I Uppb 13 :1-3 får vi en beskrivning av vilddjuret, som inte är speciellt lättillgänglig.
Vad är det för en varelse som har sju huvuden, tio horn, liknar en leopard, har fötter som en björn och gap som ett lejon? Och som dessutom har ett huvud som ser ut att ha blivit slaktat och dödat, men vars dödssår ändå har läkts?
Först av allt får vi utgå ifrån att det, som Johannes ser, inte är det vi människor här på jorden kommer att se. Johannes ser vilddjuret – och vilddjursriket – så som det ter sig för en betraktare från den himmelska världen – vi här nere på jorden kommer bara att se en vacker fasad.
Sedan får vi ty oss till den gamla beprövade metoden att tolka Bibeln med hjälp av Bibeln för att komma till något slags förståelse av vad det är den här synen vill säga oss.
De tio hornen dyker också upp i Daniel 7:7, i synen om de fyra djuren, som enligt Dan 7:17 symboliserar fyra stormakter, världsriken. Det fjärde djuret, det som har de tio hornen, sägs i 7:23 betyda ett kommande rike som ska ”uppsluka hela jorden”, alltså ett globalt välde.
Djuret som Johannes ser och beskriver i Uppb 13 är alltså inte bara personen Antikrist, det är också hans rike!
I Daniel 7:2-6 beskrivs lejonet, leoparden och björnen som tre olika riken, som kommer före det fjärde och sista. I Uppb 13 har vilddjurets kropp, det antikristliga riket, drag av alla de världsvälden som varit före det. Världshistorien är, som redan sagts, på väg från Nimrod till Antikrist…
De fyra världsrikena får mycket utrymme i Daniels bok, vilket ger anledning att förmoda att de har något viktigt att säga oss.
De dyker också upp i Dan 2:37-44, i Nebukadnessars dröm om statyn.
När man lägger samman de mer detaljerade uppgifterna om dem, som finns i Dan 8 och Dan 11, förefaller det vara rätt klart att de fyra rikena är utvalda som representanter för alla de olika välden och imperier som funnits under världshistorien.
Bibelforskare är överens om att de fyra rikena är Babylonien, Medo-Persien, Alexander den stores välde, och Rom, samtidigt som det fjärde ännu inte har kommit i sin slutliga version.
Vad är det då som kännetecknar dessa fyra – och i förlängningen sannolikt kommer att känneteckna också vilddjurets världsvälde?
Alla fyra var envälden.
I åtminstone Babylonien, Persien och Rom krävde härskarna tillbedjan – gjorde anspråk på gudomlig status. I ett av de riken som uppstod när Alexanders generaler delade hans välde mellan sig, Syrien, kom så småningom en kung, Antiokus IV Epifanes, som hade liknande anspråk.
Alla fyra byggdes med våld och upprätthölls med våld.
I alla fyra tillbads i huvudsak samma avgudar – visserligen under olika namn, men med samma egenskaper. Det religiösa systemet bakom var alltså i grunden detsamma, och det stod i alla fyra rikena i förbund med den världsliga makten.
I Daniels syn i Dan 7 trängs tre av de tio hornen, vilka sägs vara tio kungar, bort av ett nytt horn som växer fram.
Enligt beskrivningen i Dan 7:24-25 är detta nya horn personen Antikrist, som tar makten över världsriket.
Det är annars värt att notera att i Daniel 7:24 beskrivs världsriket existera i form av en koalition mellan antingen tio länder eller tio maktblock redan innan Antikrist träder fram för att härska i sina 3 ½ år.
De tio hornen finns alltså tidsmässigt alla på plats samtidigt, annars kunde inte Antikrist tränga bort tre av dem samtidigt vid sitt uppträdande på den historiska scenen. Detta framgår också av Uppb 17:12
Med de sju huvudena förhåller det sig annorlunda. Enligt Uppb 17:9-11 är de sju kungar, som kommer efter varandra, inte samtidigt.
Vilddjuret sägs vara den åttonde, men också en av de sju, och förklaringen på den märkligheten finns i det dödssårade huvudet i Uppb 13:3. Till att börja med kommer Antikrist att vara ett av de sju, av dem, han kommer sedan att såras till döds, men på något mirakulöst sätt överleva – eller rent av uppstå från de döda – och komma tillbaka till ”huvudposition”.. Eftersom han på detta sätt kommer två gånger, är han först en av de sju och sedan den åttonde.
Jag vågar en gissning att de sju återfinns i antiken, att de alla härskade i något av de fyra rikena, och att den åttonde, som är en av de sju, kommer att vara härskare över ett av antikens välden, som återuppstår i ändens tid. Det blir då alltså fråga om det sista av antikens välden, eftersom det i sig ska samla det som karaktäriserar dem alla, och det gjorde romarriket!
Det finns också en anledning till att vänta sig ett nytt ”romarrike”:
De sju huvudena har nämligen enligt Uppb 17:9 en betydelse till: de är också sju berg, och inte vilka sju berg som helst. De är de sju berg som ”den stora skökan” tronar på, hon som i Uppb 17:3 rider på vilddjuret.
I 17:18 sägs skökan symbolisera en stad, en stad med stor makt.
Vi summerar: De sju huvudena symboliserar sju härskare.
De symboliserar också sju berg, eller kullar.
Skökan som rider på vilddjuret symboliserar en stad, men också en religiös skökomakt, ”Babylon” som förvillar alla folk.
Den staden är byggd på sju kullar.
Nu söker vi alltså en stad, som är byggd på sju kullar, som var ett maktcentrum på Johannes tid, och som fortfarande är det, en stad som har haft vidsträckt politisk härskarmakt under antiken, för tillfället inte har det, men som hela tiden har varit ett religiöst maktcentrum.
Det finns bara en stad som passar in på den beskrivningen, nämligen Rom.
Men, vi ska vi återkomma till den stora skökan, det finns mer att säga om henne än att bara peka finger mot Rom…