Som vi såg när vi studerade Daniel, tycks den tidsperiod som beskrivs från Uppb 5:1 till Uppb 20:6 bestå av två perioder om 3½ år, alltså sammanlagt sju år.
Under hela den här tiden pågår parallellt med varandra dels ett osynligt andligt skeende, dels ett politiskt, ett religiöst, och ett ekonomiskt skeende, samt slutligen också ett skeende i naturen. I allt detta handlar Gud.
I Uppenbarelseboken flätas beskrivningarna av dessa olika skeenden in i varandra på ett sätt som gör innehållet minst sagt svåråtkomligt – det är inte lätt att få en överblick över något som har fem dimensioner!
De första 3½ åren kan ur andligt hänseende beskrivas som de två vittnenas tid, Uppb 11:3, och den andra halvan som Antikrists tid, Uppb 13:5.
Detta kan man ha som första grova tidsram.
De två vittnena i Uppb 11 är de två mäktigaste väckelsepredikanter världen skådat.
När man läser beskrivningen i 11:3-6 kommer man osökt att tänka på Mose och Elia, gamla förbundets två giganter. Plågorna liknar de som Mose kallade ner över Egypten, torkan den som Elia på Guds befallning lät drabba Israel.
Mose och Elia var ju också de två som samtalade med Jesus på förklaringsberget, och Elia blev tagen till himlen utan att dö först. Mose dog visserligen, men sedan stred Mikael med Djävulen om hans kropp, som det berättas i Judas brev, och man kan ju undra varför – om det inte var för att han skulle göra Elia sällskap!
Budbärarna, budskapet, och tecknen som följer det, är alltså kraftigast tänkbara.
Detta är Guds hand utsträckt till mänskligheten med större tydlighet än kanske någonsin förr, under de inledande svåra åren innan den stora vedermödan drabbar jorden med full kraft.
Tyvärr tycks inte den uträckta handen tas emot. Tvärtom, jordens invånare blir bara glada över att småningom bli av med dessa två profeter! (11:10) Det blir tydligen ingen stor och härlig allmän väckelse bland icketroende i den yttersta tiden.
Däremot är det inte svårt att föreställa sig vilken trosstärkande effekt vittnena kommer att ha på de kristna! Guds hand är utsträckt också till församlingen genom dessa två vittnen!
Under senare år har den kristna kyrkan från en del håll bibringats överdrivet positiva förväntningar på hur församlingens situation ska se ut i den yttersta tiden. Man har förkunnat för oss om hur stora och härliga saker Gud ska komma att göra framöver, och vilken framgång vi kommer att ha.
Inom kristenheten finns det följaktligen idag två helt motsatta förväntningar på hur det ska gå för Kristi Kyrka här i världen i ändens tid.
Det ena brukar kallas för ”den uppåtgående eskatologin”, den andra den nedåtgående.
Den uppåtgående eskatologin säger i stora drag, att ju närmare Jesu återkomst vi kommer, desto bättre kommer det att bli. Anden kommer att utgjutas allt starkare, väckelserna blir fler, och som kronan på verket kommer den sista tidens stora väckelse! Sedan kommer Jesus tillbaka till sin triumferande församling.
Den nedåtgående eskatologin har en helt annan syn på vad som ska hända. Enligt denna kommer världen att bli värre och mer ond ju närmare slutet vi kommer. Den sanna kristna kyrkans inflytande på samhället kommer att minska, inte öka, och först när den kristna kyrkan har förföljts nästan till döds, och Israels folk står på gränsen till att utplånas, då kommer Jesus.
I den här framställningen ligger tyngdpunkten mer på att Gud ska bevara och styrka sitt folk, att de kristna ska övervinna den onde genom Lammets blod och sitt vittnesbörds ord – alltså genom att leva i syndernas förlåtelse och bekänna Jesus som Herre, och härligheten är förlagd till himlen, inte till jorden. Uppb 7:9-16
Själv finner jag det senare alternativet, den nedåtgående, mest trovärdigt. Det är nämligen det som har bibliskt stöd, om man låter summan av Guds ord vara sanning också i den här frågan.
Det är nämligen inte bara de två vittnenas skenbara misslyckande som talar för utebliven storväckelse.
När man läser det Jesus säger om den yttersta tiden i t ex Matt 24 får man absolut inget intryck av någon kommande storväckelse i ändens tid! Herren varnar ju uteslutande för hårda tider, och talar om att hålla ut till slutet!
När han i Luk 18:8 undrar om han överhuvudtaget ska finna någon tro på jorden när han kommer, nog rimmar det rätt illa med med den uppåtgående framtidsvisionen!
Inte heller får man någon anledning till att tro på den stora slutväckelsen av de texter som i övrigt behandlar ämnet! Det är det stora avfallet som dominerar, inte den stora väckelsen!
Allt vad Bibeln har att säga i ämnet tycks alltså ha till mål att hålla oss vakna och beredda på svåra tider. Guds löften för oss handlar om att Han inte ska lämna eller överge oss, att den helige Ande ska vara med oss när vi får lida för Kristi skull, att Han som är i oss är större än den som är i världen, och alltså ska den onde inte kunna rycka oss ur Faderns hand.
Då kan man ju undra varifrån den uppåtgående eskatologins tankar egentligen kommer?
Först kommer väl den mänskliga önskan att slippa så lätt undan som möjligt, den ger upphov till orealistiska förhoppningar hos de troende.
Sedan börjar man söka stöd för förhoppningarna ifråga.
Det gör man genom söka efter lösryckta bibelställen, som via mer eller mindre långsökta tolkningar kan fås att stöda önsketänkandet, samt genom att okritiskt acceptera den undervisning som förs fram med hjälp av sådana tolkningar.
Människan tror som bekant det hon vill tro.
Man kan också i följd av det här önsketänkandet se en benägenhet att okritiskt acceptera nutida profeter och profetior, som utlovar kommande stora och härliga väckelser.
T.ex. har man tolkat Joel 2 till att handla om församlingen i ändens tid. Men Petrus säger i Apg 2 att Joel 2 gick i uppfyllelse första pingstdagen!
Jakobs enkla uppmaning om att de kristna ska visa samma tålamod som bonden gör medan grödan växer (Jak 5:7-8) har i de här sammanhangen tolkats till en profetia om en stor andeutgjutelse i yttersta tiden.
Nutida ”profeter” som flyger jorden runt, och i Herrens namn utlovar stora väckelser nästa år, drar fulla hus och bjuds in om och om igen – trots att den utlovade härligheten alltid tycks flytta ett år framåt i profetiorna… men detta är tydligen vad folket vill ha!
För människan vill komma så lätt undan som möjligt.
Det här med önsketänkande och lyckoprofeter bland Guds folk är för övrigt inte precis någon nyhet. Samma mönster kan man se i det gamla Israels historia. Det fanns hela tiden tretton på dussinet av profeter, som lovade folket och kungarna att allt skulle gå bra, att Gud var med dem, att inget ont kunde drabba den stad där Herrens tempel stod. Ändå var trenden ständigt nedåtgående, med avfall och villoläror, falska profeter och avgudadyrkan. Då och då kom det en gudfruktig kung, som drog igång en kortvarig reformation, men inget förändrades på djupet i folket, och varje gång ett nytt avfall kom, kom också ett nytt lågvattenmärke.
Så har vi också i kristenhetens historia haft många väckelser, följda av ett nytt och ofta värre avfall än förut.
En av Juda rikes sista kungar hette Josia. Han regerade mellan 640 och 609 f Kr.
Han genomförde en av de mest radikala reformationerna i rikets historia. När man läser 2 Kon 22 och 23 är det ju helt fantastiskt med vilket mod och vilken konsekvens han rensar ut avgudarna ur landet!
Samtida med Josia, mellan 627 och 586 f Kr, var en profet verksam. Han hette Jeremia.
Josias reformation startade 622 f Kr, efter att man funnit lagboken i templet.
Då hade Jeremia varit verksam i fem år.
Man skulle vänta sig att tonen i hans budskap skulle ha förändrats när reformationen började, men det gjorde den inte!
Förmaning, hotelser, utskällning och domsord var allt Jeremia fick att föra fram till sin samtid, och varken han själv eller de andra begrep varför det måste vara så.
Det som inte syntes på ytan var att Josias väckelse inte var i stånd att rensa ut avgudarna ur fokets hjärta, även om han rensade bort statyerna och altarna ur landet, och fick slut på den öppna avguda dyrkan. Och det visste Gud. Därav Jeremias fortsatta varningar.
Så länge önskan att få ha det bra, vara lycklig, och slippa lätt undan finns där, så länge står också avfallets dörr öppen, och i det läget börjar den andliga förnyelsen snabbt påminna om en blyklump med vingar! Så snart Josia var borta blev det också ännu värre i landet än det hade varit före honom.
När Jesus kom blev han förkastad av judarna, eftersom de väntade en den lätta, härliga vägens Messias. Om de kristna i den yttersta tiden är inställda på kommande härlig storväckelse, och på att få vara med om ett lämpligt tajmat bortryckande innan det börjar bli jobbigt här på jorden, då kommer detta att leda till att när Antikrist träder fram, då blir han accepterad av en stor del av de kristna – eftersom de väntar en den lätta och härliga vägens Messias!
Lärjungarnas reaktion när Jesus blir fängslad och dödad är talande.
Jesuis har förklarat för dem vad som ska hända honom, Matt 16:21-23, och han har förklarat när det ska hända, Matt 26:2. De hade alltså all information de behövde, och ändå blir de helt tagna på säng när det händer!
Till och med översteprästerna kände till vad Jesus förutsagt om sin död och uppståndelse, så de såg till att få vaktmanskap till graven. Någon oklarhet i undervisningen var det alltså inte!
Det var lärjungarnas eget önsketänkande, egna förhoppning om att det skulle bli lätt och härligt och triumfartat, som gjorde att de inte ville lyssna på korsets nedåtgående teologi.
Förkunnelsen om sista tidens stora väckelse är så tilltalande för oss, att den har blivit den ondes ultimata redskap att få den del av de kristna, som önskar och ber om att Guds Rike ska ha framgång, att sänka garden inför den kommande sista striden.
Upeenbarelsebokens vittnesbörd om hur de två vittnenas väckelseförkunnelse tas emot borde få oss att höja garden, inte sänka den!
Vi människor vill så gärna höra någon säga så här om de svåra framtidsutsikter som hör till den nedåtgående teologin: ”Gud är nådig mot dig, så något sådant ska aldrig hända dig!”
Men Jesus själv ger oss ett föredöme att följa, när han i Matt 16 besvarar den frestelsen med ett: ”Gå bort, Satan, det här du kommer med är inte Guds tankar, utan människotankar!”