Då och då får jag frågor som rör den kristnes förhållande till pengar. En vanlig fråga är hur det egentligen är med tiondegivandet?
Är detta något som också är påbjudet i nya förbundets tid? Måste en kristen ge tionde, om han ska kunna förvänta sig någon Guds välsignelse över sin ekonomi?
De svar som idag ges inom kristenheten är tämligen, för att inte säga totalt, olika.
Man kan få höra allt, från ett stenhårt gammaltestamentligt fasthållande vid tionde under alla omständigheter, till ett totalt avståndstagande från allt vad regelbundet givande heter, då med hänvisande till att Mose lag inte gäller för det nya förbundets folk.
Jag tror att bästa sättet att nalkas den här frågan är att kolla hur Kristus, och senare hans av Kristi Ande ledda apostlar undervisar.
Gör man det kan man snabbt konstatera att Jesus nämner tionde summa en gång, då i ett strafftal till fariséerna ( Matt 23:23), medan apostlarnas skrifter inte gör det, annat i Hebréerbrevet, då i samband med tillbakablickar på gamla förbundets tid.
Det finns alltså inte några nytestamentliga texter, som direkt påbjuder just tiondegivande för de hednakristna.
Men både Jesus och hans apostlar talar om regelbundet givande som något självklart!
Och både Jesus och hans apostlar talar om girighet som något som utestänger människor från Guds Rike! (Matt 6:24 / Ef 5:5)
Och både Jesus och hans apostlar kopplar samman att ge med att få!
Frågan gäller alltså inte om en kristen ska ge av sina pengar till Herrens verk eller inte, frågan gäller när, av vad, och hur mycket.
Något slags tumregel är bra att ha, och där skulle jag vilja föreslå en syntes mellan GT och NT.
I GT gav man tio procent, det var vad Gud hade befallt, och det var Gud nöjd med, när så skedde.
När Jesus ser den fattiga änkan komma och ge allt vad hon ägde, hade han inga invändningar mot detta, tvärtom framhåller han henne som exempel på verkligt givande, i motsats till att bara låta några smulor av överflödet falla!
När den kristna församlingen startade gav man i början i Jerusalem också allt vad man hade – 100%.
Detta därför att man väntade Jesus tillbaka inom några veckor, typ.
Senare lugnade man ner sig, och insåg att man tydligen behövde fortsätta jordelivet och försörja sig som förr, vilket är den linje undervisningen i apostlarnas brev sedan följer.
Men det nytestamentliga givande ska tydligen befinna sig nånstans mellan 10 och 100%!
Vill vi slippa undan med att ge mindre än judarna gav under lagens tid, då kanske det är dags för litet självprövning: hur pass starkt grepp har Mammon egentligen om mig?
Älskar jag alla prylarna och lyxen, och uteätandet och nöjeskörandet, södernresorna och de onödiga bostadskvadratmetrarna mer än Gud?
Givandet är en bra måttstock på var man egentligen har sin skatt och sitt hjärta, och ur den synvinkeln ger vi mer för vår egen skull än för någon annans!
Vi går vidare, och söker svar på också de andra två frågorna ovan.
När ska jag ge, och av vad?
Vi får en viss handledning i 2 Kor 8 och 9. De två kapitlen kan rekommenderas som läsning för alla som funderar på de här sakerna!
Där får vi veta att man inte ska ge med olust och känna sig tvingad, Gud älskar en glad givare.
Detta innebär inte att man kan strunta i att ge om man inte har lust, och låta saken bero med det, utan det innebär att givandet inte är någon laggärning, som Gud är nöjd med oavsett med vilka motiv den görs, utan tjänar just till att ta fram vad som finns i våra hjärtan, så att vi kan slå in på omvändelsens väg vid behov!
Vi får också veta att det inte är meningen att jag ska ge så att jag själv lider brist, medan mottagarna har överflöd, Guds tanke är att en utjämning ska ske, så att alla får lika mycket.
Principen om att den som ger ska få framhålls – den som sår litet skördar litet, den som ger mycket skördar mycket – och går man till 1 Kor 16:1-2, där det talas om samma sak, framhålls vikten av att göra givandet till en regelbunden vana.
Hur ska man då överföra detta till vårt moderna samhälle?
För en löntagare går det tämligen enkelt.
Om man gör 10% till undre gräns för sitt givande, och sedan ökar på efter möjlighet och behag, då återstår bara frågan om man ska ge av bruttolön eller nettolön.
Jag har hört någon säga någon gång, att den som vill ha bruttovälsignelse ska ge av bruttolönen, och den som ger av nettolönen får bara nettovälsignelse,
Det låter ju slående, men börjar man syna det i sömmarna blir inte mycket begripligt kvar.
Var nånstans i Skriften står det något om brutto- och nettovälsignelser??
Själv frågade jag Herren, och fick följande svar: ”Du ska ge av de pengar som faktiskt kommer in på ditt konto, det vore statens sak att ge tionde av de pengar den tar i skatt!”
Så, jag har sedan dess gett vad jag ger av de pengar jag faktiskt får. Gud är både vettig och praktisk!
För en företagare blir frågan mer knivig.
Ska man ge av omsättningen eller av vinsten?
Enligt ovanstående princip skulle jag säga att en privatföretagare ska ge av de pengar han eller hon kan ta ut i lön från sitt företag.
Går företaget bra, och genererar ordentligt med vinst, då ska man kanske akta sig för att bli fartblind och köra hårt med att investera allt för att få ännu mer pengar. En del av vinsten behöver nog få gå till Herrens verk, om inte mammon ska slå klorna i en!
Går företaget dåligt, då gäller principen om att det inte är meningen att man ska ge så att man själv lider brist.
Samma sak anser jag gäller t ex ensamförsörjare som har svårt att få pengarna att räcka ens till det allra nödvändigaste – vill de av gott hjärta ändå ge något, så visst får de det, men ingen ska känna sig tvingad att ge i en situation där det leder till att man själv lider brist!
Det är meningen att var och en ska ha mat och kläder och tak över huvudet, alltså ha basbehoven tillfredsställda. (1 Tim 6:7-11)
När den saken är klar, då kan man börja dela med med sig – då är det meningen att man ska dela med sig!
Jag hörde för övrigt en gång en uppmuntrande tanke om detta med att ge Gud tillgång till sina pengar.
Talaren ritade upp ett hörn av en fyrkant, som sedan fortsatte ut i oändligheten.
”Detta är Guds tillgångar”, sade han.
Sedan ritade han in en liten, liten fyrkant inne i vrån av den stora.
”Det här är dina pengar”, sade han. ”Om du bygger upp ett staket mot Gud för att du vill ha dina pengar själv, då stänger du på samma gång Guds tillgångar ute! Men om du river staketet, så att dina tillgångar går upp i Guds, då är ju staketet borta åt båda hållen!”
Det staketet kan bara rivas på ett sätt – genom att ge när man kan, av vad man har, och så mycket man kan!
Till slut vill jag påpeka, att man ibland får höra undervisning som går ut på att man ska ge för att få, att det här med att ge pengar till Guds verk är ett sätt att bli rik.
Och visst, en människa som är trogen i det lilla kan ibland bli satt över mer också i de här sammanhangen, det stämmer.
Men om man ger för att man vill bli rik, då går det åt skogen, i enlighet med den ovannämnda texten från 1 Tim 6!
Gud är inget pyramidspel, där man satsar en hundralapp för att få en tusenlapp tillbaka!
Guds tillgångar, Guds mångfaldiga nåd, handlar om så mycket mer än bara jordiska, materiella ting…