Vår tids gud?

Somliga saker man ser skär i ögonen, andra i hjärtat. En av de mer hjärtskärande syner man kan råka ut för i det vanliga, dagliga finländska samhället är unga vuxna, som är ute med sin småttingar, vid sandlådor, i lekparker. ”Men det är väl inget hjärtskärande med det?” kanske någon tänker nu.

 

Jo, det är det. I alla fall om de unga vuxna har på sig hörlurar och är strängt upptagna med att lyssna på musik, medan barnet förgäves försöker få kontakt med dem, om de unga vuxna sitter och pratar i telefon och otåligt hyssjar på barnet, som skulle vilja säga eller visa något, eller om de unga vuxna sitter och tafsar på sina krafsplattor och är så facebookförsjunkna att barnet i princip har upphört att existera för dem.

Vad är det för något, det här otroliga telefonberoendet?

Jag skulle snart vara beredd att utnämna det till rena avgudadyrkan!

Det som alltid har förkörsrätt i en människas liv, det som är viktigare än till och med egen familj och egna barn, är inte det redan definitionsmässigt en avgud?

Hur kan det vara viktigare att lyssna på de senaste hitlåtarna än att följa med vad ens barn gör och säger?

Hur kan det vara högre prioritet att hålla sig uppdaterad på Facebook än att hålla sig uppdaterad på sitt barns tankar och känslor?

Hur kan det vara viktigare att sitta och telefonbabbla oviktigheter med någon annan än att lyssna till vad ens barn skulle vilja säga?

Hur skulle ett barn nånsin kunna känna sig älskat och viktigt för mamma och pappa, om det ständigt måste konstatera att det kommer i andra hand för en pryl ?

Det här samhället är så sjukt att det står mig upp i halsen somliga dagar!

Det finns ett löfte i slutet av Malaki om att Herren en gång ska vända barnens hjärtan till föräldrarna, och föräldrarnas hjärtan till sina barn.

Amen, må det hända snart! Behovet är i varje fall enormt!

Taggar: ,
Publicerad i Svenska blogginlägg