av dem. Här beskrivs Jesu återkomst och ondskans nederlag, och de två vilddjurens slutliga straff.
Eftersom ”skökan Babylon” förstörs och dödas av sina tidigare bundsförvanter i början av Antikrists regering, kan vi se litet närmare på henne, och vad hon står för, i nästa avsnitt, innan vi går vidare in i vredens tid!