Jag hörde – eller läste? – en gång följande beskrivning av Kristi kyrka: ”Kyrkan vill jag likna vid ett skepp som ständigt går framåt med stor fart, och varför går det framåt med stor fart? Jo, det är stadigt grundat på klippan!”
Det där med att använda bilder och liknelser är inte alltid så enkelt, nej…
Men bilden av ett skepp har ju använts i evärdeliga tider, när det har varit tal om kyrkan.
Hur ser då Skeppet Kristi Kyrka ut i dagsläget?
På kommandobryggan råder kaos. Kaptenen vill man inte längre ta order av, den ene officern tycker si och den andre så, en vill styra åt öster, en annan åt väster och den tredje vill kasta ankar. Någon anser att det vore dags att gå i livbåtarna, andra anser att detta är rena myteriet – därvid glömmande att de själva redan länge har varit myterister….
På soldäck råder fest och glädje bland förstaklasspassagerarna, de som har råd att unna sig allt detta livets goda.
Vem har tid att tänka på vart fartyget är på väg, när här finns så mycket nöje och lyx, och dessutom saliga möten som grädde på tårtan? Så prisar man Far i himlen för allt sitt goda, och bekymrar sig inte desto mer om vad kurs fartyget tar.
Framme i fören står en blek och orolig liten skara andraklasspassagerare och spanar framåt och tittar på den medhavna kompassen, och försöker förgäves varna både passagerare och befäl: Vi befinner oss i farliga farvatten, och ligger på helt fel kurs, vi är på väg bort från destinationshamnen, och har rev och isberg förut!
Nere i tredje klass litar man blint på befälets kompetens: de har ju skolning och utbildning för det här, de vet säkert vad de gör och hur det ska vara, även om vi tycker det ser konstigt ut ibland…
Men när ingen på kommandobryggan tittar på kompassen längre, och sjökortet har åkt överbord, hur ska det då gå för kyrkskeppet? Det börjar i varje fall i oroväckande hög grad påminna om ett systerfartyg till Titanic.
[...] Finns det flera Titanicar? [...]