Om ”bönelöftena”

En fråga man som predikant stöter på då och då lyder ungefär så här: ”Det står ju i Bibeln att vi ska få allt vad vi ber om i Jesu namn, och jag har många gånger hört predikningar om vilka fantastiska löften som är knutna till bönen. Varför blir vi kristna så ofta utan bönesvar då? Jag har hört förklaringen att nej också är ett svar, men det är ju bara en bortförklaring! Det står ju uttryckligen att vi ska få allt vad vi ber om, inte att vi ska få nej när vi ber om det!”

 

Ja, det här är ingen enkel fråga, men vi ska försöka bena ut den litet grann och se var vi landar.

Först av allt kan jag säga, att jag har börjat ställa allt större frågetecken inför den här formuleringen ”bönelöften”.

Den ger nämligen intryck av att löftena om bönesvar är kopplade till bönen!

Följer vi regeln om att låta det ena bibelstället förklara det andra, märker vi snabbt att det här inte stämmer.

Löftena är inte kopplade till bönen som sådan, löftena är kopplade till de villkor, som ska vara uppfyllda, när man ber!

 

Ta t ex Joh 15:7 ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni ska få det”

Löftet om bönesvar är här helt klart kopplat till förblivandet i Kristus, inte till bönen!

Eller Matt 18:19 ”Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”

Här är löftet kopplat dels till överenskommelsen, dels till att man är samlade i Jesu namn.

Ordet i grekiskan är en musikterm, som närmast kan översättas med ”symfoni”.

Det som här efterfrågas är alltså inte en ytligt uttalad överenskommelse, utan en verklig samstämmighet på djupet!

Att vara samlade i Jesu namn, inte bara med användande av Jesu namn, förutsätter i sin tur att de närvarande förblir i Kristus och hans ord i dem. Man kan nämligen inte skilja Jesusnamnet från Jesus själv!

Där de här  villkoren är uppfyllda, där kommer svaret att komma, för där kommer man inte att be andra böner än sådana, som är i överensstämmelse med Guds vilja.

 

Och det är exakt vad 1 Joh 5:14-15 säger ”Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och när vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi ocså att vi redan har det som vi har bett honom om”

 

Jag tror alltså att problemet ligger i att vi inte har läst texterna om bön och bönesvar tillräckligt noga, och det i sin tur beror på att det finns en utbredd grundläggande missuppfattning om vad bön egentligen är bra för.

Vi tänker oss gärna att bön är till för att vi ska få det vi vill ha av Gud, att vår vilja ska ske.

Men Jesus lär oss att be ”Ske din vilja”.

Bön är primärt till för att Guds vilja ska ske, och det är vad alla villkoren för bönesvar handlar om, att föra oss in i en sådan ställning av underordnande under Gud och lyhördhet för honom, att våra ”ske min vilja”-böner ersätts av ”ske din vilja”-böner.

Jakob förklarar i sitt brevs fjärde kapitel vad man kan vänta sig för resultat av böner, som är inriktade på att man själv ska få det man vill/som man vill: ”Ni vill ha, men får inget, ni dödar och är ivrare, men kan inte vinna något. Ni kämpar och strider, men har inget, därför att ni inte ber – dock, ni ber, men ni får inget, därför att ni ber illa, för att slösa bort allt på njutningar.”

 

Guds Ord och bön hör alltså alltid samman.

Vill vi att Jesu ord ska förbli i oss, då vill det till att vi tar tid från andra sysselsättningar och framför allt från alla rena tidsfördriv, och i stället tar till oss av Guds Ord, så att det kan utföra sitt reningsverk i våra tankar och känslor!

 

Syndernas förlåtelse och bön hör också samman.

Vill vi förbli i Kristus, då vill det till att vi lever i en ständig medvetenhet om vårt behov av honom, vårt beroende av honom, och den medvetenheten börjar med att man inte tappar kontakten med sig själv och vad man är i sig själv!

 

Ödmjukhet och underordnande hör samman med bön.

Någon verklig överenskommelse i bönen är inte möjlig så länge det finns högmod, ske min vilja-uppror, och självhävdelse bland de församlade bedjarna.

 

Jag tror för övrigt att det är mot bakgrund också av detta vi ska förstå Jesu varning i Matt 6:7 ”Och när ni ber ska ni inte rabbla långa böner som hedningarna, som tror att de ska bli bönhörda för sina långa böners skull”

Långa och välformulerade böner kan vara ett utmärkt sätt att hävda sig själv, framhålla sin egen andlighet, i bönemötet – på samma gång som det kan vara ett utmärkt sätt att se till att bönesvaret uteblir.

 

Jag tror alltså att löftena gäller till hundra procent.

Jag tror också att i denna onda värld, och med oss bristfälliga människovarelser inblandade, blir det rätt sällan som de villkor, som löftena är knutna till, är uppfyllda.

Vilket leder mig till att konstatera, att Gud i sin godhet och nåd i verkligheten nog svarar på bra många fler böner, än vad hans löften skulle förutsätta! För Han är barmhärtig, och han tänker på att vi är stoft…

 

 

 

 

 

Taggar:
Publicerad i Undervisning