Frukta inte! (Apostladagen)

Ibland har jag behov av att stanna upp och fråga mig själv: ”Och varför gör jag det här?” Både vad det gäller saker jag gör i mitt arbete i Guds Rike, och också andra saker – och jodå, visst vet jag att hela livet är en gudstjänst, men jag har ändå en viss skillnad på jobb och fritid, jag också…

Ja, varför gör jag det här?

I Galaterbrevet skriver aposteln att allt beror på om man har en tro som är verksam i kärlek, alltså att det man gör har kärleken som drivkraft, den kärlek som kommer ur tron på Honom som först har älskat oss. Detta som motsats till att vara motiverad av rädsla, plikt, krav eller självhävdelse i det man gör. Paulus hade erfarenhet av båda drivkrafterna, så han visste att det var skillnad…

 

En av de oftast återkommande uppmaningarna i Bibeln är ”frukta inte!”

Och rädslan är ett mäktigt hinder för den som vill tjäna Herren!

Ibland försöker vi besegra vår rädsla genom att tvinga oss själva till att göra det vi är rädda för.

Ibland försöker vi bekämpa både egen och andras rädsla med att ta till en annan, ännu värre rädsla – hot om helvete och evig pina är ett exempel så gott som något på hur en tillräckligt stark hotbild kan få människor att tvinga sig till saker de egentligen inte skulle våga, därför att de inte vågar låta bli.

Det här är nu inte Guds sätt att ordna saken.

Han vill ge oss en tro som är verksam i kärlek genom att hjälpa oss att komma till tro på hans kärlek till oss.

För när det händer, då börjar den fulkomliga kärleken tränga ut rädslan ur våra liv!

En gång för länge sedan fick jag en bild av ett stort fat med svart, eländig spillolja i, när jag funderade på 1 Joh 4.

Sedan började man tappa i rent, friskt vatten i fatet, och började oljan flyta upp ovanpå vattnet och rinna ut över kanterna!

Vattnet var tyngre än spilloljan.

Så väger också kärleken tyngre än rädslan, och därför måste fruktan ut ur våra hjärtan när kärleken kommer in!

Det är bättre att vända sig till Guds kärlek i Kristus än att vända sig mot sin fruktan och försöka bekämpa den. Att ge sig tid att då och då bara sätta sig i en bekväm stol, blunda och låta Herren älska en!

Det är bättre att meditera över den kärlek som så älskade den här världen och oss människor som finns i den, att inget pris var för högt, inget offer för stort för att rädda oss, än att försöka spänna sina själskrafter till att göra det man vet att man borde måste göra för att vara en duktig, lydig, from och duglig kristen.

Det är på den vägen man kan hitta tillbaka på rätt spår och hållas på rätt spår vad det gäller själva motivet, drivkraften för det man gör.

Kraven och självhävdelsen får mycket av sin näring ur rädslan, rädslan för att inte duga, inte räcka till, inte lyckas ”bli någon” i egna och andras och Guds ögon. Men är man älskad, och tror sig vara älskad, då befrias man från allt det här man förut tyckte sig vara tvungen att leva upp till.

Då är man fri att leva!

 

Texterna för Apostladagen handlar om Abram, som lämnade allt för att lyda Guds befallning.

De handlar om Paulus, som gav upp allt som förut var en vinning för honom för att vinna Kristus.

De handlar om Simon, Jakob och Johannes, som lämnade näten för att följa Jesus.

De handalr om Hesekiel, som tog emot det otacksamma uppdraget att vara profet i det Israel som befann sig i fångenskap i Babylonien.

Hur vågade de? Trygghet, ekonomisk trygghet, fysisk trygghet, social trygghet, emotionell trygghet, det är ju något av det viktigaste för oss människor, det sista vi är beredda att ge upp!

Jag tror att de helt enkelt hade mött Herren, och förstått tillräckligt mycket av vem och hurudan han var för att bli trygga i honom och präglade av hans kärlek och helighet. Sen kunde de leva ut en tro som var verksam i kärlek.

Inte blev de några övermänniskor, som aldrig var rädda mer i sitt liv, men rädslans förlamande strupgrepp, det som kväver en och suger kraften ur en, och får en att hellre gå och gömma sig än stiga fram, det greppet var brutet!

Och, för att använda en bild här till sist, det är skillnad på att ha en pytonorm som slingrar sig efter en och väser då och då, och att ha en som slingrat sig runt en och håller på att krama livet ur en…

 

 

Taggar:
Publicerad i Kyrkoårskommentarer